En visuell krönikör

(Fotografisk Tidskrift nr 4 2001)

När Lara Jo Regan var liten flicka och gick med sina föräldrar på museum var det de holländska mästarnas målningar hon fastnade för. Det var någonting med ljuset och detaljerna – och vardagligheten. Hon kunde inte veta det då, men det var den sortens fotografier, med samma fokus på det alldagliga, som hon med kameran i sin hand skulle komma att söka sig mot som vuxen.

– Jag reste till Hawaii med min mormor när jag var 15 år och lånade med mig en instamatic-kamera av min bror. För att hitta spännande vinklar klättrade jag upp i palmerna. Sedan lärde jag mig i stort sett själv genom att titta i böcker och på gymnasiet fick jag ett par stipendier för att vara ett tag hos några konstfotografer. På college tog jag en antropologiexamen: om man vill bli en skicklig fotograf måste man tänka intressanta tankar!

Fotografi handlar, säger hon, om att kommentera världen och den egna känslan inför livet:

– Jag ser mig själv som visuell krönikör.

Lara Jo Regan, amerikansk frilansfotograf, tog årets bild enligt den internationella juryn bakom World Press Photo 2000. Med skribenten Calvin Baker reste hon för bildtidskriften Lifes räkning till många av USA:s svårtillgängliga hörn och porträtterade de oräknade medborgarna, ”The Uncounted Americans” som projektet döptes till; de som inte syns i folkräkningarna eftersom de håller sig undan eller bor för långt bort för att hamna i statistiken. De oräknade kan vara slutna flyktinggrupper, indianer på avlägsna öar eller familjer som vänt systemet och den kommersiella kulturen ryggen.

De kan också vara mexikaner utan tillstånd att vara norr om gränsen, dokumentlösa arbetare som håller liv i ekonomin i sydvästra USA – som familjen Sanchez från Regans vinnarbild. De kan vara fyra svarta kvinnor i West Virginia, osynliga för omvärlden. Bilden på ”de appalachiska änglarna” är Lara Jo Regans egen favorit.

– De hade vita nattlinnen och färgen på väggarna flagnade och de bar dessa gamla, slitna sovkläder och gjorde sig beredda att gå till sängs. Det var så sorgligt och så vackert på samma gång och jag tänkte att de flesta amerikaner har ingen aning om att det finns platser där fyra vuxna kvinnor sover i samma säng, att det existerar en sådan fattigdom. För mig var de som fallna änglar, det var en magisk känsla att vara där. Jag har också en bild från samma område på några hillbillies med pistoler i händerna och folk har undrat om jag inte var rädd. Nej, de var oerhört coola! De hade en karaokemaskin och ordnade karaokekvällar uppe på hillbillyberget!

Lara Jo Regan växte upp i Mellanvästern och på östkusten, men bor sedan fjorton år tillbaka i Los Angeles, i en äldre stadsdel just öster om Hollywood. Hon har fotograferat för Time och Newsweek, men det blev tidigare också en hel del jobb för tidningar som Première och Entertainment Weekly. Somligt var roligt, annat kändes meningsfullt; som när hon följde en ung skådespelerska på drömfabrikens mörka undersida och skildrade vad hon behövde ta sig igenom i form av halvperversa auditions och gubbsjuka partyn.

– Jag ville gärna avmytologisera Hollywood och valde en annan vinkel än den man såg på tv, där allting kontrolleras av pr-apparaten och är noggrant koreograferat. Jag försökte hitta de udda ögonblicken vid sidan om mainstream, men hela systemet motverkar kreativitet och spontanitet. Det går bara ut på att huvudpersonen ska se bra ut. Väldigt många journalister sysslar med ass-kissing och låter andra kontrollera den journalistiska informationen.

I fyra år jobbade Lara Jo Regan som bakom scenen-fotograf vid Oscarsgalorna.

– Först var det spännande eftersom jag var ung och lite mer naiv, men jag blev väldigt illa behandlad, som om jag vore något slags brottsling, och folk var alldeles paranoida och ängsliga för att det skulle sägas något förklenande om skådisarna. När jag såg hur stora resurser som satsades på detta tänkte jag att vi måste ha blivit alldeles tokiga. Den här reklam- och kändissvängen har fått en väldigt försåtlig, smygande effekt på samhället – och på fotografin. Jag kan bara hoppas att alla till slut börjar må illa av det på samma sätt som man mår dåligt av för mycket skräpmat.

Via ett stort reportage om hemlösa barn, som höll sig undan i tömda lagerbyggnader mitt i Hollywood, hamnade Lara Jo Regan så småningom i ett ännu pågående projekt om den gata där hon själv bor. I ”American Street” möts det gamla och det nya Amerika och bryts mot varandra där ljuset faller snett genom vardagen och människorna sitter eller ligger eller hänger i en tillvaro vars ramar de bara vagt kan ana.

I Life-reportaget ”The Uncounted Americans”, som tog nästan ett år att färdigställa, är människorna också sig själva, men de kan dessutom ses som medverkande i tablåer; varje bild är en berättelse präglad av kontemplation, med ett utrymme mellan individerna som när som helst hotar att spränga koncentrationen i rummet. Samtidigt som människorna är knutna till varandra lever de under inre och yttre tryck. I vinnarbilden på familjen Sanchez i Texas är mamman sysselsatt med en papier-maché-figur, dottern med den handikappade lillasystern och sonen med ett kaktusblad. De ger alla intryck av att vänta på något: en besökare? att fågeln i taket ska få liv? att allt ska bli annorlunda?

Kontrasten mellan Lara Jo Regans dokumentära fotografi och den kommersiella motpolen i hennes liv är slående. För att finansiera de långa projekten och för att slippa den utslätade tidningsbransch hon ledsnat på har Regan förvandlat sin hund Mr. Winkle till en barnboksfigur med tillhörande kalendrar och gosdjur. Visste hon det inte tidigare har hon här lärt sig den ekonomiska betydelsen av copyright och varumärkesskydd.

Den närmaste tiden kommer Lara Jo Regan att arbeta vidare med ”American Street”. Massmedierna domineras, anser hon, av illusionsmakeri och läsarnas och tittarnas blickar vänds därför inåt, bort från det samhälle de lever i. Mediebolagens vinstkrav har blivit absurda: Life är numera nerlagd – inte för att den gick med förlust utan för att ägaren Time Warner ansåg att vinsten var otillräcklig.

– Det är så många av mina kolleger, briljanta fotografer, som tvingas jaga kändisar för att försörja sina barn. Fruktansvärt. Folk är livrädda för att bli av med sina jobb, men om man är rädd kommer ingenting någonsin att förändras. Som fotografer borde vi ena oss och vägra delta i det här eländet.