(Svenska Dagbladet 4/7 2019)
I Abbie Hoffmans ”Steal this book” från 1971 fick man tips på hur man kunde bryta sig ut ur det fängelse som han menade att Amerika hade blivit. Det är en anarkistisk överlevnadshandbok som vill få läsarna att spränga systemet i luften, eller åtminstone vända upp och ner på det: ”Yttrandefriheten är rätten att ropa ’teater’ mitt i en överfull eld.”
Hoffman och hans medkonspiratörer i Youth International Party – hippies förvandlade till yippies – hade inte något internet till sitt förfogande, men de lyckades regissera sina aktioner så att nyhetsmedierna gav dem största möjliga uppmärksamhet. Ambitionsnivån var hög: genom att omringa Pentagon skulle de kunna få hela försvarshögkvarteret, Vietnamkrigets bombcentral, att levitera.
För ett halvsekel sedan var USA minst lika splittrat, politiskt och kulturellt, som i dag. Richard Nixon röstades in som president vid en tid då delar av landet var i uppror och det kunde förefalla som om det stod inför en andra revolution. Getton brann, minoriteter demonstrerade, politiska ledare mördades, hela populärkulturen ville vara anti-establishment.
Under några år var det möjligt att uppfatta en sådan som Abbie Hoffman och en sådan som Angela Davis som röster från samma rörelse.
I augusti 1968 spelade den amerikanska rockgruppen Jefferson Airplane i Köpenhamn och på eftermiddagen före konserten fick några danska journalister och jag umgås med ett par av bandmedlemmarna. Branschen var då fortfarande tämligen oskuldsfull; här fanns inget pr-folk och inga fotorestriktioner. I artikeln jag sedan skrev slog sångerskan Grace Slick fast att San Francisco redan var förändrat och kommersialiserat efter 1967 års Summer of love: ”Det finns ingen riktig känsla längre.”
Ändå gav de ett år senare ut albumet ”Volunteers” med exalterade trosbekännelser till den kaliforniska underground de såg sig som delaktiga i: ”We are all outlaws in the eyes of America”; “We are forces of chaos and anarchy/Everything they say we are we are/And we are very/Proud of ourselves”; “Come on now, we’re marching to the sea/Got a revolution, got a revolution/We are volunteers of America.”
New York-författaren Joshua Furst går i sin nya roman ”Revolutionaries” (Alfred A. Knopf) femtio år tillbaka och placerar sig med utpräglat gehör för språket, attityderna och referenserna i de miljöer som ett tag trodde att de skulle kunna förvandla Amerika. Hans berättare är en liten pojke, Freedom, som är son till en febrigt kreativ och narcissistiskt opålitlig person med det fiktiva namnet Lenny Snyder; i själva verket Abbie Hoffman.
Man skulle kunna säga att Furst har stulit Hoffmans liv för att kunna tränga in både i dåtidens samhällsdrömmar och i den ganska eländiga vardagen bland knarkare och utstötta på Manhattans nedre östsida.
Jag minns hur jag som tonåring själv fascinerades av Hoffmans och kompisen Jerry Rubins upptåg. Den senares bok ”Do it!” (1970, på svenska året därpå med titeln ”Snacka inte bara!”) blev också en bästsäljare i undergroundhyllan, och vem vet om det inte var därifrån Nike senare hämtade sin långlivade varumärkesslogan. Hoffman och Rubin slängde ut dollarsedlar från läktaren på New York-börsen och fick mäklarna att girigt kravla runt på golvet och för en stund glömma sina affärer; det här var innan Bruno K Öijer delade ut sina stipendiepengar i tunnelbanan eller, för den delen, Gudrun Schyman eldade upp tusenlappar.
När yippie-gänget drog till Chicago för att förena sig med de väldiga skarorna av Vietnamdemonstranter under det demokratiska partikonventet 1968 blev allting allvarligare och blodigare. Den följande rättegången mot the Chicago Eight – svarta pantrar, studentaktivister, yippies – förvandlades ändå tidvis till happening och när Hoffman tillfrågades om var han var född, svarade han ”Woodstock Nation”. In what state is that, undrade domaren (som råkade heta Julius Hoffman). It’s a state of mind, svarade den tilltalade.
I mängden av fotoböcker som kommit ut för att jubileumspåminna om märkesåren 1967 och 1968 framträder denna amerikanska uppbrottstid i all sin motsägelsefullhet, från det stjärnögt hoppfulla till det bittert uppgivna, från blommor i gevärspiporna till kulhål i batiktröjorna. Det var en social eruption som påverkade värderingarna och livsstilen mer än systemet och dess institutioner. De som hade hoppats på något annat flyttade ut i marginalerna eller blev lärare på de universitet de försökt välta över ända.
När jag nu lyssnar på Jefferson Airplanes skiva om Amerikas nya volontärer ansluter den i all sin kantighet till en mer omfattande, uramerikansk berättelse, nämligen den om nybyggarlandet med utrymme för dem som inte fann sig tillrätta där de befann sig.
