(Göteborgs-Posten 19/6 2001)
Vad är det jag varit med om? Tre timmar efter att jag hade sprungit genom stenregnet och hundskället och sökt skydd i Kungsparken bakom Stora teatern såg jag min egen ryggtavla på en tv någonstans i stan. Det mediala kretsloppet bekräftade att jag hade sett det jag trodde att jag såg.
Samma natt slänger jag mig oroligt fram och tillbaka i sängen och tänker att bekräftelsen inte alls omfattar det som jag verkligen såg och hörde. Våldet, ja. Förödelsen, dramatiken, ja. Sådant reflekteras alltid i medierna. Men undringarna? Nej.
Vad finns det att säga nu när skulden redan fördelats? Göteborg har kvaddats av folk utifrån, ett internationellt marodörsällskap som verkar befinna sig på en turné lika ändlös som någonsin Bob Dylans. Staten avkrävs reaktioner, polisen föreslås få vidgade befogenheter. Leden sluts kring någonting som vi gärna vill tro på: demokratin.
Kan man beskriva det som hände på gatorna under EU-mötet på något annat sätt? En den goda viljans journalistik? Man kan betona strävan efter samtal och debatt, hur tusentals ungdomar gör någonting för att världen ska bli bättre. De stora demonstrationerna var färgglada, mångskiftande: folkligt engagemang i rörelse. Hit kom människor från många länder för att visa och upptäcka att världen hålls ihop också av annat än globala varumärken.
Men även i de alternativa medierna tog gatstenarna över. Det är svårt att tänka sig annat med alla dessa skadade och efter polisens skott i fredagskvällen. Normal andhämtning har inte varit möjlig. När Antifascistisk aktion (Afa) försvarade kravallerna hos Independent Media Center (IMC) möttes de av en skur av upprörda insändare. Citatet ”Ni har precis fått HELA Sverige emot er, idioter!” sammanfattar ganska väl den negativa reaktionen.
Hos nätmedier som IMC, Yelah och Sourze vibrerar i flera texter rädslan och ilskan man själv känner inombords, men här finns dessutom en journalistik med källor bland demonstranterna som en smula förskjuter de traditionella mediernas perspektiv. Det är på Yelah jag får den första rapporten om hur tungt beväpnade poliser på lördagskvällen rusar in på Schillerska gymnasiet och tvingar de inhysta demonstranterna att lägga sig ute på skolgården med näsan i marken. Det är på IMC jag först ser bilder på stenkastande poliser (jag befann mig själv nära några av dem) och Sourze har den svårfattbara videosekvensen när en yngling skjuts i magen. I några inlägg växer tvivlet på den egna rollen, den egna närvaron, inför den brutalitet som inte bara de maskerade utan också poliserna släppt fram.
Det är nu lätt att säga att demokratin har lidit nederlag, att vi alla är förlorare. Ministrar säger det, kommentatorer, journalister, många av oss som är trötta och besvikna. Om vi verkligen menar detta borde det stämma till eftertanke eftersom samma bedömning följt på många händelser de senaste decennierna. Hur ser demokratin ut i det samhälle där vi alla gång på gång beskrivs som förlorare? Vad ska våra barn tro?
Sådant svarar de dock inte på, de ledarskribenter och partipolitruker som raskt gripit chansen att jaga röster och spöken. Bo Lundgren vill förstås ha fler poliser och borgerliga kolumnister ägnar sig åt suggestiv skuldbeläggning: den som vistats på samma torg som de militanta är i någon bemärkelse medlöpare. I den demokrati som sargats sipprar demagogin fram och därmed verklighetsförfalskningen.
Så mycket av dagsjournalistiken är ritualiserad, därför lämpar den sig också osedvanligt väl för gatustrider med rituella drag. Liksom i Köpenhamn under husockupationernas mest konfrontatoriska år på 80-talet drivs dagens upplopp av en inneboende logik mot ett hopplöst gränsöverskridande. Efter uppställning av trupperna kommer chockvågorna, gatstenarna och sedan, i värsta fall, kulorna. Det är för alla uppenbart att kravaller utan medienärvaro vore poänglösa; med bilderna distribueras också utsagor om samhället. I detta iscensatta kaos visas sårbarheten parallellt med repressionen. Med en fotograf närvarande kan man uppenbarligen få något sagt och slå världen med häpnad.
Den journalistiska dramaturgin tycks inte tillåta att alltför många människor, idéer eller skeenden rusar in på scenen samtidigt. Med sina krav på formmässig hanterlighet lämnar nyhetsjournalistiken väldigt lite utrymme för det sökande och trevande. Tolkningarna är på förhand givna, vi vet vilka som kommer att beskärma sig i vilka medier och vad de kommer att hävda. Jag förvånas dessa dagar på nytt över frånvaron av nyfiken självständighet. Det finns i svenska massmedier en oroande beredvillighet att snabbt anamma veckans konsensus. Under söndagen hyllades polisen av socialdemokratin, moderaterna, kvällspressen och Sveriges Television. För att finnna några kritiska frågor om skotten vid Vasaplatsen fick jag söka mig till utländska tidningar.
Den demokrati de flesta av oss nu flockas kring är inte självklar och vad gäller EU föga imponerande. Världen är skamlöst orättvis. Få saker söndrar mer än föreställningen att det bara finns en sanning. Den politiska och mediala likriktning som marknadsliberalismen driver framför sig vidgar paradoxalt nog utrymmet i marginalerna. Där får vi räkna med att finna såväl de kreativa och konstruktiva som de bittra som sprungit ner i återvändsgränden.