(Aftonbladet 29/5 2018)
Få ord förekommer oftare i svensk debatt än integration. Ändå vet vi inte vad det betyder och i praktiken existerar inte någon integrationspolitik. Vi påstår att alla har ett ansvar för att bidra till integrationen, men ger samtidigt bidrag till dem som inte vill.
Kanske beror det på att vi inte längre har någon uppfattning om vad vi ska ha det gemensamma till. Samhället, det samlade vi:et, har i vissa stycken imploderat under trycket från privatiseringar, multikulturalism och tilltagande individualism. Det offentliga samtalet har försvunnit i skyttegravar, de viktigaste samtalsämnena – demokratins grundämnen – förmår alltför sällan tränga igenom lagren av narcissistisk identitetsvurm.
Vi låtsas att vi håller på med integration trots att väldigt mycket pekar i motsatt riktning.
Det har nästan blivit en etablerad sanning att det skedde en tvärvändning i svensk politik när gränskontroller infördes i november 2015. Så är inte alls fallet. Antalet asylsökande har efter toppåren 2014 och 2015 återgått till nivåerna från åren dessförinnan. Någon lägsta EU-nivå, som regeringen brukar hävda att den anpassat sig till, existerar inte eftersom det i realiteten inte finns någon gemensam europeisk politik på området. 2017 beviljade Sverige mer än tre gånger så många uppehållstillstånd till asylsökande som Danmark, Norge och Finland tillsammans.
Vändningen i vårt förhållande till omvärlden kom i själva verket redan under 1970-talet och var av helt annat slag. 1975 antog en enig riksdag en ny invandringspolitik med riktlinjer för en framtida migration vars omfattning och konsekvenser politikerna knappast kunde föreställa sig.
Sedan 1980 har drygt 2,3 miljoner människor getts uppehållstillstånd i Sverige. Av dessa har cirka 105 000 varit konventionsflyktingar och cirka 60 000 kvotflyktingar.
Vi lever fortfarande med efterskalvet från det där riksdagsbeslutet. Dess centrala budskap var att invandrare själva skulle få välja i vilken utsträckning de ville integreras i det svenska samhället. Stöd skulle ges till modersmålsundervisning och till föreningar bildade på religiös eller etnisk grund. Det var då som en ny sorts svensk skapades: den evige invandraren. ”De” är inte som ”vi”, var slutsatsen man kunde dra, och ”de” har inte heller någon anledning att bli det.
Sveriges självbild som världens modernaste land höll samtidigt på att förändras. Vi hade sett oss som exceptionella med vår utbyggda välfärdsstat och ambitiösa biståndspolitik, men den till stora delar socialdemokratiska vision som majoriteten anslutit sig till var inte längre lika tydlig. Medan vi fortsatt betraktade oss som ett föredöme tyckte vi paradoxalt nog inte längre att vi hade särskilt mycket att erbjuda andra.
En våg av kulturrelativistiska myndighetsrapporter och läroböcker sköljde in över förvaltningar och universitet. När socionomen och blivande migrationsministern Barbro Holmberg 1984 i boken ”Socialarbetare och invandrare” slog fast att det inte finns någonting som säger att den ena kulturen är bättre än den andra, sammanfattade hon den multikulturalism som hade blivit samhällets officiella projekt.
Solidariteten med dem långt borta blev till tolerans gentemot dem som tagit sig hit, och toleransen snart en ursäkt för att inte lägga sig i. Var och en skulle få bli lycklig på sin fason.
Det tycktes inte längre finnas någon plan för Sveriges fortsatta utveckling. På bara några decennier gick vi från att vara förutsägbara, och kanske lite tråkiga, till att bli landet där vad som helst kan hända. Vi som varit mästare i social ingenjörskonst vet vi inte ens var vi har lagt skiftnyckeln eller, om vi nu skulle hitta den, hur man använder den.
Vi har slutat prata om reformer och tvingas rikta in oss på att hindra förfallet hos sådant som redan uppnåtts. Så länge staten gjorde sig förtjänt av tillit trodde de flesta på dess utfästelser om trygghet. Nu befinner vi oss på kollektiv reträtt; eftersom vi litar allt mindre på varandra, medborgarna och staten, utvecklas kontroller och sanktioner snarare än idéer och framtidstro.
I boken ”Fantasyland” skriver journalisten Kurt Andersen om ett USA som hittat på sig själv till den grad att dagens president kan framstå som en logisk frontfigur. Eftersom religiös och intellektuell frihet står inskriven i statuterna har medborgarna kunnat uppfinna vilka galenskaper som helst att tro på. Myterna om exceptionalismen och självförverkligandet har enligt Andersen fått amerikanerna att odla en promiskuös hängivenhet inför sådant som inte är sant.
Motsvarande svenska fantasirike, byggt på en annan sorts grund med gemensamma trygghetslösningar för utvidgad individuell frihet, har varit ett land utan gränsbommar och med en strukturell välvilja som först i november 2015 började erkänna sina begränsningar. Utan att några egentliga beslut har fattats om saken har vi tagit på oss ett väldigt inhemskt biståndsprojekt om vars utgång vi inget kan veta, men om vilket många uppenbarligen misströstar.
En viss form av exceptionalism har vi behållit i Sverige. Vi fortsätter att betrakta dem som kommer hit som deltagare just i ett projekt, och det kännetecknande för projekt är att de leder till nya projekt i en växande näring där hjälpare och hjälpta har ett ömsesidigt intresse av att så lite som möjligt förändras. Det eviga invandrarskapet har förstärkts i en omhändertagandets industri, vars humanism försvagas av att invandraren så ofta betraktas som oförmögen. Eftersom han eller hon inte är som vi kan inget ansvar utkrävas.
Hur ser då bra integration ut om vi menar att dagens sociala problem beror på dålig integration?
För att kunna svara på den frågan måste man förstås veta vad som menas med integration, och dessutom inse att alla inte vill integreras eller att allt inte bör integreras. Kanske är hela tanken om integration en politisk myt. Mycket i det nya, planlösa Sverige väcker tvivel. Välfärdsstaten var reformatorernas verk och den fick folkligt stöd så länge både de humanistiska och de ekonomiska ekvationerna gick ihop. Nu lappar vi och lagar vi i en allmän känsla av missmod.
Det borde naturligtvis finnas något gemensamt som vi alla kunde integreras i, något som har med medborgarskapets betydelse och lagens efterlevnad att göra, men det är just här som integrationspolitikens svarta hål öppnar sig. Den saknar idéer och en kärna och är därför alldeles tom. I stället för integration får vi senfärdiga brandkårsutryckningar som reaktioner på de faktiska problem i skolan, i vården och på gatan som så länge varit uppenbara.