1960-talets ”frivilliga” lämnade sina ofta materiellt trygga uppväxtmiljöer för att ”gå med i revolutionen”. De sa upp kontakten med sina familjer, permanent eller tillfälligt, och flyttade till Kalifornien eller ut på landet eller under radarn. Alla dessa rörelser som sammanföll i tid skulle snart splittras och ibland senare hugga varandra i strupen. I San Francisco slukades många av knarket eller Silicon Valley. Våldet och trycket utifrån slog sönder organisationer som infiltrerades av polisen till den grad att ingen längre vågade lita på någon.
Paranoian blir också en ingrediens i unge Freedoms barndom i Joshua Fursts roman. Han har inte börjat skolan ännu, men lämnar den avlyssnade lägenheten och drar runt i de stukade kvarteren där nästan ingen längre minns Abbie Hoffman, mannen som ordnade gratisluncher och ville att jordens fördömda skulle resa sig. Fadern är på rymmen, undan narkotikaåtal, och med avståndet mellan dennes brev till familjen växer också pojkens besvikelse och samtidigt hans uppskattning av att hans pappa faktiskt försökte.
I ”Revolutionaries” finns vid sidan om den övergivna modern egentligen bara en person, som stannar kvar i Freedoms liv och som verkar vilja honom väl, och det är folksångaren Phil Ochs. Han är samtidigt den ende som uppträder under sitt rätta namn, vilket förankrar berättelsen än fastare i det mörker som omsluter sonens sökande efter sin flyktade fader.
Ochs sjöng på demonstrationerna där Abbie Hoffman spexade i sin stjärnbanérskjorta, egna låtar som ”Love me, I’m a liberal” och ”I ain’t marching anymore”, men han upphörde aldrig att jämföra sig med och avundas Bob Dylan. Hans psykiska hälsa försämrades i takt med hans tilltagande alkoholism.
I mitten av 1970-talet var New York en stad med hål i gatorna, som höll på att förbereda sig för konkurs. Vintern 1976 var jag inne på den klassiska folkmusikklubben Gerde’s Folk City för en intervju när ytterdörren slogs upp och en mörk silhuett i överdimensionerad rock kom in med snön yrande omkring sig. Phil Ochs sjönk ner vid pianot och hamrade på det som om det vore en politisk fiende. Någon månad senare kom beskedet att han hade hängt sig.
Vid den här tidpunkten hade Jerry Rubin sadlat om från aktivism till affärer och på 1980-talet reste han och Abbie Hoffman ett tag runt i USA med en märklig debattcirkus kallad ”Yippie versus Yuppie”. Rubin tog här avstånd från ”the counter culture”, motkulturen, och hyllade skapandet av rikedom som en sant amerikansk revolution medan Hoffman satt och fnös i andra änden av scenen. 1989 tog Abbie Hoffman sitt eget liv.
Vid en jämförelse med 1960-talets radikalisering och polarisering mellan folket och eliten och mellan alternativrörelserna och den tysta majoriteten är det långt ifrån säkert att dagens amerikanska kulturkrig bör beskrivas som mer dramatiskt och apokalyptiskt.
Numera bor vulgariteten i Vita huset och nätet har tagit fram människors sämsta sidor, men då trängde ifrågasättandet djupare; det var en dominerande världsbild som började spricka innanför ramen. Oppositionen har sedan dess i hela västvärlden förflyttat sig från vision till missnöje.
I pragmatiskt orienterade länder som Sverige sögs de dåtida protesterna upp och nya plattformar erbjöds de samhällskritiska inom medie-, universitets- och myndighetsvärldarna. Även om samma tendens var märkbar även där, var USA annorlunda med sin storlek och sin historia. Man kunde både gömma sig och knyta an till den sekteristiska traditionen från de tidiga europeiska invandrarna. Det fanns t o m en underjord som man kunde försvinna ner i och delstatsgränser som gick att passera under antaget namn.
I stort sett alla kunde dessutom hänvisa till konstitutionen för att ge sin tro eller övertygelse något slags legitimitet. När samhället skickade ut kravallpolis och stängde sina dörrar rörde sig många människor bort från protesterna och ut på livsstilsmarknaden för att leva som indian, vegan, pacifist eller kommunard.
Nyligen skrev författaren och skådespelaren Guinevere Turner i tidskriften The New Yorker om sin uppväxt i The Lyman Family, ett ambulerande kollektiv med hundra vuxna och sextio barn där gränsen mellan kommun och kult utplånades. Ledaren, karismatisk och guruliknande förstås, uppmanade inte som Charles Manson sina följare att mörda, men 1973 rånade tre av familjemedlemmarna en bank. Turners uppväxt var udda, med barnen hänvisade till varandra, men också i långa stycken trygg i sin avskildhet. Ett problem var förstås att The Lyman Family förutsåg att världen skulle upphöra den 5 januari 1974 och när så inte skedde tvingades alla inblandade fundera över varför inte rymdskeppen hade kommit i tid.
Fortfarande är det så att man här och var i USA kan stöta på dem, som likt Freedom i Joshua Fursts bok fåfängt letar efter drömmarna som försvann. Men runtom i landet finns också småstäder som ännu genomsyras av 60-talistiskt alternativliv och där man kan förvänta sig att Abbie Hoffman när som helst ska hoppa fram framför cykeln.