(Bulletin 15/7 2021)
I Sverige förblir man invandrare i generationer och har man invandrat förutsätts man leva i något som kallas utanförskap.
Det bisarra intresset för människors ursprung ställer sig i vägen för själva människan; under decennier har ett system byggts ut som statistiskt, politiskt och medialt skiljer ut invandrade från infödda och underhåller ett nationellt integrationsprojekt vars mål förblivit höljt i dunkel. Invandrare ska med olika medel tas om hand, även när de inte behöver det, och drivkraften i denna institutionaliserade välgörenhet måste sökas i uppdelningen av befolkningen i två separata kategorier.
Även om strukturell välvilja blivit en självklar del av samhällsapparaten går det inte riktigt att dölja hur nedlåtande den här paternalismen ofta är.
Om utländsk bakgrund förknippas med utanförskap följer en annan slutsats. Ju fler som invandrar, desto fler behöver då anställas för att fundera över vad som kan göras åt, för och med dem.
Utanförskapet är en nykonstruerad svensk hembygd; en plats där fördomar och omsorg rörs samman, där verkliga förhållanden omformuleras som politisk mytologi. Utanförskapet fungerar som projektionsyta för allt möjligt som människor oroar sig för.
Därför är det också ett annat ord för uppgivenhet. När politiker från alla håll och kanter pratar om dem som lever i utanförskap syftar de på sådana delar av samhället, som de själva saknar kontakt med och som de inte vet hur de ska hantera.
Varför är lägenheterna små, jobben få, betygen låga, skottlossningarna många? Aha, utanförskapet. Varför brinner bilarna, varför täcks kvinnorna? Utanförskapet.
Utanförskapet har förlagts till en otillgänglig zon bortom vardagen. Det är en beskrivning som gjorts till alla problems förklaring, ett slutet system som till sist blir ett område att skrämma barnen med: gå inte dit, håll er undan. Det är dunkelt, mörkt, dovt; en skog utan utgångar. Man hör åskan mullra och ibland blixtrar det till, men luften rensas aldrig.
I utanförskapet vill ingen vara.
Men var ligger det, mera exakt? Numera återfinns det mitt i den svenska självförståelsen, som en bekräftelse på att det här landet är lika segregerat som alla andra och därför inte har någon anledning att slå sig för bröstet. Ibland framställs utanförskapet mest som en olycka; ett hack i utvecklingen, ett misstag som blivit till när vi tittat åt annat håll. Ingen ska ju behöva leva utanför i ett inkluderande samhälle med integrationen som livsuppgift.
Utanförskapsområdena definieras som sådana av dem som inte bor där och i det avseendet ligger större delen av Sverige utanför den mediala ljuskäglan. När det talas om behovet av satsningar på utanförskapsområdena kan det låta som om många av dem lämnats åt sitt öde, med trasiga hissar och slitna förortstorg, trots att de länge varit föremål för ett kostsamt omhändertagande. Det samhällsfinansierade utanförskapet i svenska städer har få likheter med livet på tillvarons botten i länder utan fördelningspolitik.
2017 introducerade den brittiske skribenten David Goodhart begreppen ”anywheres” och ”somewheres” – varsomhelstare och någonstansare – för att försöka förklara sprickan kring Brexit och avståndet i många länder mellan den urbana, mobila eliten och dem, som är mer rotade i sin hembygd. Här uppenbarades ett utanförskap, inte sällan beskrivet som populism, vilket till och med kunde omfatta en majoritet av väljarna. Att vara utanför innebar att bo utanför storstäderna och att sakna såväl inflytande som kulturell cred.
Delaktighet i ett samhälle krymper utrymmet för utanförskap och nu när utvecklingen tvärtom går mot fragmentering kan man förvänta sig att fler ska känna sig som om de levde vid sidan av. Det handlar inte nödvändigtvis om utstötning, i rörelsen ut mot periferin kan det också gömmas ett eget val; bort från det centrum som blivit ointressant, konformistiskt, tondövt och självförhärligande. Det finns säkert många som gärna vill vara ifred med sitt.
Till hösten firar fristaten Christiania i Köpenhamn 50-årsjubileum som utanförskapsområde. Till det övergivna militärområdet mitt i staden strömmade både ungdomar, som ville leva på ett annorlunda sätt, och sådana som ville komma undan samhället. Genom åren har området balanserat mellan missbruk och trädgårdsidyll. Avståndet mellan utanför och innanför har vidgats inuti Christiania – dealare och pundare har hamnat utanför, folk med berså och sjötomt innanför – medan hela stadsdelen växt ihop med sin omgivning och knappast längre kan göra skäl för någon utanförskapsstatus.
De bostadsområden som i Sverige kallas utsatta eller försatta i utanförskap motsvaras i Danmark av dem som där benämns som getton, och dessa har bara ytliga likheter med Christiania. Den danska regeringen är dessutom inställd på att upplösa de här stadsdelarna, eller åtminstone riva och bygga om och byta ut stora grupper av hyresgäster.
Handlar utanförskap framför allt om känslor? I det svenska åtagandet att ta hand om de boende i utanförskapsområdena finns begränsat utrymme för medveten bortsortering. Det är fullt möjligt att känna sig utanför lite varstans i samhället, man kan upptäcka att man befinner sig vid sidan om språket, verklighetsbeskrivningarna, nätkasinona eller livet i andra stadsdelar. Känner man sig inte längre hemma i vardagen uppstår ett existentiellt utanförskap.
Idén om utanförskapet är integrationsprojektets viktigaste förutsättning. På ett bedrägligt sätt kopplas den ständigt till invandrarskapet, som i Sverige har gjorts evigt, överfört från generation till generation, nästan som en arvsynd, och därför inte tar hänsyn till att de som invandrat – och deras barnbarnsbarn! – är lika olika sinsemellan som de infödda. Erfarenheter kollektiviseras för att kunna handhas i en befintlig myndighetsstruktur.
Man skulle lika gärna kunna prata om det bredare, kanske även djupare, utanförskap som följer med den gradvisa förlusten av tillit till samhällets institutioner och funktioner. Som så många andra populära begrepp behöver detta ringas in. Utanförskapet har blivit säcken där vi gömmer våra farhågor. Det kan liknas vid metafysik eller ett politiskt trick: det mesta förklaras med något som inte kan åtgärdas.
Utanför och innanför befinner vi oss till slut alltid i relation till något annat. Och när man tänker efter vore det förmodligen svårt att stå ut med livet i ett samhälle där alla befann sig i ett likformigt innanförskap.