(Göteborgs-Posten 20/3 2020)
Det civila samhället, i bemärkelsen medborgarna som kollektiv, sätts på prov i coronatider; inte bara ekonomin tvärbromsar utan hela vår vardag blir ängsligare, tråkigare och mer begränsad. Hur tar vi då vårt ansvar för vår närmaste omgivning och för helheten, för det gemensamma?
Wikipedias definition av civilsamhället är ”den del av samhället där människor hjälper varandra utan inblandning av det offentliga, staten eller kommuner”. I Sverige har begreppet emellertid med tiden i stället blivit alltmer synonymt med ett förenings- och organisationsliv, som i högsta grad är beroende av statens och kommunernas ekonomiska stöd.
Det är numera svårt att uppfatta var gränsen går mellan det ideella och det offentliga. Organisationer uppträder som om de vore myndigheter och myndigheter agerar i politikernas ställe.
Detta skulle kunna ses som att ansvar sprids och demokratin stärks, men det är nog riktigare att beskriva det som en sammansmältning av intressegrupper i ett separat samhällsskikt, vilket riskerar att i stället försvaga kontakterna med medborgarna. Det mandat de skaffat sig är delvis internproducerat och självförstärkande. Det utvärderas inte i allmänna val.
Den amerikanske statsvetaren Robert Putnam blev känd för en samhällsintresserad allmänhet när han sammanfattade vardagens krympande sociala gemenskaper i bilden av den ensamme bowlaren (”Bowling alone”, 2000). I en senare bok (”Our kids”, 2015) visade han med exempel från skolan hur det sociala kapitalet gröpts ur under det gångna halvseklet när barn från olika bakgrunder inte längre möts i samma klassrum. Individualism och segregation går arm i arm.
En ganska typisk svensk lösning på det problemet har varit politikens finansiering av civilsamhället. De rörelser, som en gång växte fram som komplement till eller i opposition mot den ekonomiska och politiska makten, lever numera närmast i symbios med den stat de fortfarande framställer sig som ett alternativ till. När medlemssiffrorna sjunkit har detta kompenserats genom att bidragen höjts.
Det civila samhället är en administrativ bransch som kommit att ersätta levande folkrörelser. Tillväxten sker inte på basplanet utan i den institutionaliserade verksamheten. Genom att de pekar på växande problem inom sina ämnesområden framstår de involverades önskemål om ökade anslag och fler tjänster som rimliga. Kan man till exempel få bidragsgivarna att tro att rasismen ökar behövs mer stöd till antirasism, och så vidare.
Civilsamhället har växt ihop med myndighetssektorn som bärare av en bestämd världsbild med en given åsiktsgemenskap. Samhällsforskning som rör sig innanför dessa gränser har lättare att få anslag än den som ställer andra frågor. En oformlig projektindustri har byggts upp kring honnörsord – mångfald, integration, inkludering – som samtidigt tömts på innehåll.
Coronavirusets konsekvenser kan vi ännu inte överblicka, men den skepsis mot bl a Folkhälsomyndigheten som på olika sätt kommit till uttryck hade med stor sannolikhet inte varit lika spridd vid en motsvarande kris för några decennier sedan. Tilliten har försvagats och avståndet mellan olika grupper vidgats.Det svenska samhällsklistret har torkat och börjat släppa; här kan man tänka sig privatiseringarna inom välfärden och den oaktsamma migrationspolitiken som viktiga delförklaringar till misstron.
För oss som tillhör västvärldens babyboom-generation, född mellan 1946 och 1964, har det ibland varit förledande lätt att romantisera 1960-talets kulturella och politiska omvälvningar och att mytologisera den där tiden på ett sätt som gett dem som kommit senare andnöd.
Uppbrottet från det gamla samhället producerade en utbildad medelklass som individualiserade friheten och ersatte gammaldags moralism med moraliserande livsstilspolitik. Babyboomarna äntrade akademins, mediernas, myndigheternas och civilsamhällets toppositioner. De erövrade makten över det offentliga samtalet och slog fast att bilden av verkligheten var den avgörande, och deras bild den rätta, men samtidigt ökade avståndet till många av dem som faktiskt påverkades av verkliga förhållanden.
En introduktion till den nya tiden kom 1976 när det s k ämbetsmannaansvaret togs bort. Året dessförinnan sjösattes en ny invandringspolitik, som förklarade att alla kulturer var lika mycket värda och som sedan fått långtgående konsekvenser på snart sagt alla nivåer av offentlig verksamhet. Civilsamhällets uppgående i den skattefinansierade idéfabriken har raderat ut eventuella motsättningar och förstärkt ett på många sätt slutet system. Att akademiska institutioner och statliga myndigheter som Skolverket och Socialstyrelsen ibland framstår som mer politiserande än riksdagspartierna markerar också en maktförskjutning.
Coronapandemin har överraskat oss alla likt en tjuv om natten, men den självförträfflighet som intressegemenskapen i systemets inre utstrålar bär på ett hot av annat slag mot demokratins förutsättningar.
Fler privata skolor och sjukhus är knappast lösningen för den som tror på det gemensammas möjligheter. Snarare behövs ett ökat mått av självständighet i tanken, i debatten, i vårt agerande, i det civila samhället, och en genomskinlighet hos samhällsapparaten som gör det tydligare hur beslut fattas och var ansvaret finns.