(Bulletin 13/8 2021)
Tystnad kan ha en insida och en utsida. De som befinner sig inuti en verksamhet delar hemligheter som de utanför inte har omedelbar tillgång till. Så förhåller det sig inom företag, kommuner, regeringskanslier och sekter.
I tystnaden föds misstänksamhet och konspirationsteorier, men om vi visste allt skulle vi förmodligen bli tokiga.
Begreppet visselblåsare har uppstått ur den tystnad som omger dem som vill hålla missförhållanden hemliga. I en aktuell rapport om den kommunala tystnadskulturen i Göteborg träder inga enskilda fram med namn och här blir det de samlade anonyma vittnesmålen som släpper in ljus. Hoten mot verksamheterna har flera lager och tränger in såväl i personalrum som i de enskildas medvetande.
Enligt den av kommunstyrelsen beställda Finns det en tystnadskultur i Göteborgs stad?, sammanställd av konsulten Anna Ekström, riktas hot från kriminella och extremister mot medarbetare i kommunen, inte minst inom socialtjänsten, som när de slår larm om detta inte sällan tystas av sina chefer. Tidigare dokumentationer, bland annat i samband med att kriminella gäng i fjol upprättade vägspärrar i Angered, har visat hur den brottsliga infiltrationen negligerats. Den onda cirkeln stärks och förstummas. Det är så maffior brukar verka.
”Det finns en utbredd oro för att utsättas för hot och våld som anställd i Göteborgs stad”, skriver Anna Ekström. ”Många av de intervjuade uppger att de skulle dra sig för att polisanmäla händelser som de upplever eller får ta del av på grund av sitt jobb av rädsla för repressalier från kriminella strukturer.”
En del chefer tycker att det ser illa ut om det kommer fram att deras enheter har problem. ”Medarbetare som lyfter situationer tystas. Det kan till exempel handla om hur illa ställt det är i en stadsdel med kriminalitet eller extremism. […] Anställda som lyft problem vittnar om att de har ansetts vara gnälliga, hånats inför kollegor och även bestraffats, exempelvis med en minskad budget.”
2019 publicerade Brottsförebyggande rådet, Brå, rapporten Tystnadskulturer. En studie om tystnad mot rättsväsendet. I den beskrevs hur poliser och kommunalt anställda stödpersoner avråder brottsoffer från att göra anmälan eftersom de tvivlar på rättsväsendets förmåga att lösa brotten.
Dessförinnan hade Stockholmspolisens kartläggning Kriminella nätverk inom den organiserade brottsligheten i polisregion Stockholm lyft fram brottslighetens ”systemhotande samhällspåverkan i form av att flera av de kriminella nätverken innehar samt utnyttjar strategiskt viktiga positioner inom olika samhällsinstitutioner”. Här identifierades bland annat ”korruptionsbrott, infiltration av myndigheter och/eller politiska församlingar samt påtryckningar mot beslutsfattare”.
Tystnad tycks ofta bo granne med rädsla. Man behöver inte få en revolver tryckt mot ryggraden; det räcker med att man påminner sig själv om vad som kan hända med familj, jobb och kontaktnät om man säger fel saker i fel sammanhang.
Det talas emellanåt om svensk blåögdhet och konflikträdsla. Att vilja tro människor om gott är naturligtvis någonting i grunden positivt, och det har säkert i många sammanhang gynnat samhällsutvecklingen. Försiktigheten kan också ha sina fördelar när man slipper blockeringar och släpper fram en viss smidighet.
Dock fungerar den här polerade toleransen förmodligen bäst på tystnadens insida, i en krets där alla är införstådda med koderna och språkets gränser. Man bör då undvika att få in hussvamp i byggnaden. Jag vet; för att få bort den från vår sommarstuga tvingades vi häromåret riva upp trossbottnen och lägga nytt golv.
Tystnad hänger även samman med privilegier. Det är säkert en av förklaringarna till Göteborgschefernas ovilja att ta uppgifterna om hot mot anställda på allvar. Jag påminns om hur ledningen på en högstadieskola i Malmö agerade när två lärare hade blivit svårt misshandlade av en elev: rektorn initierade en antivåldsutbildning – för skolans personal.
I frågor som brottslighet, segregation och parallellsamhällen har slutsatsen ofta blivit att den som drar slutsatser av det som sker är fördomsfull medan den som inga slutsatser drar är moraliskt överlägsen.
Bortvända blickar och tysta tungor har premierats i många kommunala verksamheter. Integrationskoordinatorn från Filipstad berättar i min bok All inclusive (Karneval, 2019) om hur han for till Stockholm för att inför kommun- och myndighetsanställda på ett seminarium hos SKR (Sveriges kommuner och regioner) tala om problemen på hemmaplan. Hans farhågor avfärdades som nazism.
Liknande bemötanden kan många vittna om. De som blåst i visslan har sällan befordrats. Projekt har avslutats, skribenter förlorat uppdrag, karriärer stannat av. I Göteborg utsätts de anställda, som nu tvingas leva med konsekvenserna av den stora tystnaden, för chefernas likgiltighet. Hoten privatiseras och blir smärtsamt påträngande om arbetsgivaren sviker.
Och tystnad rinner som vatten nedåt i organisationerna.
Kommunala chefer blir av med sina tjänster om de inte accepterar politikernas verklighetsbeskrivningar. Tystnadskulturen är i dessa sammanhang en ja-sägarkultur, som sorterar bort nya infallsvinklar och förhindrar att fastgrodda problem äntligen kan få en lösning. Ofta behöver ingen berätta vilken åsikt som är den rätta – det förstår man i samma stund som man kliver över tröskeln in i rummet. När den kommunala kommunikatörsindustrin byggs ut, vilket skett snabbt i Göteborg och det lika tystnadskulturella Malmö, blir det en bekräftelse på ambitionen att tala om annat än de reellt existerande tillstånden.
Ljudet av tystnad, The sound of silence, hette Simon and Garfunkels fina genombrottslåt i ett fjärran decennium. I den pratade människor utan att någon hörde dem och de skrev sånger som ingen sjöng eftersom ingen vågade störa ljudet av tystnad.
Det går inte att bortse från tryggheten i den tystnad som uppstår när båten ligger stilla och ingen gungar den. Tystnadskulturen kan, om den tolkas välvilligt, grunda sig på hänsynstaganden; man vill undvika sådana konflikter som inte leder till något gott. Den kan bottna i vagt obehag inför att bli ifrågasatt, eller rentav i feghet. Framför allt handlar den om maktförhållanden, och när tystnaden institutionaliseras korrumperar den till sist både individer och system.
Det är inte bra när tystnaden hörs tydligare än larmet.