(Fokus 18/12 2025)
När arbetarklassen försvinner rycker vänstern fram. I det allt rikare Köpenhamn röstar de välutbildade och högavlönade på de rödaste partierna. Och i New York vann en socialist nyligen borgmästarvalet. Är det de förmögna som är vänsterns nya väljarbas?
Tidskriften The Economist utsåg härförleden Köpenhamn till den bästa staden i världen att bo i. Med sin stabilitet, utbildningsnivå och infrastruktur hamnade den danska huvudstaden i topp.
Men stabiliteten till trots rör det på sig politiskt: i november var det kommunalval och då förlorade socialdemokratin den överborgmästarpost den innehaft i hundra år. I den allt mer välbärgade staden tar vänstern över. Enhedslisten fick 22,1 procent av rösterna. Sedan följde Socialistisk folkeparti 17,9 procent (SF:s Sisse Marie Welling blir ny överborgmästare), Socialdemokraterna 12,7 procent, Konservative folkeparti 11,3 procent och Radikale venstre 10,5 procent.
Statsvetarprofessorn Kasper Møller Hansen på Köpenhamns universitet betonar det stora demografiska skiftet:
–Köpenhamn har förändrats kolossalt under de senaste årtiondena och befolkningsmässigt blivit en annan stad. Den arbetarklass som bodde där existerar i stort sett inte längre. Det är dyrt och mondänt att bo i Köpenhamn.
Köpenhamnarna är rikare än någonsin tidigare, säger Møller Hansen.
–Det är en mycket rik kommun som har sänkt skatten flera gånger. Det som invånarna ser som sitt stora politiska problem är var de ska parkera, och det säger kanske något om hur behovspyramiden ser ut. Valet handlade inte om förskolor och äldreomsorg, sådant som är viktigt i andra kommuner.
Valforskaren Rune Stubager vid Århus universitet pekar på några av de faktorer som påverkar vänstervågen:
–Köpenhamn är en ungdomlig stad som drar till sig många studerande. Utbildningsnivån är stigande och längre utbildning disponerar folk för att ha mer vänsterorienterade uppfattningar inom det vi i Danmark kallar värderingspolitiken. Ju längre utbildning desto längre till vänster står man, man vill ha en öppnare invandringspolitik och bättre insatser för att bromsa klimatförändringar.
Runtom i världen flyttar människor från landsbygden till städerna och i många länder röstar man mer vänster i staden och mer höger på landet. Urbaniseringen skulle i så fall tala till vänsterns fördel, på samma sätt som invandringen från dåligt fungerande länder till Europas större städer har gett partierna på vänstersidan nya väljargrupper.
Ett tag talade man om någonstansare och varsomhelstare med hänvisning till den brittiske författaren David Goodharts teori om bofasta somewheres och kosmopolitiska anywheres. Nu håller de unga stadsborna också på att rota sig med sina bostadsrätter och röda sympatier. Klart är att man i många europeiska länder kan se en växande åsiktsklyfta mellan stad och landsbygd, och i USA har ju den motsättningen bidragit till att rita om hela den ideologiska kartan.
Köpenhamn är en av de storstäder där gamla sanningar inte längre gäller. Traditionellt har vänstern velat föra de sämre bemedlades talan, men det som nu liknar en paradox – de rika röstar rött – är inget problem för köpenhamnare med bra inkomst och ägarlägenhet i centrum, menar Rune Stugaber.
–De värderar andra frågor högre än skattesänkningar. De har ju inte så påträngande ekonomiska problem.
En i sammanhanget obesvarad fråga är om de välutbildade röstar vänsterut för att de vet mer eller vet bäst eller för att de har passerat genom ett utbildningssystem med bestämda värderingar. Kanske kan det delvis, vilket Rune Stubager är inne på, förklaras med att innerstadens nya elit har råd att hålla sig med en allmänt formulerad solidaritet, en uppsättning lyxåsikter, så länge denna inte kräver att livsstilen förändras.
Därför kan det vara passande att beskriva den nya urbana vänstern som en livsstilsvänster. En sådan är också väl synlig i andra europeiska innerstäder med fler vintagebutiker än utomeuropeiska invandrare.
