(Göteborgs-Posten 21/9 2009)
En smula tillspetsat kan man hävda att förutsättningen för en sverigedemokratisk framgång i valet 2010 inte så mycket är de oanständigas fördomar som de anständigas problemförnekelse. I ljuset spricker alla troll, i smusslet däremot frodas ryktena.
Den statliga Ungdomsstyrelsen, som gärna ger pengar till kampanjer mot fördomar, uttrycker det så här i ett specifikt ämne i sin på flera sätt tunga rapport ”Gift mot sin vilja”: ”Brister på kunskap om, och en ovilja att se, diskriminerande skillnader har gjort att det svenska samhället inte i tillräcklig utsträckning har uppmärksammat barns och ungas utsatthet för arrangerade äktenskap mot deras vilja.”
Slutsatsen i denna första kartläggning av tvång och äktenskap är att 70.000 ungdomar upplever att de inte har möjlighet att fritt välja vem de vill gifta sig med. Problemen är ojämförligt störst i familjer med utländsk bakgrund och mest accentuerade hos unga med religiösa föräldrar.
Tillsammans med en annan aktuell bok, Emre Güngörs och Nima Dervishs ”Varför mördar man sin dotter?”, konkretiserar ”Gift mot sin vilja” hederskulturens genomslag och effekter för tusentals flickor och pojkar, som knappast får sina rättigheter stärkta om omgivningen ålägger sig försiktig tystnad för att inte framstå som utpekande.
Inget är mer orättvist än att vilja förhindra att alla som växer upp här i landet får samma rätt till ett anständigt liv. Ändå kan Dunkers kulturhus i Helsingborg försöka blanda bort korten genom att just nu presentera en utställning, ”Hedersrelaterat våld – en fråga för dom andra?”, med en väl bekant, reflexmässig relativisering av de strukturella övergreppen. Utställarna – bl a fotografen Elisabeth Ohlson Wallin – borde läsa på hos Ungdomsstyrelsen.
En fjärdedel av de unga i Hjällbo eller Rosengård får inte själva bestämma vem de ska gifta sig med. Hot, våld och kränkningar från närstående är vanligast hos barn som inte får lov att välja sin framtida partner. Myndigheternas flathet framträder i korthuggna rapportsentenser, men också den uppgivenhet som följer på insikten att det ofta saknas lagliga medel att ingripa mot olämpliga föräldrar. Det är lätt att instämma i kravet på att tvångsäktenskap och barnäktenskap måste kriminaliseras.
Hos Güngör och Dervish intervjuas hedersmördare och de tvekar inte att likna hedersfamiljen vid en maffia. Slutklämmen är mer problematisk. Viljan att ”beskydda” jämförs med fågelägarens, som älskar sitt djur, men inte vill öppna buren.
Ligger det inte något bistrare än felformulerad kärlek bakom missbrukade termer som heder och respekt?