(Göteborgs-Posten 10/11 2019)
Det kan låta märkligt, men Sverige har i praktiken fri invandring eftersom den som verkligen vill ta sig hit kan göra det och dessutom stanna kvar utan tillstånd.
Ibland påstås det ändå att de svenska gränserna stängdes 2015-2016. Mot detta talar då inte minst att mer än en halv miljon uppehållstillstånd har utfärdats de senaste fyra åren.
Alla länder vill reglera invandringen; det är på många sätt – medmänskligt, planeringsmässigt, säkerhetsmässigt – bra att veta vilka och hur många som kommer. Detta fungerade dåligt i Sverige 2015 när 81 procent av de människor som strömmade in i landet saknade id-handlingar. De som önskar sig en gränslös värld vill nog inte heller riktigt inse att de skattefinansierade välfärdssystemen då skulle upplösas.
Eftersom migrationsfrågorna är laddade fylls begreppen med porösa eller propagandistiska innebörder. Vad menas egentligen med termer som flykting, migrant, asylsökande, ensamkommande, mänskliga rättigheter – eller integration? Invandrings- och flyktingpolitik är ju två skilda ting, men politiken och medierna tenderar att blanda samman det mesta i ett emotionellt och moraliserande virrvarr där beslut riskerar att fattas utan eftertanke.
När en ny svensk migrationspolitik nu ska tas fram av åtta riksdagspartier med djupa pannveck är svårigheterna inte bara praktiska eller moraliska. Under, och ibland över, hela diskussionen ligger fortfarande en djup oenighet om hur tillståndet i landet ska beskrivas. I Svenska Dagbladet 5/11 skrev Vänsterpartiets migrationspolitiska talesperson Christina Höj Larsen att ”krisen i landets kommuner och regioner” främst är ett resultat av ”en åldrande befolkning” och inte beror på ”flyktingmottagandet”. Den ökande otryggheten och de väldokumenterade problemen i skolan, vården och boendemiljön till trots vill flera partier ytterligare underlätta migrationen till Sverige.
En på sina håll skenande segregation hanteras fortfarande med märkligt undfallande handfallenhet eller med samma slags projekt och sysselsättningsstimulanser som prövats under mycket lång tid utan nämnvärda resultat. Med uppluckringen av den reglerade invandringen har drygt två miljoner uppehållstillstånd beviljats sedan millennieskiftet. Denna migrationsrörelse har godkänts utan konsekvensanalys och finansieras fortsatt på löpande räkning.
Av dem som kommit är mindre än tio procent kvot- eller konventionsflyktingar. Den stora majoriteten har fått stanna för att de hade olika former av skyddsbehov (med definitioner som kontinuerligt förändras), för att de skulle arbeta eller för att de var anhöriga. En flykting är enligt FN en person som flytt sitt land i välgrundad fruktan för förföljelse på grund av exempelvis ras, religion eller politisk uppfattning och som på grund av denna fruktan inte kan återvända. Här finns ett brett tolkningsutrymme, men det är också lätt att se hur migranter som lämnar sitt hemland i hopp om ett bättre liv kan falla vid sidan om.
Således är det inte någon flyktinginvandring som har skakat om det tidigare förutsägbara landet uppe i norr. Det är snarare kombinationen av det omfattande omhändertagandet och de sociala problem som följt med delar av migrationen. Inflyttningen till Sverige har varit så snabb och så stor, och allt oftare bestående av människor utan utbildning och förutsättningar att bli självförsörjande, att ingen naturlig inslussning i vardagslivet har varit möjlig.
I grunden är detta ett svek både mot dem som kommit och mot dem som redan bor här. Med vackra omskrivningar i mungiporna har de politiskt ansvariga låtit ett osedvanligt stabilt samhälle destabiliseras.
Överanvändningen av flyktingbegreppet siktar mot våra mjukdelar; kan migranter, invandrare och asylsökande beskrivas som flyktingar förmodas allmänheten ömma mer för dem. På samma sätt är ensamkommande en mer känslobaserad term än det handfast beskrivande, och tidigare använda, ankarbarn. Om de afrikanska män som riskerar livet på Medelhavet framställs som flyktingar blir det lättare att hävda att länder som Sverige har ett ansvar för att värna deras mänskliga rättigheter.
Svensk migrationspolitik innehåller en rad irrationella element, som gymnasielagen, de sex imamerna och Jonny Cato, Centerns talesperson i dessa frågor som hävdar (Expressen 5/11) att Sverige stängde gränsen 2016. Flera av de partier, som ska komma fram till nya riktlinjer på området, gör fortfarande tappra försök att bortse från realiteterna i Sverige. De önskedrömmer, i likhet med Miss Universum, om en värld utan krig, en omvärld som i allt väsentligt påminner om vårt eget land, fast utan staket. Det är en dröm som på ett säreget sätt kombinerar hybris med självutplåning.
Mänskliga rättigheter kan i realiteten bara garanteras av en nationalstat. Vissa är bättre på det, andra mycket sämre. Gränser är också nödvändiga för den som måste fly; utan dem kan man inte uppsöka skydd. Den globala rättvisan och freden är värda att sträva efter, men demokratin och rättsstaten är inte några abstraktioner.
Medborgarna måste kunna känna sig säkra på hur ramarna ser ut och veta var och hur ansvar kan utkrävas. Därför måste vi också vara mer varsamma med orden och begreppen så att vi vet vad vi pratar om.