Att välja skola och välja bort klasskamrater

(Svenska Dagbladet 13/10 2019)

Förr var det bara adeln och kungafamiljen som valde skola åt sina barn. Vi som tillhörde menigheten litade på att alla kommunala skolor höll acceptabel standard och därför hamnade våra barn i den som låg närmast. Ingen jag kände gjorde något skolval.

Vi levde då fortfarande i eftervärmen, det kvardröjande skenet, från den välfärdsstat vår föräldrageneration snickrat på och vi ville i det längsta behålla sådana förhoppningar och illusioner som var dess självklara bihang. Mycket talade för att hyfsat jämlika samhällen var lyckligare än de som präglades av konfliktskapande klyftor. I sextiotalets skolor blandades vi själva i klasser som producerade postkassörskor, ingenjörer, skådespelare, allsvenska fotbollsspelare och några som senare tog livet av sig utan att vi hade förstått hur olyckliga de var.

När mina barn började i skolan hade det hunnit bli sent åttiotal och så småningom bestod halva klassen av elever med föräldrar födda i Turkiet eller på Balkan. Nästan alla vuxna jobbade och försörjde sig själva, även mammorna. Många av de invandrade familjerna köpte egna småhus och röstade för stabilitet. Det var ett slags internationaliserad socialdemokrati in action. Man talade varmt om det positiva med blandning och om vikten av att inga grupper blev för dominanta.

Först senare förstod vi hur mycket språkbruket och attityderna hade hårdnat i nittiotalets skola. Våra öron hade inte velat uppfatta hur det ropades hora på skolgården.

I oktobernumret av den amerikanska tidskriften The Atlantic skriver George Packer, erfaren journalist och författare till bl a ” The Assassins’ Gate: America in Iraq” och en aktuell biografi om toppdiplomaten Richard Holbrooke, en lång och självreflekterande text om sin och hustruns försök att inom ramen för hemstaden New Yorks skolsystem balansera två värden de velat slå vakt om: bästa möjliga utbildning för de egna barnen och fysisk närvaro i en så blandad skolmiljö som möjligt, med barn med skilda bakgrunder. Packer gick själv i den allmänna, skattefinansierade skolan, public school, och han hoppas i sina barn kunna ingjuta en liknande känsla av delaktighet i samhället.

Det är för honom viktigt att vara medborgare. Han kan sin amerikanska konstitution. Men han möter en mycket annorlunda skola än den han själv gick i på sjuttiotalet, och familjens vandring genom systemet blir för varje läsår alltmer förtvivlad.

De demokratiska och de meritokratiska idealen verkar inte riktigt synkroniserade; att hitta rätt förskola och skola tar tid och energi för den som vill vara en medveten människa i ett socialt sammanhang, men ingenting tycks ha förberett Packer för den förment progressiva skolpolitik som staden infört under sin borgmästare Bill de Blasio.

Plötsligt släpps de identitetspolitiska klichéerna lösa och drivs likt en buffelhjord genom korridorerna. Barn i tioårsåldern får i uppgift att identifiera sina egna privilegier och skolpersonalen instrueras att betrakta begrepp som objektivitet, individualism och ”dyrkan av det skrivna ordet” som uttryck för ”vit överhöghetskultur”. Elevernas toaletter görs genusneutrala. När Packers son når sjätte klass har skrivuppgifterna i historia förvandlats från nyfikna resonemang till slogans kring politiska modeämnen.

Om vi själva i dag hade låtit bli att välja skola åt våra barn skulle omgivningen sannolikt ha betraktat oss som kufar. Jag kan emellanåt drabbas av dåligt samvete för att vi passivt förlitade oss på ett system som redan börjat spricka och för att dottern och sonen därigenom hamnade i ett slags sociologiskt experiment. Eftersom vi, precis som George Packer, tillhörde en välutbildad medelklass med resvana ville vi lika lite som han skilja av barnen i någon självbespeglande enklav.

Hade vi nu stått i en motsvarande valsituation hade vi sannolikt försökt placera våra barn där det var lugnt, där de lärde sig saker och där de slapp killar som ropade hora i korridoren.

USA är inte Sverige, men inte minst den antiamerikanska vänstern har visat sig snabb att importera akademiska nymodigheter västerifrån och låta dem sippra ner genom sin politik och genom utbildningssystemets intersektionella föreställningar om ras, kön och diskriminering. Den censurkultur som intagit delar av den amerikanska universitetsvärlden med sina trigger warnings och safe spaces kastar sin skugga också in över svenska lärosäten. Anpassning, likriktning och bakdanteri landar påfallande mjukt i vår vana att söka konsensus.

Samtidigt dyker en både ny och välbekant linje upp: den auktoritärt besserwisseradministrativa. Genom sin uppslutning bakom oaktsam migrationspolitik och rasistisk identitetspolitik bidrar kortsiktiga politiker och aktivistiska byråkrater till att pulvrisera välfärdens samhällskontrakt. Föreställningen om en gemensam skola har skjutits i sank. Skolverket framstår här som en av flera aktörer med ambitionen att impregnera viktiga samhällsfunktioner med ett tankegods liknande det som sprids i skolorna i New York.

Det stora sveket ligger emellertid inte i att abstraktionsvänstern får författa läroplaner, som styr bort från historiska sammanhang eller tonar ner hedersförtrycket.

Vad vi nog ännu inte har förstått den fulla vidden av är hur den obligatoriska skolan har kunnat segregeras till oigenkännlighet. Integrationen är reducerad till ett teoretiskt ideal som allt färre tror på. I Sverige är förändringen än mer dramatisk än i USA, där högre utbildning alltid kostat stora summor, och än mer anmärkningsvärd med tanke på vårt samhälles socialdemokratiserade reflexer.

Trots alla formella valmöjligheter är det svårt att hitta någon som applåderar utvecklingen. Olikheterna skolor emellan har blivit destruktiva i stället för kreativa. Egna barn separeras från andras ungar. Om inte annat, väljer man bort klasskamrater man inte vill ha.

När vi nu med goda skäl oroar oss för tillståndet i skolorna borde vi dessutom vara minst lika bekymrade över det som kommer sedan, när det ringt ut för sista gången.