(Svenska Dagbladet 24/11 2019)
Få avger sämre recensioner av den förda svenska politiken än de som fört och för den.
Om den grova och våldsamma brottsligheten, den som även uppmärksammas i och förvånar omvärlden, beror på det som Stefan Löfven nu (SVT:s Agenda 17/11) hävdar – arbetslöshet, fattigdom, ekonomiska klyftor – inställer sig frågan hur detta kunnat uppstå i ett av världens till helt nyligen mest förutsägbara, produktiva och jämlika länder.
Ställd inför fysisk brutalitet och destruktiva ideal vet statsministern inte vart han ska ta vägen. Handfallenheten förlamar honom och hans rådgivare: vem vet vilka beslut som behöver fattas när det tidigare överblickbara inte längre låter sig hanteras?
Medan regeringen försöker återkalla minnet av det gamla klassamhälle som socialdemokratin en gång bidrog till att jämna ut, tycks den organiserade och målmedvetna kriminaliteten ha kommit som en överraskning och verkliga förhållanden uppfattas därför på något vis som overkliga. Ondskan har fallit ner från skyn. Ett hårt och plötsligt regn piskar mot fönstren.
”Vakna, vakna, Sverige!” skanderade anhöriga och bekanta till den femtonåring som skjutits ihjäl, avrättats, i Rosengård på nyårsnatten. De hade samlats på ett torg i centrala Malmö i januari 2012 och på en skylt stod det: ”Fruktan ska inte styra gatorna”. Strax därpå samlades flera tusen Malmöbor i en manifestation mot illegala vapen och organiserad brottslighet och med en cirkulerande namnlista tycktes de vända sig till högre makter än den i Rosenbad: ”Vi älskar Malmö! Vi accepterar inte att Malmö beskrivs som en gangsterstad.”
Men någon mening längre ner bekräftades ändå just detta: ”Den senaste tidens dödsskjutningar är bara toppen på ett isberg. Nu får det vara nog!”
Detta hände för snart åtta år sedan och medan människor både tidigare och senare protestvandrat, tänt ljus och skickat Facebook-hjärtan till varandra har otryggheten satt sig som en blyklump i mellangärdet. När den kommunala kommunikationsindustrin envetet trummat på om att ifrågasättanden bör jämställas med svartmålning är det alla dessa oroliga medborgare som nåtts av budskapet att deras bekymmer inte förtjänar att tas på allvar.
Man påminns förstås om Tage Danielssons sannolikhetsmonolog: ”Det är som om man menar att det som hände i Harrisburg var så otroligt osannolikt så egentligen har det nog inte hänt.”
Samma saker inträffar nu om och om igen runtom i Sverige – mord, bomber, rån, vandalism – som, om man tror att det är svenska förhållanden som producerar denna råhet, ställer frågorna på sin spets. Polisen i Stockholm beskrev t o m i en rapport i oktober de kriminella nätverken som systemhotande. Varför har vi då skapat ett sådant eländigt samhälle? Varför är förhållandena här värre än i grannländerna? Vilket ansvar har de politiska partier som haft makten medan situationen gått över styr?
Trots överrepresentationen för personer med utländsk bakgrund bland de våldskriminella vill statsministern undvika att prata om detta som ett reellt problem när han i SVT säger att samma förutsättningar leder till samma resultat oavsett vilka personerna är. Men förutsättningarna är inte desamma; kriminella pojkar växer ju ofta upp i kriminella miljöer. Morgondagens brottslingar är barn som inte är särskilt välkomna. Man hittar dem hos vuxna med eländiga värderingar och de märks i regel redan i förskoleåldern. De behöver omhändertas och de behöver en skola som, kanske avskild från den vanliga, programmerar om dem.
Handlade det enbart om ekonomi funnes en enkel lösning: en kraftig ökning av bidragen till dem som lever ett ohederligt liv. Det sker redan en socialt motiverad överföring av pengar mellan kommuner och mellan bostadsområden i samma stad, men den omfördelningen fångar inte riktigt det faktum att fattigdom kan ha andra dimensioner än den ekonomiska.
Vad är det de unga män och pojkar som dealar knark och skjuter skarpt inte får hjälp med i det svenska samhället? Får de inte gå i skolan, har de ingenstans att bo, tar vården inte emot dem? Vilket stöd saknar de, som de skulle kunna få någon annanstans?
Tror man inte att det har någon betydelse i vilken miljö och med vilka vuxna man växer upp, försvinner allt behov av politik. Då behövs ingen statsminister. Inget kan någonsin förändras till det bättre; vätan kommer att piskas mot rutan in i evigheten.