(Svenska Dagbladet 29/12 2018)
På besök i min gamla hemstad vaknade jag till en lugnande rubrik överst på lokaltidningens förstasida: ”Polisen: Liten risk bli skjuten.”
Någon dag senare, en vanlig malmöitisk onsdagsmorgon, gick någon fram till en man på gatan och drog fram sin pistol och tryckte av. Mordet utfördes inte i något nedsläckt underjordiskt garage på stadens baksida utan framför en förskola på en trottoar i centrum.
Förmodligen är det så att en annan risk är vanligare; den att man vänjer sig vid att bo i ett land där kriminella personer avrättas inför öppen ridå, bilar sticks i brand, granater sprängs och vittnen hotas. Efter att den initiala upprördheten gått över i cynism blir vi till sist apatiska betraktare. Denna brutalitet hör inte hemma i vår föreställning om världens kanske jämställdaste och en gång jämlikaste nation, men till vem ska vi ringa och klaga vår nöd?
Hur ofta lägger vi numera in något positivt i det flitigt förekommande ordet utmaning?
Gängkriminaliteten har blivit som ett bakgrundsbrus med sina återkommande konvulsioner av vedergällning. När ett mord har begåtts meddelar polisen krasst inte bara att de inblandade är väl kända utan dessutom att den nu väntar på nästa dåd; det är som om allt detta skedde bakom en skärm, i en dimension bortom vår egen, när det i själva verket utgör en skada på, en röta i och ett hot mot det samhälle vi tror oss ha gemensamt.
Varje skott förstärker på ett påtagligt sätt intrycket att det förutsägbara har vänts till sin motsats.
Bland politiker och myndighetsföreträdare finns en skyddsinstinkt som gärna avvisar kritiska granskningar eller synpunkter som svartmålning. Emellanåt smittar den av sig på journalistiken, som när Sydsvenskan färgad av dödsskjutningar i staden drog i gång kampanjen ”Vi älskar Malmö” och fick tidningen att framstå som ett särtryck av den kommunala kommunikationsavdelningens broschyrer. Alla som inte ¨älskade” staden förutsattes tycka illa om den. Att den granskande blicken skulle kunna kopplas till en vilja att bidra till förbättringar verkar sällan föresväva dem, som helst undviker verkliga förhållanden för att i stället undervisa om hur dessa bäst borde avbildas.
Så uppstår också vad man i just det här fallet skulle kunna kalla en dubbel malmöitisk bokföring. Man begär statlig hjälp med problem vars existens länge förtigits. Man redovisar ett stort överskott i en budget som årligen får fem miljarder från det kommunala utjämningssystemet.
I senaste numret av Akademikerförbundet SSR:s tidning Akademikern besöker en reporter Rosengård och får höra samma saker som när stadsdelen byggdes för snart femtio år sedan. Läsarna informeras om att det är bra om socialtjänst, skola och polis pratar med varandra och att det behövs förebyggande arbete, ungdomsprojekt och familjeaktiviteter för att skapa en positiv känsla i bostadsområdet. En smula senkommet har man startat nätverket Örat mot marken.
Akademikerns artikel beskriver egentligen en gradvis eskalerande kriminalitet, som varken kommunen eller Brottsförebyggande rådet förmått förebygga. Tidningen, med sin positiva berättelse om polisens och socialtjänstens gemensamma satsning ”Sluta skjut”, kom ut samma dag som den där mannen träffades i huvudet i morgonruschen utanför förskolan intill Möllevångstorget. Han var den tolfte som sköts till döds i Malmö i år, den tjugofemte sedan februari 2016.
Reportagets huvudperson, avdelningschefen för stadens individ- och familjeomsorg Sara Kleijsen Åhlander, sa när jag intervjuade henne för två år sedan att hela Malmö håller på att bli som Rosengård. Det lät som kommunalinternt peptalk och var säkert menat som någonting positivt, men det kunde lika gärna framstå som ominöst.
Explosionerna ekar numera lite varstans i vårt land. Ingen borde längre kunna rycka på axlarna åt sönderfallet i rättsstatens utmarker. Allt hänger ihop, även periferin med centrum. Resurser flyttas över från omsorg till kontroll, från reform till repression. Det är en välfärdsexistentiell kris som tvingas fram av ytterst konkreta brister och hot.
Och situationen går knappast att bortförklara med naivitet och bristande kunskap. Även skumraskaffärer pågår i dagsljus. Uppväxtvillkor urholkas inför våra blickar. Det mesta finns dokumenterat, men mycket som uppenbarats har ändå i det längsta förnekats. Läs till exempel Rosengårdsrektorernas kollektiva rop i öknen från 2003: ”Problematiken kring barnen har blivit tyngre för varje år… våldet har trappats upp och går i dag långt ner i åldrarna… ett ovanligt stort antal polisanmälningar… många elever har så svåra problem att man egentligen inte tycker sig kunna hantera dem i en vanlig undervisningssituation.”
De många gangstermorden runtom i Sverige de senaste åren har skett i tämligen väl definierade kretsar, men ett samhälle förblir ju inte opåverkat av den sortens destruktivitet. De svarta affärerna smälter samman med de vita. De unga tar intryck av miljön de växer upp i. Den trygghet vittrar som är de vuxnas ansvar att lämna över till barnen.
Vad ska vi då svara dem som undrar varför så mycken rådvillhet har kunnat samlas just hos oss, i vårt helt nyligen så trosvissa samhälle? Handlar det om dåligt genomtänkta beslut eller frånvaro av beslut?
Säg bara inte att det beror på ödet.