(Bulletin 8/8 2021)
Man kan leva ett utsatt liv, befinna sig i en utsatt position, men i det politiska språket framträder utsattheten främst som ett resultat av medvetna handlingar riktade mot en större grupp människor. De utsätts för omgivningens beslut och beteenden. De missgynnas.
Deras utsatthet kunde därför ha undvikits.
Begreppet utsatt bostadsområde, det kanske vanligaste av alla i sammanhanget, ger en tydlig fingervisning om perspektivet; det är en plats utsatt för andras ringaktning och vanvård. Det är ett övergivet territorium, ett ställe där människor sätts ut till vargarna.
Det andra svenska miljonprogrammet, omhändertagandet av dem som flyttar hit, omfattar många av dem som bor i det första. Sedan en miljon bostäder byggdes 1965-75 har även välfärden expanderat och socialtjänsten moderniserats. Socialtjänstlagen är ett av det svenska systemets viktigaste dokument. Under inflytande av dåtidens vilja att upplösa gränsen mellan klient och socialvård började den nya lagen formuleras 1967 för att först efter femton års beredning antas av riksdagen 1982.
Malmös dåvarande socialchef Bengt Hedlén hade en central roll i omläggningen. Han ledde en kommitté, som 1970 argumenterade mot tvångsingripanden och i skriften Socialvård i framtiden slog fast att det sociala arbetet inte skulle nöja sig med att ”lindra och undanröja nöd” utan bli ”ett instrument för social utjämning”. Samhällsomdaningen skulle göra hjälpare och hjälpta till jämlikar.
Det fanns en föreställning om att de som möttes på socialbyrån utgjorde en samhällsförändrande underifrånkraft.
Socialtjänstlagen har sedan successivt byggts på och tidigare i år kom den senaste utredningen, Hållbar socialtjänst (SOU 2020:47). I direktiven levde en utopisk tanke kvar: ”Syftet med uppdraget är att utforma en socialtjänst som bidrar till social hållbarhet med individen i fokus och som med ett förebyggande perspektiv ger människor lika möjligheter och rättigheter.”
Med fyra decenniers erfarenhet av omorganiserad socialtjänst kan man se hur ett stort antal individer och familjer numera är utsatta för ett exceptionellt program för omhändertagande. Hoppet om aktivitet och förändring har ersatts av ett omfattande bidragssystem och från socialsekreterarna kommer regelbundet berättelser om hot och utmattning.
Socialtjänstlagen var från början främst avsedd som skyddsnät för människor med tillfälliga problem, men ansvarsområdet har vidgats och i dag ges långvarigt försörjningsstöd åt långt fler människor än lagstiftarna någonsin kunde föreställa sig.
Det är således fel att påstå att de som bor i utsatta områden har lämnats i sticket. Frågorna man kan ställa handlar om hur resurserna använts och om hur det är möjligt att det mitt i välfärdsstaten kunnat uppstå parallella strukturer med så mycket hot och våld trots att alla samhällsintresserade sett det komma. Kanske bör termen utsatthet nu förstås i en vidare bemärkelse: vi håller alla på att bli utlämnade till privata lösningar när ingen längre har några idéer om helheten.
Med öppna gränser har en ny underjord etablerat sig, med trafficking, svartjobb, tiggeri och personer som trots avslag på asylansökan stannar kvar, och det är en ny form av utsatthet som systemet inte förmått hantera, men inte heller kan beskyllas för att ha skapat.
Har du rätt att bo i Sverige kan du tvärtom få så mycket samhällsstöd att någon utsatthet aldrig uppstår. Delar av det stödet omfattar även personer som saknar rätt att vistas i landet.
Hederskulturen står för en särskild form av utsatthet, fast den är inflyttad och inte orsakad av det nya hemlandet. Att föreningar, församlingar och forskare, som förstärkt eller ursäktat hedersförtrycket, ändå kunnat få offentlig uppbackning är en skam.
Kriminaliteten i Sverige är sällan sprungen ur fattigdom, eller ens ur utsatthet. Det som kännetecknar den är fruktansvärt dåliga värderingar. Om deras spridning kan begränsas kommer färre människor att utsättas för brottsligheten. Det är närmast lite sorgligt att behöva påpeka att det är brottsoffret och inte brottslingen som är den utsatta.
Den uppenbara brutaliteten – de fysiska övergreppen, skotten genom fönstret, ute på gatan eller vid köpcentret – stjäl vår uppmärksamhet. Det är ett förfall som endast ideologiskt blinda kan negligera. Länge har de utsatta bostadsområdena fått tjäna både som beskrivning och förklaring; ett slags mytologi har växt fram under ett skimmer av overklighet. Nu håller det på att bli annorlunda när förhållandena i denna fjärran värld sprider sig till lugna kvarter, där ett orimligt tillstånd tidigare kunnat urskuldas på avstånd och till och med romantiseras.
Det är de som bär sig illa åt som tar allt syre. Kanske är det ofrånkomligt, vanligheten slår sällan på sin trumma, men den sociala oron har nått en punkt där gemene man kan känna sig utsatt. Inte ens socialtjänstlagen har några svar. Den strukturella välviljan, en svensk specialitet, står handfallen.
En smula drastiskt kan man nog säga att hela samhällsmodellen testas. Länge var den så självklar att påpekanden om brister kunde avfärdas som kverulans.
Nu när utsattheten nötts ner till oigenkännlighet, med utsatta som egentligen inte är det och andra som inte vill kännas vid det, måste vi nog inse att de där mytiska bostadsområdena befinner sig mitt i samhället. Hur vi handskas med den insikten blir en prövning för alla välvilliga.
Och när vi överväldigas av allt det påtagliga finns starka skäl att med hänvisning till socialtjänstlagen tala om det som är osynligt. De utraderade. De riktigt gamla. De funktionshindrade.
Deras talan förs av ingen. De har inte ens tillträde till samhällsdebatten i kraft av utsatthet. Däri ligger osynligheten; med dem får det bli som det blir.