(Göteborgs-Posten 8/8 2011)
Här står jag nu några meter norr om Mexiko; kameror har naturligtvis för länge sedan upptäckt mig och min förundran över att man på så relativt kort tid förmått befästa gränsen, och snart kommer någon med myndighetsjeep och granithaka att ställa solglasförsedda frågor om vad jag är ute efter. Det som konstruerats här påminner om koncentrationslägerinneslutning med taggtråd på krönet. Dubbla stängsel utrullade mot horisonten, svajmaster med zoomblick i den varma brisen.
Hettan kan bli olidlig i öknen mellan Yuma och Nogales och inget säger att den som klättrat över eller grävt sig under kommer att klara den fortsatta vandringen över grusslätten. Vägkorsningsbyn i tohono o´odham-indianernas gränsreservat ställer redan i sitt namn – Why – frågan om mödans och riskernas pris.
Jag är ute efter att se. För både tio och tjugo år sedan såg jag människor svinga sig över staketet några meter från gränsposteringen medan vakthundarna slumrade i skuggan, och på de flesta platser utmed gränsen fanns inte ens ett synligt streck i sanden. Allt och alla färdades fram och åter. Med metspö i handen kunde du kliva ner från Mexikos blåa berg och vada över Rio Grande som vilken fritidsfiskare som helst.
Alldeles nyss, i Tucson, häromdagen, landade jag mitt i en gatufestival. Missade Fleet Foxes med fyrtioåtta timmar, men fångade upp Other Lives, unga och skäggiga och med väskorna fulla av instrument, en cirkusorkester som gled mellan brittisk folkrock och meditativ psykedelia inne i ett hörn på nedsuttet vackra Hotel Congress, ett västernhak dit konferensfolket aldrig skulle söka sig. Men världarna kolliderar: i den här staden sköts den demokratiska politikern Gabrielle Giffords i huvudet vid ett möte i januari, och sex personer dog, och där ute i den arizonska värmen, mellan bergsryggar med färgskiftningar som får en att häpna i skymningen, har polisen numera rätt att stoppa och begära legitimation av vem som helst som ser mexikansk ut.
En fråga: är det orimligt att skärpa kontrollen av gränsen mot laglöst land med vildögda knarksyndikat? En annan: hur länge kan man låtsas att ekonomin inte behöver dem som smyger hit och jobbar i lönndom? En tredje: vad innebär det kosmopolitiska idealet, den gränslösa tillvaron, i en ojämlik och brutal värld?
I elva minuter gick den belgiskfödde konceptkonstnären Francis Alÿs runt i Mexico City med en revolver väl synlig i handen innan han arresterades. I valfri gränsstad vid det amerikanska stängslet hade han åkt dit efter trettio sekunder – eller inte alls. Lika lite som i Afghanistan vet man vilka männen som anländer i polisuniform faktiskt är. De som hämtar en i ambulans kan vara utrustade med drillborr i stället för dropp.
USA för officiella krig mot narkotikan och mot terrorn och åtminstone det första av dessa verkar inte leda någonstans. Bush skickade byggnadsmaterial till stängslet, Obama har egentligen inte någon annan plan. Just nu diskuteras fördelningen av medel mellan teknisk och personell övervakning, mellan kameror, sensorer och gränspoliser. Alla verkar missnöjda; trots stängslet i öknen fortsätter människor att ta sig in utan tillstånd. Den lägsta uppskattning jag hör av antalet ”illegal aliens” är 11 miljoner, den siffra som regeringen funderar på hur den ska kunna legalisera. Andra gissningar ligger dubbelt så högt.
Trafikrytmen i Nogales är hetsig, ångorna dansar runt den eviga strömmen av lastbilar, pickupar och privatfordon. Radioapparater står på, tutor testas. På den mexikanska sidan klänger kåkarna i bergsskrevorna med fri sikt in över gränsstationens myller och köer. Om folk söker sig till Sverige för trygghetens skull vill de till USA för att tjäna pengar. Men det Land of plenty jag ser runt omkring mig är slitet, fransigt, trasigt, med en avbetalnings avstånd till bråddjupet, och amerikanska Nogales är inget särskilt lockande skyltfönster: lågprisbutiker, lågprismotell, rastlös atmosfär.
Attraktionskraften ligger i vägen norrut. Id-handlingarna nagelfars; turisternas pass, mexikanernas arbetstillstånd, de tillfälliga passersedlarna, de skrynkliga intygen som legat hopvikta i bakfickan. Många pendlar också, de går över gränsen till jobbet varje dag precis som folk som reser fram och tillbaka mellan Malmö och Köpenhamn.
Med drömmarna kommer även de som livnär sig på dem, längst ner i näringskedjan. Först tiggarna, sedan nasarna och fixarna som följer besökaren i mexikanska Nogales som en ryggsäck. Bilradion på vägen hit spelade en 60-talshit med Bobby Fuller Four – ”I fought the law/And the law won” – men det där gäller ju inte längre. Utmed de här gatorna stimuleras i stället intrycket att den kriminella gängkulturen utgör den snabbast växande delen av mänskligheten.
Den brittiske journalisten Ed Vulliamy hävdar i sin aktuella reportagebok ”Amexica” att knarkkrigets enda drivkraft är hypermaterialismen. På fem år har 30.000 mexikaner dödats enbart för pengarnas skull, i en postpolitisk konflikt där staten smulats sönder och varken vänster eller höger har något motståndsrecept. Det är ett massmördande utan ideologi, i avsikt att nå lokal status och glamorös respekt; ett krig om prylar och därför i grunden om ingenting.
I september i fjol konstaterade lokaltidningen El Diario i Ciudad Juárez i en ledare riktad till kartellerna: ”Nu är det ni som de facto bestämmer i stan.” Texten fortsatte med att undra: vad vill ni att vi ska skriva om? Det lät som ett nödrop till oss i omvärlden, en fråga nedsänkt i desperation sedan en av tidningens fotografer mördats; uppgivenheten har ersatt självbilden av en oberoende press.
Och här står jag nu åter i södra Arizona och spanar efter luckor i stängslet och idéer som kan öppna en låst migrationsdebatt. Nyss gick jag på breda boulevarder i den amerikanska huvudstaden, mellan Smithsonians historiska institutioner och nationens stoltaste monument. Här nere är hela landskapet och dess invånare och kringflyttare en enda dammig marginal.
Där vägen tar slut i den sömndruckna gränsstaden Naco tätnar mesquitesnåren och en trafikskylt dyker upp: ”Pavement ends. Unknown conditions ahead.”