(Svenska Dagbladet 3/2 2020)
Släpper man ratten hamnar man i diket eller med pannan mot en trädstam.
Det är svårt att förklara hur världens mest förutsägbara land kunde förvandlas till en experimentverkstad av dem, som från skilda utgångspunkter ansåg att något slags bussig omfamning av världsalltet var att föredra framför en välordnad välfärdsstat med tillitsfulla invånare. Några har säkert trott sig verka för motsatsen, men resultatet har blivit en mera hjärtlös tillvaro med vuxna utan jobb, barn utan kunskap, ungdomar utan lägenhet, medborgare utan trygghet och lagar utan efterlevnad. Vi har fått en ny sorts underjord, befolkad av okända i okänt antal.
I Sverige bedrivs ingen integrationspolitik. Här finns projekt och konsulter och massor av människor som är anställda för att integrera, inkludera och mångfaldiga, men de saknar en plan eftersom ingen någonsin har definierat begreppet integration. Det som ändå kommit att benämnas integrationspolitik lanserades på 1990-talet, med riksdagsbeslut om att ”alla måste bidra” och tillsättning av en integrationsminister, men 2014 sattes en symbolisk punkt när ministerposten drogs in.
Tanken var förmodligen att sociala bekymmer och tilltagande segregation inte skulle kunna kopplas till någon särskild grupp. Problem skulle inte benämnas eftersom verklighetsbeskrivningar riskerade att leda till krav på förändringar. Man talade visserligen fortfarande en smula oprecist om dålig eller misslyckad integration, men sådant prat framstod mest som ursäkt för att undvika att förklara hur motsatsen kunde se ut.
De materiellt inriktade tänkte förstås att allt skulle lösa sig när alla fick arbete medan de kulturellt sinnade menade att det som krävdes bara var att alla blev svenskar. Den manual som efterfrågats har emellertid blivit svårare att finna när enkla handgrepp inte fungerar.
Det fanns en tid när tilltron till det sociala arbetets magiska förmåga var betydligt större än när man nuförtiden vandrar genom de sociala kanjoner som skiljer bostadsområden och uppväxtvillkor åt.
Den nuvarande socialtjänstlagen har sitt ursprung i 1960-talets uppgörelse med det som sågs som ett paternalistiskt lappverk av nykterhets- och barnavårdslagar. Socialtjänstlagen är både det nav som välfärdsstaten kretsar kring och det lod som visar djupet i det samhälleliga moraset. När den efter lång beredning klubbades av riksdagen i början av 1980-talet var den i första hand avsedd som ett yttersta skyddsnät för personer med missbruk eller tillfälliga svårigheter, men dess ansvarsområde har successivt vidgats och numera ges permanent försörjningsstöd åt långt fler människor än lagstiftarna någonsin kunde föreställa sig. I en del kommuner tolkas den som att även personer som inte har rätt att vara i Sverige ska tas omhand.
Det här är en strukturell välvilja som gör samhället på samma gång starkt och svagt; den anger en moralisk, anständig riktning och öppnar sig samtidigt för svindel. Det sociala arbetet har under den här processen förändrats från en aktivistisk inriktning – sådant som kallades förebyggande arbete – till en i huvudsak administrativ verksamhet. Omfattningen motiverar ökade resurser, vilket i praktiken också har försett hjälpare och hjälpta med ett ömsesidigt intresse av att så lite som möjligt ska förändras.
Unga, oerfarna socialsekreterare har dessutom fått allt tyngre ärenden att sköta. Fortfarande odlas i fråga om hedersrelaterat våld och förtryck ett familjeperspektiv, som gör att hotade barn som söker hjälp skickas tillbaka till dem som utgör själva hotet. Problemet här är inte enbart ekonomiskt utan speglar en uppgiven inställning till förhållanden som ter sig både främmande och svåra att göra något åt.
Man skulle kunna säga att segregationen har producerat en relativism, som samtidigt är en av segregationens – och separatismens – förutsättningar. Relativismen har även götts av rädslan för att stigmatisera dem som anses ha det svårt och på grund av det påtagliga obehag som infinner sig när de simplaste invektiven och epiteten kastas efter en. Resultatet blir samhällelig passivitet inför det faktum att barnens uppväxtvillkor i Sverige blivit alltmer olika. Å andra sidan har man också kunnat iaktta ett slags myndighetsaktivism i form av frikostiga bidrag till föreningar, skolor och församlingar med separatistisk inriktning.
Det är möjligt att det är så de allra flesta vill ha det; frånvaron av integrationspolitik kan ju hänga samman med att många faktiskt inte vill umgås med folk som inte är som de själva.
Trots allt vill man önska sig ett perspektivskifte: uppfattningen att barn med utländsk bakgrund ska tillåtas växa upp med andra förutsättningar än infödda är den som är verkligt diskriminerande. Den rasism är alltför dåligt belyst som utgår från att invandrare saknar förmåga att ta till sig de ganska modesta krav på anpassning som det svenska samhället ställer. Många i myndighetsvärlden kan behöva acceptera tanken att oönskat beteende inte alltid är tecken på svaghet utan lika gärna kan bero på att människor har olika värderingar.
Sådant som till en början ter sig välvilligt kan med tiden vändas till sin motsats när destruktiva förhållanden och beroenden permanentas. Antagligen måste socialtjänstlagens uppdrag än en gång omformuleras och ansvaret avgränsas; klart är i alla fall att nya tankar behöver tänkas och att reglerna behöver göras om eftersom samhället redan är omgjort.
Socialtjänstlagen har när den fungerat dåligt blivit ett redskap bland flera som stärkt de segregerande krafterna. Den har kommit att ersätta politiken på ett sätt som påminner om hur diskussioner om samhällsutvecklingen stannar av när någon hänvisar till FN-deklarationer eller EU-konventioner; socialtjänsten håller människor vid liv i väntan på att någon ska bestämma sig för om vi inte borde ställa högre krav än så.
På så vis blir segregationen de många små och feltänkta beslutens konsekvens. Medan det ses som självklart med jämställdhet i en stadsdel accepteras könsuppdelning i en annan. Tror man att det är rasistiskt att lära sig svenska satsar man på livslång tolkhjälp. Vill man inte lägga sig i låter man bli.
Har man inga förväntningar på människor kan de lika gärna bo där man inte ser dem.