Går det att passa in New Yorks nyvalde borgmästare Zohran Mamdani i det här hipstermönstret? I någon mån, eftersom han appellerade till välsituerade cityinvånare, men han lyckades samtidigt få med sig ännu fler människor som normalt sett sällan röstar. I medierna har två saker betonats om Mamdani: han är socialist och han är muslim.
Historikern Lars Trägårdh, som bott och arbetat i USA en stor del av sitt liv, också i New York, menar att det krävdes något mer än en efterfrågad uppsättning åsikter.
–Mamdani har karisma och det är en viktig del av amerikansk politisk kultur. Han är ung, snygg och har retorisk förmåga. Detta är trots allt USA, där går inte tråkiga svenska politiker hem. Men retorisk kraft måste alltid ha en relation till verkligheten, och när man som han lyckas prata om priser och ekonomi och komma med ett klatschigt ord, affordability, då hittar man rätt.
En mer subtil förklaring till Mamdanis valseger är, anser Lars Trägårdh, att Demokraterna systematiskt har skjutit sig själva i foten genom att driva kulturpolitiska frågor.
–I Sverige tänker man att Mamdani är politiskt korrekt för att han har den bakgrund han har. Men varför vill judar i New York rösta på en snubbe som tydligen tycker att ”From the river to the sea” är en utmärkt slogan? Då måste man förstå att han egentligen inte är identitetspolitisk utan faktiskt, hör och häpna, driver klassiska ekonomiska frågor. Han vill att man får åka buss gratis, att det ska finnas förskolor till rimliga priser, att man ska öppna någon version av Konsum med billigare priser. Detta är gammaldags vänster!
En återgång till traditionell politik efter flera år med woke?
–Exakt. Om man ska förstå det gehör han har fått måste man inse att han är en vänsterpopulist med fokus inte på det som splittrar utan det som förenar, nämligen kosingen.
Den 34-årige Zohran Mamdani, som tillträder sin borgmästartjänst i januari, har en del gemensamt med sin mer än dubbelt så gamle nemesis Donald Trump.
Där finns den populistiska ådran, men framför allt var båda outsiders som mot de flesta odds välte respektive partietablissemang över ända. I Mamdanis fall handlade det i första hand om den newyorkska politikerfamiljen Cuomo, där förre guvernören Andrew Cuomo från början såg ut som en blivande borgmästare. Från ingenstans sköt Mamdani i väg som en meteor i ett val med högre valdeltagande än på mycket länge.
Under många år slutade vänstern att tala om ekonomi och virrade bort sig i identitetsfrågorna, säger den New York-baserade journalisten Malin Ekman, tidigare korrespondent för Svenska Dagbladet.
–Mamdani tillhör själv den övre medelklassen, med en mamma som är filmregissör och en pappa som är professor, men han pratar om sådant som de flesta faktiskt bryr sig om i sin vardag. Han lyckas med någonting mer än att bara vara mot Trump. Han står för någonting och det tror jag är en del av hemligheten. Han lyckades mobilisera människor och fick tusentals volontärer att knacka dörr.
Även MAGA-rörelsen (Make America great again) driver frågor om levnadsomkostnader och har haft ett försprång i många år eftersom vänstern enligt Malin Ekman framstått som verklighetsfrånvänd.
–Nu får MAGA konkurrens, men Mamdanis mer traditionella politik är också mer extrem genom att han kallar sig demokratisk socialist. För bara ett par år sedan var han väldigt woke och ville avskaffa polisen. Han är fortfarande en del av den identitära vänstern och har själv sagt att engagemanget för Palestina är kärnan i hans politiska gärning.
I New York har det ofta svängt fram och tillbaka mellan liberala borgmästare och konservativa som betonat lag och ordning. Den senare vanryktade Rudy Giuliani bekämpade under 1990-talet maffian och lyftes fram som hela USA:s borgmästare i samband med terrorattacken elfte september 2001. Den nu avgående borgmästaren Eric Adams var tidigare polis. Adams efterträdde vänsterdemokraten Bill de Blasio, som drev flera frågor som i dag skulle betecknas som woke.
–De Blasio blev vald i två omgångar, men var ändå väldigt impopulär och polariserande. Borgmästaren är alltid en reaktion på sin företrädare. Tidsandan är viktig.
Enligt Malin Ekman har New York ännu inte helt återhämtat sig efter brottsvågen under pandemin.
