(Sydsvenskan 24/8 2009)
Det är sällan indianer platsar i The Economist. När det sker, som i juni i år, handlar det om en folkspillra strax utanför New York, Shinnecock Indian Nation, som står inför utsikten att bli federalt erkänd indianstam och därmed få rätten att öppna ett kasino.
Man förstår av artikeln att det är bra. Vad ska de annars göra?
År 2000 åkte jag till Minneapolis och gjorde radioprogram om bröderna Clyde och Vernon Bellecourt, som båda hade varit involverade i indianrörelsen AIM tjugofem år tidigare och som nu hade helt skilda uppfattningar om kasinoekonomin. Clyde såg den som det sista överfallet på resterna av indiansk stolthet medan Vernon talade om senkommen återbetalning; med pengarna från vita kasinobesökare kunde fattiga stammar äntligen bygga skolor och kliniker.
Seminolestammen, med bas i Florida, köpte 2006 hela Hard Rock Café-kedjan för en miljard kasinodollar och stammens ordförande invigde ett nytt kafé i Bronx genom att stilenligt slå sönder en Fendergitarr. Den lilla pequotstammen i Connecticut, som nästan helt raderades ut på 1600-talet (1970 bodde bara två stammedlemmar i det reservat som fanns kvar), äger numera det största kasinot i USA.
Samtidigt är det så att en av alla tiders mest läst indianförfattare är tysken Karl May, som skrev om Winnetou och Old Shatterhand utan att ha satt sin fot i Nordamerika.
Man kan med andra ord förstå att Paul Chaat Smith, curator vid National Museum of the American Indian i Washington, valt titeln ”Everything you know about Indians is wrong” för sin uppgörelse med de vanföreställningar de flesta bär på och fortsätter att odla i medierna och på kulturområdet. Det är en underhållande bok, ibland till och med alltför medveten om sin egen lustighet, vars stora förtjänst är att den ifrågasätter all retorik om autenticitet och identitet och därigenom blir allmängiltig som kritiskt inlägg i en global migrationsdebatt.
Får indianer lov att förändras? Är man äkta bara om ens blod inte är blandat och om man deltar i andliga ceremonier?
Såväl omgivningen som indianerna själva dras till idén om ursprungligheten; i den romantiska konstruktionen ligger ett behagligt historiskt avstånd, men också ett ideal som kan exploateras medan verkligheten fortsätter att vara socialt glåmig. När det nya indianmuseet i huvudstaden invigdes för fem år sedan kunde man undra om det skulle bli ett indianskt Louvren eller ett holocaust-museum. Chaat Smith vill ha både och, att utställningarna ska öppna berättelsen i stället för att stänga den.
Och surprise, surprise: indianer är inte mer endimensionella än andra. Geronimo körde cadillac. När AIM:s talesman Russell Means stod på sin mediala höjdpunkt vid 70-talets mitt var han allmänt otrevlig (jag vet, jag var där) och krävde att rörelsen skulle boka honom i första klass på flyget. Comancheledaren Quanah Parker var delägare i en järnväg och fann Jesus någonstans längs spåret samtidigt som han förespråkade användning av peyote. Inte ens hövding Seattle pratade så filosofiskt vackert som i miljörörelsens affischer med retuscherade versioner av hans mest berömda tal.
Huvudet hamnar på spiken i bokens resonemang kring hur indianska konstnärer sällan förväntas ha allmängiltiga ärenden utan alltid, i alla lägen, bör gestalta en historisk offerproblematik där kodorden är helig, mark, identitet och evighet. Alltför ofta tystar representationstanken all dialog, och konsten – eller samhällsdebatten och politiken – stelnar och blir ett läggspel för kulturessentialister och konserverande projektbidragssökare.
Föreställ er i stället Amerika 1492 som ett sammelsurium av livsstilar, språk och samhälleliga system. Tänk er valfångare långt ut till havs och stadsbyggare långt in på land. Se framför er slaveri och samtidigt fria vidder. När filmen om Geronimo kom 1993, gjord med sympati i botten, fick den typiskt nog undertiteln ”An American Legend” och inte ”An Apache Legend”. Urinvånarna hade för länge sedan komprimerats till en enda, Indianen, och när han nu slogs för sitt folk hade han blivit en nationell maskot, en i raden av amerikanska frihetshjältar.
I 75 år, räknat från massakern i Wounded Knee 1890, var indianerna i USA annars borta; försedda med butelj och bibel, men utan självkänsla och sammanhang och därför förlorade, försvunna; ”vi var England före the Beatles, Ryssland före Gorbatjov”, skriver Chaat Smith.
Så kom Institute of American Indian Arts i Santa Fe (Rothko bredvid pärlarbetena, den brittiska popinvasionen och apachetrumman sida vid sida), ockupationen av Alcatraz och militansen hos American Indian Movement och sedan dess har siouxerna och comancherna velat vara indianer igen när folkbokföringsfolket dykt upp. Med utgångspunkt i sin egen uppväxt som förortsindian i Maryland och sitt tidiga engagemang i AIM-upproret rotar författaren i renhetens mytologi och finner till sin glädje ständigt mer av motstridig sammansatthet.
Såväl västernfilmerna som kaffebordsfotoböckerna indikerar att vi är besvikna på dagens verkliga indianer, som varken dansar fram regn eller verkar särskilt andliga där de hänger med sina chipspåsar och engångständare. Vi vill att de ska vara obefläckade och sköra, genomlysta, och kunna producera ekoanpassade skapelseberättelser och dessutom blicka sju generationer in i framtiden.
Paul Chaat Smith konkluderar: ”Fan, vi är ju bara vanligt folk, men det är det ingen som vill höra.”