Missnöje kan man inte informera bort

(Bulletin 4/5 2021)

Många identifierar sig som förlorare.

I Johanna Lindells och Lisa Pellings bok Det svenska missnöjet (Atlas, 2021) sammanfattas det mysterium som flera politiska partier fortfarande funderar på: ”Inget av detta har att göra med Sveriges invandringspolitik, egentligen. Ändå är det invandringen som kommer upp i samtal efter samtal.”

Slutsatsen blir att de båda författarna, Lindell från den fackliga organisationen DIK och Pelling från tankesmedjan Arena Idé, har förstått någonting som personerna de talat med inte begripit. Det kan vara rätt att vara missnöjd, men det gäller att vara det på rätt sätt.

I vår enögda samhällsdebatt tycks det fortfarande vara svårt att medge att det både kan finnas problem som hänger ihop med privatiseringarna och sådana som följt med invandringen.

Det förefaller som om Lindell och Pelling inte själva känner några som är missnöjda. ”Vi ville söka upp missnöjet och lyssna direkt på de missnöjda. Vi bestämde oss för att prata med människor på orter där många är missnöjda.” De reste långt från sina hemkvarter, till platser där Sverigedemokraterna fick många röster i senaste valet. ”I våra intervjuer hittar vi spår av en främlingsfientlig berättelse.”

Eftersom de valt att knacka på hos folk i områden med höga SD-siffror bekräftas deras förväntningar samtidigt som de kanske missar det missnöje som finns i andra sammanhang. De som röstar på SD har ju i de flesta fall tagit med sig sitt missnöje från andra partier och blev knappast onda över en natt.

Kritik mot multikulturalism och upplöst välfärd kan dessutom lika gärna komma ur ett vänsterperspektiv.

Om invandringspolitiken missköts och segregationen ökar riskerar främlingsfientlighet att bli fel svar på en felställd fråga. Dåliga politiska beslut bidrar till växande klyftor och i förlängningen ett slags uppgivenhet. Sverige har inte drabbats av segregation, som om den vore en nedfallande meteorit; den splittring vi ser är konsekvensen av hur samhällets skötts av dem som fått förtroendet att ta hand om det.

Det finns en lika svårbegriplig som oförsonlig kritik mot den reellt existerande svenska toleransen: den sägs vara otillräcklig, ansvaret för världens problem är en moralisk börda vi måste bära och när den har placerats hos lämplig myndighet ska vi ta oss an nästa svårighet. Gränserna är för stängda, levnadsvillkoren för usla, allmänheten för egoistisk.

Man vill uppenbarligen ha en diskussion om främlingsfientlighet i ett av världens minst främlingsfientliga länder och en debatt om invandringskritik som inte har med invandring att göra. Med generaliseringar undviks den konkretion som skulle behövas. Den svenska skötsamhetskulturen ska inte undervärderas, dess förgreningar är djupa och famnar vitt. Även om Thorbjörn Egner var norrman gäller nog fortfarande refrängen från överkonstapel Bastians visa från Folk och rövare i Kamomilla stad: ”Man ska aldrig plåga andra/man ska alltid bjuda till/men för övrigt kan man göra vad man vill.”

De enkla grundreglerna – ta seden dit man kommer, behandla andra som man själv vill bli behandlad, det viktiga är inte hur man ser ut utan hur man beter sig – fungerar förmodligen mer integrerande än den segregerande svenska integrationspolitiken. Sådant som här kallas rasism, som språkkrav, försörjningskrav och tydliga villkor för medborgarskap, är självklarheter i ett land som Kanada som ofta framhålls som lyckat integrationsexempel.

Missnöje är ett tråkigt ord som rimmar på gnäll, men vad består det av i det här sammanhanget? Att sådant som borde fungera inte gör det. Man vet inte längre hur det gemensamma ser ut. Förstår man inte hur samhället hänger ihop kommer man inte heller att märka när det gått sönder.

Om man använder sig av den bekanta bilden av samhällssystemet som ett försäkringsbolag sätts det in för lite och tas ut för mycket. Det går att justera detta genom att beskatta de rikaste hårdare än i dag, men legitimiteten, den som gör människor nöjda, bygger på att så många som möjligt bidrar. Upplevs systemet som rättvist blir det också stabilt. Missnöjet kommer inte ur kränkthet utan en känsla av orättvisa, att det har mixtrats så mycket med det gemensamma att färre tar ansvar och att det därför hädanefter handlar om var man för sig; rädde sig den som kan.

Ibland skymtar i Det svenska missnöjet uppfattningen att människor oroar sig för invandring och brottslighet för att det talas så mycket om de ämnena. Förmodligen skulle det bli mer begripligt och konstruktivt om man vände på orsakssambandet. Det är i hög grad faktiska förhållanden och inte hjärnspöken som sprider oro. Människor är inte rädda för det främmande utan bekymrade över sådant de känner till. Ökande klyftor är inte någon informationsfråga.

Invandring har ju genom historien använts för att förklara brister i olika samhällen; de som invandrat har gjorts till syndabockar, otäcka opinioner har samlats, mobben har mobiliserats.

Det nya och speciella med Sverige är de senaste decenniernas omfattande invandring till en välfärdsstat med begränsat behov av outbildad arbetskraft. Ett stort antal människor har flyttat rakt in i det svenska omhändertagandesystemet. Många av dem kommer från kulturer med helt andra värderingar än den svenska. Det blir svårt att hitta något jämförbart längre bak i tiden.

Att detta har väckt aggression beror inte bara på konsekvenserna för välfärden utan också på att politisk idealism på central nivå ställts mot dåliga vardagliga erfarenhet runtom i landet. Välfärdsprojektet förutsatte en skötsamhetskultur och en tillit till det goda omdömet hos gemene man; i dag får de som ser vardagen spricka och välfärden krackelera höra att de är dåliga människor.

Den moraliserande snobbism som tidigare hörde överklassen till har vandrat över till den myndighetsanställda livsstilsvänstern med dess reflexmässiga koppling mellan missnöje och fördomar.

Det är inte alls säkert att en välskött migrationspolitik skulle ha lett till en negativ opinion. Skillnaden är stor mellan att vara emot invandring eller invandrare, något som väldigt få har anledning att vara, och att ifrågasätta en politik som äventyrar tilltron till såväl medmänniskorna som systemets hållbarhet.