(Göteborgs-Posten 18/8 2019)
Svenska ministrar reagerar mycket snabbare på utländska kommentarer om Sverige än på faktiska missförhållanden här i landet.
Deras stingslighet ligger i linje med det allmänna samtalsklimat, som har nätet som sitt obetänksamma slukhål och ytligheten som sitt signum. År ut och år in käbblas det om bilden av verkligheten medan de reella förhållandena, i samhället, bland människorna, lämnas därhän. Det är svårt att skönja en enda verklighetsförankrad samhällspolitisk idé om hur vårt land borde eller skulle kunna se ut om fem eller femton eller tjugofem år.
Att man vill ha ett Sverige som håller ihop låter sig sägas, och det påstår samtliga partier, men i praktiken har parallella samhällen fått växa fram utan att någon satt käppar i hjulen. Detta har pågått i decennier och kan beskrivas som en följd av det offentligas ovarsamhet och individualismens likgiltighet. Man vänder sig inåt, ser om sitt eget hus. Om man inte vet hur samhället hänger ihop kommer man inte att märka när det inte längre gör det.
I ett omtalat reportage i New York Times den 10 augusti kopplades främlingsfientlighet och högerpopulism i Sverige till ryska påverkansoperationer. Texten beskrev hur ett antal nyhetssajter långt ut på högerkanten sprider historier om ett välfärdssamhälle i sönderfall och hur ett internationellt nätverk av invandringsmotståndare har knutits samman. Det som i stort sett utelämnades i denna berättelse om en reaktionär ekokammare i det en gång progressivt utopiska landet i norr var de materiella förändringar som skett och som utgör själva grunden för missnöje och missmod.
Sverige är förvandlat, och det har gått snabbt och utan sedvanligt remissförfarande eller transparent konsekvensanalys. De väl dokumenterade erfarenheterna av problem i vården och skolan och på gator och torg har inte planterats av ryska nätagenter. De är högst reella och de påverkar politiken och synen på samhället, på det vi borde ha gemensamt.
Det är bara att inse: Sverige är svårt segregerat och det hjälper inte att vi upprepar ordet integration tills våra ansikten blir blåa eller röda så länge inte några ordentliga initiativ tas för att bryta den här utvecklingen mot ökad separatism och splittring. Friskolesystemet skyddas och bidragsenklaverna förses med nya projekt. För närvarande existerar inte någon integrationspolitik och det är fullt möjligt att hela den tanken är illusorisk.
När vi säger att invandrare ska inkluderas kan vi inte längre förklara vad det betyder. I stället har det svenska systemet i tilltagande utsträckning kommit att inkluderas i ett mer kaotiskt globalt sammanhang.
Extremister som dödar eller försöker ta livet av folk av rasistiska eller islamistiska skäl kan analyseras in i hjärnbarken, men oavsett om de är sorgliga enstöringar eller ideologiska soldater får deras handlingar stor betydelse för hur vi i vårt samhälle efter hand börjar betrakta våra medmänniskor. Som bekant är detta terrorns, våldets och skrämselns avsikt. Vi ska sluta lita på varandra. Vi ska falla ner i ett mörker av omänsklighet. Utan socialt kitt kan vad som helst hända.
Terrorhandlingar spränger bort mer av ett samhälles självförtroende om detta redan är försvagat. Det är den minskande tilliten man ska oroa sig för. Det går inte att helt skydda sig mot våld, men ömsesidigheten i det gemensamma är vårt bästa värn och den har alla ansvar för. Därför blir det så svårt att begripa hur ett land med frihetlig historia, stark administration, konsensuskultur och rationell välfärdsfilosofi kan acceptera segregationen som en samhällelig explosion i slowmotion.
Kan det ha att göra med att det inte längre görs några rimlighetsbedömningar?
I en genomgång av vad som kan anses rimligt skulle man kunna inkludera det mesta från Sveriges roll i världen till individens anspråk på det gemensamma. Har det varit rimligt att ha en exceptionellt inbjudande invandringspolitik utan att initialt fundera över vilka konsekvenserna skulle kunna bli? Sverige är långt ifrån ensamt om att ha blivit mer polariserat och aggressivt missnöjt, men här har funnits bättre förutsättningar för ett helhetstänkande än på många andra håll. Det är möjligt att chansen nu är förspilld. Vem har förslag på hur livsvillkor kan jämkas samman och hyresgäster och skolelever flyttas runt så att vi alla blir inkluderade och integrerade?
Några nyckelord, flera redan nämnda, kan man kasta in i ringen: ansvar, beteende, ömsesidighet, rimlighet.
Det är självklart inte invandring i sig som är problemet. Det har det aldrig eller sällan varit. Människor behöver blandas, horisonter vidgas. Problemet ligger hos migrationspolitiken, som inte tagit hänsyn till vad som kan vara en rimlig omfattning och hastighet och som låtsats som om alla som invandrar är likadana och dessutom i någon mening offer, inte för samhällena de lämnat utan för det de kommit till.
Vi borde se mer till individerna och vi borde värna om det gemensamma. Av någon anledning har vi inte lyckats med någotdera. Det är en modern svensk historia med drag av tragedi.