(Svenska Dagbladet 30/5 2019)
Den 28 maj gick remisstiden ut för synpunkter på utredningen om starkare skydd mot barnäktenskap, tvångsäktenskap och brott med hedersmotiv, ”Ökat skydd mot hedersrelaterad brottslighet” (SOU 2018:69). Utredningen har letts av justitiekanslern Mari Heidenborg och den är väl underbyggd och för hela den här debatten framåt i stället för ut i de relativiserande vindlingar dit en del motsträviga organisationer och forskare försökt leda den med falska tillvitelser om stigmatisering och rasism.
Det är välgörande att här läsa att ”begreppet hedersrelaterat våld och förtryck numera är tydligt etablerat” och hur hedersnormerna beskrivs i otvetydiga kontrolltermer där ”familjens eller släktens rykte och anseende är avhängigt kvinnliga familjemedlemmars kyskhet och oskuld samt deras faktiska och påstådda beteende i förhållande till dessa ideal”. Det slås också fast att ”tvångsäktenskap, barnäktenskap och könsstympning är olika uttryck för det hedersrelaterade våldet och förtrycket”.
Utredarna föreslår en ny straffbestämmelse om barnäktenskap, särskild straffskärpning för brott med hedersmotiv och utreseförbud för barn som riskerar att föras utomlands för att ingå äktenskap eller könsstympas. Det handlar alltså både om att täppa till luckor och om att lagen precis som när det gäller hatbrott bör se allvarligare på kriminalitet med koppling till hedersideologin.
Man kan tycka att det här är okontroversiellt, men trots att en rad studier – senast ”Ung 2018” från TRIS i Uppsala – visar hur väldigt många barn och ungdomar tvingas leva med hederskulturell kontroll, samtidigt som invandringen fortsätter från regioner med den sortens kollektiva värderingar, har det stretats emot både hos myndigheter och på högskolor där teorier om intersektionalitet kastat in så många parallella förklaringar att ingen förklaring egentligen blivit möjlig.
Att detta mest varit politisk humbug har stått klart för dem, som arbetat med att skydda utsatta ungdomar och skapa opinion mot försöken att släta ut skillnaderna mellan det kollektivt planerade och sanktionerade hedersvåldet och det samhälleligt oacceptabla våldet mot kvinnor. Det finns också gott om trovärdig litteratur på området, senast Galaxia Wallins intervjuer med kvinnor i boken ”Fånge i hederns famn” (Lava förlag, 2019).
Så sorgligt det då blir att upptäcka att Skolverket i ett aktuellt förslag till ändringar i läroplanerna för undervisning om sex och samlevnad – nu omdöpt till sexualitet och relationer – direkt avråder från att använda begreppet ”hedersrelaterat våld och förtryck”. Trots att regeringen i fjol gav verket i uppdrag att särskilt beakta hedersförtryck vänder myndigheten ansiktet åt annat håll och skriver: ”Uttrycket bedöms också vara svårtolkat och kan, enligt flertalet referenspersoner, leda till att olika grupper ställs mot varandra. Skolverket har valt att i stället betona elevers rättigheter, bland annat genom att föreslå en hänvisning till barnkonventionen i läroplanen.”
Detta är onekligen uppseendeväckande och framstår som ren obstruktion. Att hänvisa till FN:s barnkonvention är en menlös institutionell reflex, som inte kräver någon ansträngning eftersom konventionen är en internationell kompromiss undertecknad av en lång rad länder som fullständigt struntar i barns rättigheter.
Folkhälsomyndigheten invänder också i sitt remissvar att området riskerar ”att inte få den uppmärksamhet det behöver” och förordar därför ”tydligare skrivningar om skolans ansvar, och möjligheter, att arbeta mot hedersrelaterat våld och förtryck”. Andra instanser uppvisar i stället komplett ointresse; bland dem DO, Jämställdhetsmyndigheten och Nationella sekretariatet för genusforskning.
Värst av allt är att Lärarförbundet, ett av de två stora lärarfacken, ”till fullo” stödjer Skolverkets ambition att hålla hedersrelaterat våld och förtryck utanför läroplanerna.
Det framstår som ett svek mot alla de tiotusentals elever, vilkas liv omgärdas av hedersnormer och som tvingas internalisera kontrollmekanismerna för att klara sin vardag. Man kan vrida och vända på det hedervärda begreppet heder, som i sin klanbaserade kontext deformerats till oigenkännlighet, men det är som JK Mari Heidenborg och hennes utredare konstaterar ”tydligt etablerat”. Eftersom hedersideologin länge bekämpats av progressiva krafter i de länder där den produceras kan det emellertid finnas anledning att vid utformningen av den nya straffskärpningsgrunden använda utredarnas alternativa skrivning ”en föreställning om heder”.
När det handlat om att motverka hedersförtryckets öppna och dolda uttryck har skolan och socialtjänsten länge varit samhällets svaga länkar. Enskilda lärare och socialsekreterare gör ett utmärkt jobb, men på systemnivån finns fortfarande starka inslag av problemförnekelse. Och såväl Skolverket som Lärarförbundet bekräftar nu att de är en del av problemet.