(Sydsvenskan 5/9 2009)
För tjugofem år sedan, det ödesmättade 1984, formulerade skolforskaren och mediekritikern Neil Postman sin tes om ”Underhållning till döds” vid ett seminarium kring George Orwells och Aldous Huxleys framtidsdystopier om totalitära, konformistiska och programmerade samhällssystem.
Postmans bok ingår fortfarande i kurslitteraturen på amerikanska medieutbildningar och när jag nu läser om den har giltigheten knappast minskat; centralt är att Huxleys ”Du sköna nya värld” här framställs som mer insiktsfull än Orwells ”1984”. När den förre siade var det inte Storebror som tittade på oss utan tvärtom vi som tittade på honom, till slut av egen fri vilja.
Hos Huxley kläcks de nya medborgarna under mottot ”Gemenskap, identitet, stabilitet” – hur många partier och rörelser i dagens värld skulle inte kunna kopiera detta? – och även om krig inte kallas fred är förljugenheten och tankekontrollen omsorgsfullt genomförd. Hans bok gavs ut 1932. I förordet i min upplaga, skrivet efter andra världskriget, hävdar författaren att ”en verkligt effektiv totalitär stat är en, i vilken den allsmäktiga gruppen politiska bossar och deras medhjälpare kontrollerar en grupp slavar, som inte behöver tvingas, därför att de älskar sin träldom.”
I boken används drogen soma för hedonistisk flykt undan verkligheten. Huxley talade senare om ett framtida substitut, ”någonting på en gång mindre skadligt och mer glädjeskapande än gin eller heroin”. Underhållning? Television? Nedladdning?
Neil Postman, som jag en gång intervjuade i hans pipröksimpregnerade och pappersöversvämmade mörka arbetsrum på New York University, var då mest upptagen av det han såg som skolans historielöshet och förlusten av berättelsen i lärandet, av magin i erövrandet av kunskap. Om underhållningen till döds i hans 80-talstext främst var tv-buren beskrev han nu ett bredare angrepp på vår förmåga att förstå tillvarons sammanhang; i den fragmenterade förströelse som slukat det mesta från utrikesjournalistik till skolundervisning, och perforerat vår varseblivning med reklam, förlorar vi orienteringsförmågan och upphöjer antiintellektualismen till ideal och norm.
Numera har vi ett politiskt parti som vill surfa utan Storebror samtidigt som dess gratissupportrar har exponerat sin vardag på nätet och utan hörbara protester blivit kommersiellt skannade och kontrollerade sedan barnsben.
När medieforskaren Todd Gitlin i sin ”Media unlimited” skriver om utbudet som en störtflod som vi alla dras med i lutar han sig mot både Postman och Marshall McLuhan. De må ha skrivit på maskin eller med penna, men deras förståelse av framtiden var inte så pjåkig. Det finns inget annat budskap än medierna i sig – vår oavbrutna uppkoppling och konsumtion – och integritetsdebatten blir då också en reaktion på att vi inte förmår stänga av.