(Sydsvenskan 4/9 2011)
Thomas Powers
The killing of Crazy Horse
Alfred A. Knopf
Jeffrey Ostler
The Lakotas and the Black Hills
Penguin
Nathaniel Philbrick
The last stand
Vintage
Tommy Eriksson
Custers sista strid
Albert Bonniers förlag
Under sommaren har jag genom ny indianlitteratur – tre amerikanska böcker och en svensk – återvänt till prärien i norra USA, den där utrullade gränslösheten där South Dakotas bleka osäkerhet klättrar över Black Hills och går bort sig på vidderna i Montana.
Senast jag besökte Crow Agency flagnade misären från husväggarna, skärvorna andades alkoholism, rotlöshet, misstro. Det slitna gänget på grusvägen kunde inte längre minnas vad deras ilska bestod av. Samtidigt som denna centrifugering ut ur samhället fortgår har andra delar av det indianska Amerika blickat framåt, på skilda sätt. Språk har restaurerats samtidigt som kasinon öppnats. Drömmen om materiell rikedom förblir det kastade spjutet in mot traditionens hjärta.
Siouxindianen Crazy Horse, mytisk, en både symbolisk och faktisk motståndsman, hörde till dem som inte ville sälja marken han red på. Den hade ju varken pris eller ägare.
När kolonisationen österifrån nådde Black Hills skickades kavallerigeneralen (egentligen hade han löjtnants grad) George Armstrong Custer uppför sluttningarna och rapporterade hem om obegränsade naturtillgångar – och om guld. Motsättningarna kring denna bergskedja, av siouxerna kallad Paha Sapa, lever vidare än i dag. De var centrala i slaget vid Little Bighorn, nära Crow Agency, och de vibrerar bakom presidentskulpturerna vid Mount Rushmore. De fanns där när den indianska militansen väcktes till nytt liv i lakotareservatet Pine Ridge på 1970-talet.
Hundra år tidigare hade Sitting Bull tagit upp en grabbnäve grus, viftat med handen och sagt att inte ens det han höll i var till salu: ”Vi vill inte ha de vita här.”
Trots avsaknaden av filmkameror och trots att sjunde kvalleriet stupade till sista tvåhundratrettiofemte man förblir slaget vid Little Bighorn den 25 juni 1876, just före USA:s hundraårsfirande, en av de mest minutiöst dokumenterade drabbningarna någonsin. Man tänker: vad vet vi egentligen om krigszonerna i dagens mediemarinerade värld? Hos Nathaniel Philbrick och Tommy Eriksson får vi klockslagen, trumpetstötarna, kulornas bisvärmar och doften av präriegräs. Här skulle Custer äntligen få tyst på indianerna. I stället kunde Sitting Bull och Crazy Horse samla sina mannar i – tillfällig – triumf.
För fyrtio år sedan, under Vietnam, före Irak, beskrev Vine Deloria Jr i ”Custer dog för era synder” huvudpersonen som en som fick vad han förtjänade. Han var ”the ugly American”. I Philbricks ”The last stand” kan man nu ana en förskjutning i synen på den enskildes ansvar. Från att ha skildrats som en fanatisk indianjägare blir officeren här också en man i systemet, som bara gör sitt jobb. Så uppfattade även dåtidens indianer situationen. Crazy Horses vän He Dog förklarade att problemens källa fanns i Washington.
Custer var, förstås, en komplicerad person, en opportunist, en som sökte strålkastarljuset. Han trampade på dem han sa sig beundra. Tommy Eriksson talar i ”Custers sista strid” om ett splittrat psyke, en maskinell mördare med stolt hustru. Några blir ihågkomna för att de frigör sig från tidens trångsynthet – andra, som Custer, kommer vi enligt Philbrick att minnas just för att de förkroppsligade en epoks brister och misslyckanden. Men Eriksson framhåller att Little Bighorn för indianerna var en pyrrhusseger; deras liv skulle hädanefter dikteras av andra. Det var också Crazy Horses sista framgång som krigare.
Med ”The killing of Crazy Horse” har Thomas Powers förmodligen fått ihop en modern indianklassiker genom sitt envetna borrande i arkiven och genom att inte falla för frestelsen att romantisera den sturske krigaren, som vägrade att följa hövding Red Cloud in i reservatstillvaron. Det finns inga porträtt; de som ändå cirkulerar sägs vara falska. Redan där börjar legenden. Inga tänkvärda sentenser eller poetiska profetior har bevarats efter honom.
Han föddes runt 1840. Trettio år senare präglades präriens vidder enligt Powers av ”hobbesiansk anarki” utanför indianagenturerna och militärposteringarna; alla var beredda att slå till mot närmaste granne. Siouxerna motsatte sig bittert strömmen av soldater och nybyggare. Unga män som Crazy Horse odlade en dödsföraktande machokultur. De ville följa buffelhjordarna, inte be om allmosor. 1868 slöts det berömda Fort Laramie-fördraget, den sista indiantraktat som amerikanska senaten ratificerade, i vilket indianerna tillerkändes ett väldigt markområde väster om Missourifloden. Sökandet efter naturtillgångar skulle upphöra.
Fördraget visade sig snabbt värdelöst. Det mesta maldes sönder: mänskliga rättigheter, utkomstmöjligheter, livsstil, samhällsvision.
Året efter Little Bighorn gick också Crazy Horse med på förhandlingar. Den 5 september 1877 klädde han sig enkelt i randig bomullsskjorta och benkläder av hjortskinn och red eskorterad till Camp Robinson i västra Nebraska. Man hade lovat honom samtal; inget ont skulle ske. Väl framme stacks en bajonett i honom under ett handgemäng.
Powers bok är inte så mycket en berättelse om förlorad kultur som en dokumentation av obeveklig maktutövning. Individer må ha haft betänkligheter, ingendera sidan bestod av enfärgade schackpjäser, men Crazy Horse levde hela sitt liv på flykt undan en annalkande storm.
Att konflikten kring indianernas hjärtland ingalunda är avslutad visar historikern Jeffrey Ostler i sin utmärkta bok ”The Lakotas and the Black Hills”. En majoritet av lakotasiouxerna, den största stamgruppen, säger fortfarande nej till att sälja Black Hills till staten – trots att den erbjudna kompensationen för historiska oförrätter nu är uppe i fem miljarder kronor. I praktiken är de gamla jaktmarkerna sedan länge en del av kreditkortsekonomin, men delar av bergsområdet används åter för ceremoniella ändamål. Den lokala miljörörelsen har stämt dem som vill bryta uran och fälla skog.
Ostler skriver med viss förtröstan, imponerad av lakotas förmåga att blicka många generationer framåt. De talar fortfarande, precis som när jag vistades i Pine Ridgereservatet för flera decennier sedan, om att återvända till en andlig livsstil. Trotset i deras blickar kan ibland påminna om det hos Crazy Horse.