(Svenska Dagbladet 19/1 2023)
I augusti i fjol invigdes den nya Lindbackaskolan i Lindesberg. SVT rapporterade om hur lärare och elever varit delaktiga i utformningen av det nya högstadiet med 650 elever. En pärla och en symbol för framtiden, sa kommunstyrelsens ordförande till Nerikes Allehanda. Ett par veckor in på terminen berömde flera elever den luftiga planlösningen i lokaltidningen LindeNytt.
Men snart mörknade bilden. I november kunde samma tidning berätta om uthängningar på sociala medier och om elever som lovades pengar om de slog ner skolkamrater och filmade misshandeln. Nu i januari säger skolledningen att gangsterkulturen har tagit sig in i skolan. Polisen har motat bort ungdomar med ”fejkvapen” och rektorn menar att det saknas naturlig respekt för vuxna.
”Det är stökigt i hela samhället och i Lindesberg, och det tar eleverna med sig till skolan,” konstaterar hon i Nerikes Allehanda och noterar dessutom att det för vissa ungdomar inte längre är självklart att komma till skolan. ”Det finns alternativa vägar som influencer, streamer eller ett liv utanför samhällsreglerna.”
Varför är det stökigt i Lindesberg, och på så många mindre orter runtom i landet? Kanske är det bara tidens gång; man får då foga sig. Kanske hade man i stället kunnat påverka tiden. Förhoppningsvis är det ännu möjligt.
Det fanns länge en kvardröjande uppfattning om att de nya förhållanden som etablerats i Sverige inte var riktigt verkliga. Det kunde helt enkelt inte vara sant att människor sköts ihjäl på öppen gata eller att skolan blivit så segregerad. Det var svårt att förstå att sjukhus behövde vakter i dörren eller att barn blev rånade av jämnåriga. För dem som inte själva drabbades, konkret och fysiskt, stämde detta inte alls med den svenska självbilden.
Det var som om förändringen inte kunnat äga rum eftersom den inte funnits med i sannolikhetskalkylen.
Så reagerar vi gärna inför sådant som inte borde hända; det sker någon annanstans, kanske är det överdrivet. Vi filtrerar, en tunn hinna placeras mellan dikt och verklighet. Det var som om det var på film, sa många när planen dånade in över Manhattan den 11 september 2001.
Som om: så börjar sagorna, fantasierna, äventyren, men även distanseringen från det man inte vill veta av. Sedan två engelska tioåringar lurat med sig en tvåårig pojke från ett köpcenter och slagit ihjäl honom vid ett järnvägsspår i Liverpool 1993, gav författaren Blake Morrison ut en lyhörd bok med titeln ”As if”. Det monstruösa brottet var obegripligt, men det finns där som en vattenstämpel i psyket, en skugga över hjärtat, skrev han. I mörkret fann han hjärtlösa hem och vinddrivna, våldsamma vuxna. Destruktivitetens stafettpinne skickades vidare.
Ändå var det som om det hade ägt rum i ett annat universum och den känslan, att dysfunktionella familjer och samhällsstrukturer hör andra världar till, bet sig fast i välfärdsstaten. I Sverige dröjde det ett bra tag tills den släppte, med undantaget när två barn blev oskyldigt utpekade för mordet på fyraårige Kevin i Arvika 1998. Numera framstår maffiafilmer och gangsterrap som dokumentärer eller manualer. Filtret är bortslitet. Det sprängs bomber i husen där vi bor.
Det kan påminna om ett skifte från dubbade vinterdäck till blankslitna sommardäck; upplevd trygghet har ersatts med motvillig krisinsikt. Platser som Lindesberg finns lite överallt, det är inte längre möjligt att tänka sig att barn ska växa upp utan att möta elände i mobilen. Mobbningskulturen har fått vingar på nätet.
Thomas Ziehe, tysk pedagogikprofessor, var ett slags guru bland dem som forskade om ungdomskultur på 1980-talet, och han beskrev då en narcissistisk uppväxtmiljö utan traditioner och vuxna auktoriteter. Hans kanske mest sorgliga tes var att det inte längre fanns något kvar för de unga att upptäcka. Inget var hemligt, allt låg åtkomligt; all information – och detta var före internet – var redan tolkad, rastrerad, färdig att konsumera. Medierna konkurrerade ut de egna erfarenheterna.
”Läraren ger inte längre barnen tillgång till världen,” sa han när jag intervjuade honom 1989. ”Numera finns inga vita fläckar, barnen vet allt om de vuxnas värld.”
Ziehe använde begreppet kulturell friställning. Hans ansats var teoretiserande och långt ifrån allmängiltig, men jag kommer att tänka på de där barnen, som aldrig fick fara till hemligheternas ö, när jag hör berättas om skolan i Lindesberg med sina oblyga mobiluppmaningar till hot och våld. Det är som om mycket av det som rymdes i samhällets goda föresatser hamnat på hälleberget. Ett eget, medialiserat universum har uppstått; övergrepp filmas och förvandlas i samma stund till fiktion, till någonting som endast sker på film. Det blir också ett slags rörlig graffiti med omedelbar genomslagskraft; jag gör detta, alltså finns jag.
Kanske är de som lever rövare i skolan eller lokalsamhället helt enkelt samhälleligt friställda. Det kan bottna i tristess, empatistörning eller inkapsling i en tillvaro svåråtkomlig för andras förnuft. Här finns element av stark maktutövning, och de yngsta har kunnat se hur äldre killar vunnit falsk heder och faktisk rikedom genom att bete sig just så.
För tillfället finns bara två reaktioner på denna hotkultur, som spridits till svenska småorter med skolor med perplexa lärare. Antingen hårda straff längre ner i åldrarna eller förebyggande insatser av samma slag som redan prövats i åtminstone 50 år.
Inget är lättare än att säga att det behövs en kombination, men att hitta fungerande metoder eller nya angreppssätt i det nya landskapet är svårt. Det kan ibland framstå som om någon form av övernaturlig ondska farit i de barn, som skjuter skarpt eller hetsar mot skolkamrater på nätet. Men de har alltid vuxit upp någonstans; om de frikopplats från samhället beror det på att någon har tillåtit detta.