(Göteborgs-Posten 27/7 2011)
Jag var i Kalifornien när det hände och bland det första jag tänkte på var Laurie Andersons låt ”From the air”: ”Put your hands over your eyes/Jump out of the plane/There is no pilot. You are not alone. Stand by.” Lite senare samma höst skrev hon, som sett World Trade Center från sin lägenhet, om hur drömmarna med hoppande och fallande människor dröjde sig kvar varje morgon efter uppvaknandet.
Massakern i Norge har försett oss med andra hemska bilder som kommer att förfölja oss länge. Vi ser också ett samhälle ta fram sitt bästa demokratiska argument: you are not alone.
Det var uppenbart att elfte september skulle förändra världen, bara inte riktigt hur. New York-korrespondenten Lennart Pehrson visar i sin nya bok inför tioårsdagen, ”Ni har klockorna – vi har tiden”, hur luften gått ur det amerikanska frihetsprojekt som kunde tyckas obetvingligt efter kalla krigets slut.
Här finns många historiska trådar och nyttiga påminnelser om hur terrorattacken sprängde sig rakt in i de förutbestämda uppfattningar om världen, som präglade George W Bushs Vita hus. Neokonservativa rådgivare fick diktera en svartvit utrikespolitik och i den introverta miljön frodades nationell hybris och religiös determinism samtidigt som centralmakten stärktes på tvärs mot den egna retoriken om farorna med Big government. Världen har ärvt ett krig mot terrorismen, där ingen kan säga hur segern ser ut.
Vad som däremot är säkert är att elfte september-terroristerna agerade i ett sammanhang. Handlingen kan inte skiljas från klangbottnen. Individer är inte opåverkade av den information de får och de värderingar de insuper. Här har också de kommentatorer fel som efter den norska massakern påstår att högerextremister alltid framställs som ensamma galningar.
Lasermannen? Timothy McVeigh? Skytten i Malmö? Även om de framstått som sjuka, störda eller galna har de alla beskrivits som kuggar i ett ideologiskt maskineri. Anders Behring Breivik har omedelbart placerats i ett ramverk. Insikten borde bli att alla terrorspridare, oavsett om de är högermuslimer eller högerkristna, företräder ett synsätt som de tillägnat sig i ett hatiskt sammanhang där förakt för svaghet är naturligt och vapen lättillgängliga.
Lennart Pehrson skriver om en zon där gränsen efter elfte september suddades ut mellan tv-serien ”24” och verkligheten. Extrema idéer och kulturer måste bekämpas, men det går inte heller att blunda för vardagens tillvänjning vid hot och våld, för den koppling mellan underhållningsvåld och verklig brutalitet som gör att vi numera talar om faktiska ohyggligheter som om de utspelade sig på film.