–Min egen erfarenhet är att otryggheten märks på tunnelbanan och när polisen undviker att ingripa på gatan. Statistiken har förbättrats, men det förvånar mig att man så snabbt väljer en person som Mamdani, som nyligen ville få bort polisen och släppa ut människor ur fängelserna. Många välbeställda har ju lämnat New York och flytt från den sortens politik.
I USA har proteströsten blivit den mest potenta; det var den som lyfte både Donald Trump och Zohran Mamdani. I en stad som Köpenhamn handlar det om något annat. Här vill en solvent medelklass inrätta sin drömstad, komplett med solidariska utfästelser som ingen behöver ta riktigt ansvar för. Det är i viss mån socialism till namnet och Nimby (Not in my backyard, Inte på min bakgård) till gagnet.
Valforskaren Rune Stugaber menar att maktskiftet i Köpenhamn hänger samma med stadsutvecklingen i stort.
–Man har ett insider/outsider-problem. Några av dem som röstar på vänstern talar sig varma för solidaritet, men klagar när det ska ges plats åt billigare bostäder. Det ligger en paradox i att man gärna vill ha en blandad stad, med plats för många olika sorters människor, men inte nödvändigtvis accepterar det som krävs för att det ska bli verklighet. Då måste det byggas högt och tätt, och även på grönområden.
Finns det några likheter mellan valen i New York och Köpenhamn?
–Mamdani-koalitionen är ju en allians mellan överklass och väljare med migrantbakgrund som står utanför arbetsmarknaden. Dem vi kallar arbetarklassen finns det också färre av i New York, och de som finns röstade i mindre utsträckning på Mamdani. Jag tycker absolut att man kan se paralleller.
Niels Jespersen, chefredaktör på den socialdemokratiska nättidningen Pio, vill tona ner betydelsen av det danska kommunalvalet en smula.
–Som helhet gick inte vänstern fram. Enhedslisten gick tillbaka och Socialistisk folkeparti gick fram på bekostnad av Socialdemokraterna. Ser man på hela Danmark gick valet faktiskt i högerns riktning. Köpenhamn genomgår samma förändring som rätt många tidigare industristäder, som nu domineras av yngre väljare som socialdemokratin har notoriskt svårt att locka till sig.
När Mette Frederiksen blev partiledare föresatte hon sig att nå dem som hade gått över till det invandringskritiska Dansk folkeparti.
–Hennes strategi var att föra tillbaka partiet till en mer traditionell kurs som vände sig till arbetarklassen. Och det blev succé i de nationella valen eftersom de väljare man då miste gick till de mer studentikosa partierna samtidigt som man kunde vinna väljare från högersidan. I Köpenhamn, där det inte funnits så många arbetarväljare att vinna, har man i stället fått ett katastrofalt tapp till vänstersidan.
I huvudstaden identifierar sig många med de identitära hållningar som finns inom vänstern, säger Niels Jespersen.
–I det här valet appellerade detta också till dem med migrantbakgrund som tidigare inte alls har röstat. Här fick man nu en islamvänster, som det nya partiet Frie Grønne, som gick till val på antisionism och kriget i Gaza.
Jespersen förklarar den socialdemokratiska framgången under Mette Frederiksen med att man har utnyttjat en del av populismens verktyg i förhållande till väljargrupper som attraheras av populismen.
–Men i det här valet gick det åt motsatt håll. Man förlorade arbetarväljare på landsbygden och elitväljare i staden. Vänsterflygeln i Köpenhamn är en allians av å ena sidan eliter i bemärkelsen akademiker och studerande och å andra sidan migranter.
Kommer den koalitionen att bestå?
–Man ska inte se det här som ett jordskred i deras riktning. Men det är ett intressant fenomen eftersom det visar att några har förmått knäcka koden till att få grupper med muslimsk bakgrund att rösta.
En sådan outtalad koalition uppenbarade sig i New York när välsituerade personer på Upper East Side och fattigare människor i andra stadsdelar röstade på samma kandidat. Historikern Lars Trägårdh ser i borgmästarvalet ändå en subtil blinkning åt identitetspolitiken.
–För dem som inte skulle vilja rösta på en vit snubbe är Zohran Mamdani ett bra alternativ. Samtidigt är han inte ute efter att skära halsen av alla vita människor, utan fokuserar på frågor där man kan hitta någon form av gemensam nämnare. Problemet kommer när han väl är vid makten och ska försöka översätta affordability till verklighet. Många har som stalltips att det här kommer att sluta i en fadäs.
