Widar Andersson, Folkbladet:
”Boken är ett litet mästerverk som fångar in samtidens anda på det motsägelsefulla sätt som ett sådant uppdrag kräver. I flera långa sammanvävda berättelser från när och fjärran såväl som i korta och kärnfulla sentenser sätter han blixtbelysning på formerande företeelser, mönster och känslor i vårt samhälle. Åberg skriver pricksäkert: ’Så tokigt allting blivit, inte för att det främmande kommit hit utan för att det välbekanta gett sig av, upplösts.'”
Katarina Barrling, Svenska Dagbladet:
”Ett samhälle som uppmuntrar och bejakar kränkthet kommer i förlängningen att bli handlingsförlamat, för i känslan av kränkthet ligger passivitet och maktlöshet. […] Bokens sinnesstämning rör sig mellan sorg och behärskad vrede. Och förundran. Hur kunde ett så välfungerande land som Sverige förfalla så? Åberg beskriver en väv av paradoxer. En av de mer anslående är hur strävan efter minoritetsskydd – och rädsla att kränka – lett till acceptans för majoritetsförtryck. […] I den mån samhällsväven omtalas i dag är det ofta dess revor som nämns. I Åbergs sorgsna framställning är problemet större än att handla om revor. Det verkar som om vävens själva grund, varpen, bytts ut: ’Så tokigt allting blivit, inte för att det främmande kommit hit utan för att det välbekanta gett sig av, upplösts.’ Här ser Åberg den största kränkningen: den av det svenska samhället, och dem som byggde upp det – vävde samman det – genom arbete, skatter, och ’rättskaffenhet’.”