Märkesvärldens svarta baksida

(Göteborgs-Posten 13/3 2001)

Kommer ni ihåg radions börsnoteringar, från den tid inte alltför långt i fjärran när aktiekurserna kom ur ett excentriskt hörn av en annan värld, som kulingangivelser från Nordsjön eller halvtidsresultat från fotbollens division fem? Numera finner man kufarna bland dem som tror att världen är annorlunda och större än Wall Street.

Vad jag vet reagerade inga stora svenska massmedier, annars så ivriga att omedelbart registrera varenda millimeterförändring hos Dow Jones och Nasdaq, när New York Times häromdagen rapporterade om misshandel och utsvältning hos en av den amerikanska varuhuskedjan J.C. Penneys underleverantörer.

För oss som shoppar i västerlandet är det svårt att ta till sig informationen om hur det går till där tröjorna och löparskorna tillverkas; det är på något vis lättare att förstå kopplingen mellan plågat djur och köttbiten på tallriken. Som Naomi Klein så övertygande visar i sin ”No Logo” producerar de stora klädfirmorna endast varumärken medan symaskinerna står i lägerliknande låglönefabriker i Asien. På vägen mellan rucklet i Filippinerna och reklambyrån i USA sker en häpnadsväckande värdeökning, som i realiteten är symbolisk.

I januari stängdes den koreanska Daewoosa-fabriken i amerikanska Samoa, leverantör till bl a J.C. Penney, sedan en utredning av Bill Clintons arbetsmarknadsdepartement hade konstaterat att de 300 arbetarna, flertalet av dem kvinnor från Vietnam, misshandlades och fick så lite näring att de beskrevs som ”vandrande skelett”. ”Födan, som framför allt består av en vattnig brygd av ris och kål, är av en sort och mängd som kan leda till undernäring”, heter det i departementets rapport, som liknar fabriksområdet vid ett fängelse där de anställda bodde upp till 36 personer i samma rum. Kvinnorna klagade på att förmännen rutinmässigt gick in i barackerna för att se på när de duschade.

Naomi Klein skriver i sin bok om ett besök i låglönezonen Cavite i Filippinerna, där unga sömmerskor som sydde åt Gap, Guess och Old Navy nekades toalettbesök och under sina långa arbetspass tvingades kissa i plastpåsar under bordet. Underleverantörer i Vietnam och Kina konkurrerar nu framgångsrikt med än sämre villkor och än lägre timlöner. I denna katten-på-råttan-ekonomi vet arbetarna inte vem som till sist kommer att fästa sina symboler på deras produkter och symbolföretagens chefer slipper det direkta ansvaret för tillståndet flera leverantörsled bort.

Många konsumenter skulle nog ändå vara intresserade. Det känns som om det är dags för en ny sorts marknadsnoteringar:

Ralph Lauren, Esprit och Adidas: timlön 1,25 kr. Nike och Gap: oförändrat, ingen kisspaus. J.C. Penney: en skål vatten med en kålbit i.