Med cykelhjälm och magen bar

Somliga dagar knorvar det till sig i hjärnan.

Som när tv-reklamen håller fram kondomer och spelar upp aidssjuka röster och varnar för sex med främlingar. Som när nästa reklamsnutt lockar med en trånande tjej i baren medan hjälten gör den avgörande biljardstöt som innebär att han får behålla sina märkesjeans. Som när det tredje inslaget antyder att natten blir lång om man bjuder den okända tjejen på bussen på tuggummi.

Hur ska de ha det egentligen? Ska man vara försiktig eller ge järnet

Ångestfylld frigjordhet: sällan har det funnits så många godispåsar bakom så många varningstrianglar.

Var försiktig, säger samhället och föräldrarna. Ös på, säger affärerna.

Inget är löjligare än socialstyrelsen och få saker är tacksammare än att hitta på sketcher om kontrollanter, som ringer på på åttonde våningen och kollar att man har cykelhjälm på när man kokar sitt morgonkaffe. Även om dessa myndigheter vill väl har deras bussighet omyndigförklarats. Där de en gång murade sitt fundament finns nu bara vakuum.

Hennes & Mauritz vet mer om normer: de visar upp dem. De snackar inte så mycket. En kort kjol gör sig bättre i bild.

Men myndigheterna har rätt, innerst inne vet vi att det är riskabelt att gå i säng med okända. Många unga gifter sig och skaffar banklån på hus och bil och barnvagn och i det ligger antagligen också någon sorts moralisk reaktion. Vanlighet är en investering i trygghet. Det är myndigheten i oss, som sticker fram sitt tryne och möblerar vårt vardagsrum med soffgrupp och benjaminfikus för att vi ska få lite lugn och ro i kaoset.

Och så sitter vi där i fåtöljen med köpgaranti och glor på MTV.

MTV betyder Music Television, men vad MTV framför allt har gett oss är kroppar. De rusar och skuttar emot oss: blickar, bröst, magar, häckar, ben som aldrig vilar, slimmade och glansiga, outtröttliga. De bär Benettons kulturblandade kulörer och rör sig på en internationell bakgård, som är lika igenkännbar i Buenos Aires som i Bangkok som i Bollmora. Ibland kommer de singlande över rutan som snöflingor, upplösta och uppochnervända, som videoklippdockor att skapa nya identiteter av.

MTV är ett interkontinentalt jätteparty. Alla kommunicerar med kroppen. De har ett huvudbudskap: Jag. Se mig. Se min kropp. De snackar inte så mycket. En kropp kan man klä på och klä av.

Denna livsbejakande exhibitionism är en sorts godispåse vi måste plocka fram för att jaga bort tankarna på hiv, oljeutsläpp, flyktingar och mattelektioner.

Reklambyråerna satsar på sex. Den är inte nödvändigtvis avklädd, men den är alltid närvarande. Även i de mest oskyldiga matlagningsannonser hittar man antydningar om macho och om vampar. Varenda pryl man köper kan väcka upphetsning hos den snygga främlingen på bussen.

Och popflickor från det småländska bibelbältet ställs på scen med halva rumpan bar och naveln utskuren i det lilla som finns kvar av danskostymen. Pojkarna har vida byxor och trånga linnen och granithakor som kan skrämma livet ur socialstyrelsen.

Det är synd om hjälmkontrollanterna på åttonde våningen. Vem vill höra att livet är besvärligt och fordrar försiktighetsåtgärder? Det fattar vi nog ändå.

Vår vardag kantas av dubbla budskap. Vad ska man tänka om ett samhälle, som producerar varor som det måste varna för? Vad ska man tro om ett samhälle, som anställer människor för att reglera de ideal andra människor gör reklam för? Ja, hur ska man bete sig om man möter en främling med sugande blick?

Myndigheterna har rätt när de menar väl. Man ska ta vara på det liv man har. Man ska vara rädd om andra. Det är inte häftigt att röja runt och urholka själen och dra på sig själv och andra olycka. Frigjordheten är nog en hägring. Det är därför vi beskådar den på MTV och leker den med dockor i Barbiefrisyr och kläder från Hennes & Mauritz.

Det utrymme myndigheterna lämnar i ens liv fylls snart av andra. Där kontrollanten går ut smiter reklamsnubben in. Där förmaningarna klingar ut, dansar de svajande höfterna in.

Inte blir det Sodom och Gomorra för det. Men ibland vet man inte vilka som menar allvar när de pratar om frihet. Varför ska det alltid vara sådant slagsmål om utrymmet där uppe i skallen? Vissa dagar vill man både ha cykelhjälm och dansa med magen bar. Det är de dagarna det knorvar till sig som allra mest i hjärnan.