Lars Trägårdh återkommer till vikten i USA av att ha karisma.
–Han är en frisk ny fläkt. Han har en vacker hustru, man jämför med Jackie Kennedy. Vi svenskar var ju också ganska förälskade i paret Kennedy. Det är ingen idiotisk jämförelse eftersom John F Kennedy var den förste katoliken som blev president.
För ett år sedan var Zohran Mamdani okänd och vägen till New Yorks stadshus tycktes ligga öppen för den erfarne Andrew Cuomo. På det planet har Mamdani blivit ännu en amerikansk framgångssaga: vem som helst kan nå toppen.
–Folk älskar sådant. Amerikanerna är inte dumma i huvudet, i motsats till vad många européer tror, och när någon kommer och pratar om gratis bussresor förstår folk att det kanske inte riktigt blir på det sättet. Men de tycker om konkretiseringen, att man inte håller på och mumlar om en procent hit eller dit. Han kör på ordentligt. Han är både en förnyare i termer av sin egen person och av att vara väldigt down to earth. Kom ihåg Bill Clinton, han var nog den siste demokraten som hade den här kapaciteten till folklighet.
Statsvetaren Kasper Møller Hansen på Köpenhamns universitet tror att de demografiska förskjutningarna i den danska huvudstaden är djupgående och bestående.
–Förr flyttade man ut från stan när man fick barn medan barnfamiljerna numera stannar kvar. Brokvarteren i centrum har renoverats och lägenheterna kostar många miljoner. Det innebär att det är en helt annan befolkningsgrupp som bor där.
Dessutom har det skett någonting med socialdemokratin i regeringsställning, säger Møller Hansen.
–I sin ambition att fortsätta som statsministerparti har de flyttat sig högerut i utlänningsfrågan. De väljare de då har förlorat är just sådana som det finns många av i Köpenhamn, det vill säga akademiker som står mycket längre till vänster när det gäller värderingspolitik. Många uppfattade också den sittande överborgmästaren Pernille Rosenkrantz-Theil som arrogant och maktfullkomlig. Hon var tidigare socialdemokratisk minister och hon är väninna till Mette Frederiksen. Det har inte alls varit lyckat.
Under 2026 blir det både folketingsval i Danmark och riksdagsval i Sverige. De svenska Socialdemokraterna har på olika sätt försökt ta efter de danska, både i fråga om invandringen och omvandligen av de bostadsområden som danskarna länge kallade getton.
Har detta nu plötsligt blivit en dålig formel? Kasper Møller Hansen skrattar till.
–Jag tror inte att jag ska ge några råd till svenska socialdemokrater! Det vore farligt. En stram utlänningspolitik har varit en stor succé i tio år, utan den hade socialdemokratin inte fått makten i Danmark. Så det är en viktig strategi.
Men med förnyad aggressivitet under den nya partiledaren Morten Messerschmidt pressar Dansk folkeparti åter Socialdemokraterna till en ännu mer restriktiv invandringspolitik, hävdar Kasper Møller Hansen.
–Den nya strategin handlar om konflikt och extremt hård retorik mot Frederiksen. Hon reagerar då med samma medicin: blir ni hårdare blir vi också hårdare. Messerschmidt talar om remigration. Jag tror att den största faran för socialdemokratin är att utlänningsfrågan plötsligt har kommit tillbaka. Den är nu uppe i topp tre efter att ha varit helt försvunnen vid det senaste folketingsvalet. Det blir svårt för socialdemokratin att komma med ett förnuftigt svar och bevara makten.
I allt det danska, där de borgerliga alltså nådde en viss framgång i de kommunala valen utanför huvudstaden, framstår Köpenhamn på flera sätt som ett undantag som pekar i helt annan riktning.
Och om den största staden blir ännu rikare, blir vänstern där då också ännu starkare? Ja, det tror statsvetarprofessorn Kasper Møller Hansen.
–Jag tror att Köpenhamn ändrar sig ännu mer i den riktning staden är på väg in i, politiskt vänsterorienterad. Jag kan inte riktigt se hur det skulle kunna vända. Det går bra för Köpenhamn, det är god ekonomi och full sysselsättning. Det är svårt att peka på var det skulle kunna gå fel.