(Göteborgs-Posten 6/5 2018)
Hur tänker sig regeringen, riksdagen, samhällsbärarna, medborgarna och visionärerna – om sådana över huvud taget finns – att livet här ska te sig om tjugo eller femtio år?
Det är inte utan att jag förundras över hur snabbt Sverige har gått från planerad förutsägbarhet till planlös perspektivlöshet. Även om vi en gång varit duktiga på social ingenjörskonst tycks vi nuförtiden inte veta hur man använder en skiftnyckel.
Detta är landet där tågen står still på linjen, posten inte kommer fram och gangsters tränger sig före i vårdkön. Erfarenheterna av försämrade samhällsfunktioner är så spridda att de inte kan förminskas genom uppfostrande tilltal eller förklaras som utslag av rädsla för det främmande. Det senare framstår som ett falskt orsakssamband eftersom det som människor uttrycker oro för är sådant, som de märker av i sin vardag och därför faktiskt känner till.
Hur vet man då om ett samhälle börjar gå sönder?
Första gången jag tänkte tanken var den inte alls påverkad av migrationskriser eller handfallna myndigheter utan kopplad till de brister i samhällskunskapen som jag mötte hos elever på högstadiet. Niondeklassarna jag träffade i en stor skola i en större svensk stad visste inte särskilt mycket om hur samhället var uppbyggt, hur dess institutioner grep in i varandra och hur beslut fattades. En del trodde att socialförvaltningen och socialdemokratin var samma sak. Några av dem var säkra på att barnbidraget kom från FN. De allra flesta hade ingen som helst koll.
En undran väcktes då hos mig: om man inte känner till hur saker och ting hänger ihop, hur märker man då när de faktiskt inte längre gör det?
Klivet ur det gamla klassamhället togs med medvetna steg. Det var ett lyft som gjordes med fötterna kvar på jorden och blicken riktad framåt. Bröd och bildning. Rösträtt och rättvisa. Skötsamhet och självständighet.
Det omvandlingsprojekt som landet nu deltar i bärs inte av någon motsvarande ideologisk övertygelse. Snarare än en rörelse är det en lång serie reaktioner på förändringar i omvärlden. Hundratusentals nyinflyttade människor har blivit föremål för våra samhälleliga insatser. Någon motsvarighet till detta inhemska biståndsprojekt har vi aldrig tidigare sett.
Svensk politik har de senaste åren ägnat sig åt att låtsas som om en redan förändrad verklighet vore oförändrad och som om varje form av problematisering vore ett hot mot det orubbliga hos denna verklighet. Där samhällsdebatt tidigare setts som en väg till reformer, en förändrad verklighet, har den i stället kommit att uppfattas som skadlig för det redan uppnådda.
Precis som amerikanerna betraktar sig svenskar gärna som bärare av något existentiellt annorlunda, en exceptionalism. Den ser ut på olika sätt i USA och Sverige, men i vår egen självbild framträder ett missionerande drag som möjliggjort att den gamla biståndspolitiken i det som då kallades Tredje världen har kunnat följas av nyare biståndsverksamhet på hemmaplan. När många kineser flyttar till San Francisco uppstår ett Chinatown. Flyttar många från Mellanöstern till svenska förorter får man små mellanöstrar där. Sannolikheten för att kineserna ändå blir amerikaner verkar av någon anledning större än att invandrarna från Mellanöstern blir svenskar, trots vårt generösa omhändertagande och den hos oss utbredda övertygelsen att det svenska redan genom sitt inneboende förnuft kommer att försvenska både dem som får bistånd utomlands och dem som får hjälp och stöd här hemma.
Vårt uppdrag framstår dock i dessa dagar som mera oklart: vi ser oss själva som ett föredöme och tycker ändå inte att vi har så mycket att komma med. Vi förväntar oss att alla ska bidra till integrationen, men ger bidrag till dem som inte vill. Den svenska exceptionalismen har bytt skepnad, från något trosvisst till något lätt handlingsförlamat. Solidaritet har ersatts med tolerans.
Den brittiske historikern Tony Judt hör till dem som pekat på välfärdsstatens paradox: dess framgång undergräver med tiden dess attraktionskraft och dagens unga delar dessutom inte de äldres minnen från tider med misär. Välfärdens kollektiva förutsättningar har främjat individualismen. Multikulturalism, identitetspolitik och privatiseringar av offentliga verksamheter samverkar till att försvaga idén om det gemensamma.
Ändå berör problematiken kring segregation och integration oss alla. Bristen på kreativa och konstruktiva idéer om hur vi vill ha morgondagens samhälle gör att vi nöjer oss med defensiva eller repressiva utsagor om hur vi inte vill ha det. Hela det socialdemokratiska samhällsprojektet, som också förvaltats av borgerliga regeringar, är satt under press. På ganska kort tid har detta experiment i en skyddad del av världen fått sina förutsättningar ändrade.
Utan kontrollerad och reglerad invandring kan man varken ge skydd åt flyktingar eller behålla ett offentligfinansierat välfärdssystem. Där det inte finns några gränser måste var och en klara sig själv. Kontrakt kommer att rivas, avtal brytas, kapital och maskiner flyttas, bostäder ockuperas, varor stjälas, tältläger resas, våld bryta ut.
Jag tror inte att det kommer att bli något trevligt pow wow med trummor och körsång.
Sannolikt vill många då i stället dra nya gränser. Detta vet även de som påstår att gränskontroller och id-handlingar är tecken på hjärtlöshet. Mänskliga rättigheter är någonting som varje enskilt land måste förmås att upprätthålla; de handlar inte primärt om fri passage till länder som redan är hyggliga och uppvisar fördelningspolitiska ambitioner.
Men alla former av biståndspolitik behöver nu sannolikt omprövas i grunden. Det är sällan den som förbättrat levnadsstandarden i fattiga länder eller regioner och i Sverige har den på många sätt förstärkt segregationen.
Eftersom vi så gärna skulle vilja tro att allt kommer att förbli som det en gång har varit blir det inte helt lätt att ta till sig insikten att det här faktiskt är landet där vad som helst kan hända.