(Göteborgs-Posten 9/11 2005)
Vad handlar upploppen i Paris om? Fråga männen: det är killar som löper amok, biffiga poliser som griper dem och politiker i slips som använder situationen som kampanjmaterial.
Jag råkade vara i London under upploppens första vecka och det vore självklart en väldig överdrift att tala om skadeglädje, men nog fanns det både i kommentarer och nyhetsvinklingar en kritik av den franska integrationspolitiken som implicit framhöll det brittiska exemplet som positiv motpol. Undertexten är att den engelska synen på medborgarskap och mångkulturalism vaccinerar mot alienation och aggression.
Då väljer man förstås att glömma Brixton, Broadwater Farm och Bradford – och Birmingham, där ungdomar med pakistansk och västindisk bakgrund drabbade samman för bara några veckor sedan. Darcus Howe, som i åratal krönikerat om integrationsfrågor i New Statesman, skrev 31/10 om en asiatisk rasism mot svarta som kan jämföras med den inom British National Party. Det pyser och pyr i de flesta gamla kolonialstaters slumkvarter, där parallella lokalsamhällen utvecklats och kriminalitet och vapenkultur bäddats in i ett mer allmänt och ibland religiöst-ideologiskt formulerat avståndstagande.
Finns det längre utrymme för en gemensam värdesyn i stater genomblåsta av migration och globalisering? Frankrikes republikanska ideal hör hemma i den föreställningen. Sverige lutar åt den brittiska modellen, ett mosaiksamhälle där delarna förväntas skapa helheten, men där labourregeringen också för samtal knutit till sig paraplyorganisationen Muslim Council som i religionens namn vill begränsa yttrandefriheten. Tar man sig till Paris och Londons baksidor, till sotiga råtthål och gallertäckt sprickbetong, blir det snabbt uppenbart att egna världar uppstått och upprättats; samhällsklistret har släppt, frågan är med vem man ska diskutera de nödvändiga förändringarna.
I skenet från de franska bränderna framträder lokala islamiska talesmän i dubbla roller. Utåt mäklar de fred, inåt har de länge agerat mot det syndiga samhälle de lever i. Killarna som skjuter på polisen och bränner ner arbetsplatser och skolor har ingen annan agenda än att visa sitt förakt. Utanförskap och vanmakt finns med bland förklaringarna, men våldet har inte sitt ursprung enbart i sysslolöshet eller uppgivenhet. I åratal har övergreppen mot flickor och unga kvinnor, inte sällan religiöst motiverade, pågått i dessa nedgångna bostadsområden utan att väcka tillnärmelsevis samma uppmärksamhet som de flammande husen och utbrända bilarna.
Vapnen, hotkulturen och det strukturella killvåldet är mansproblem. Inrikesminister Nicolas Sarkozy väljer att möta upploppen med manlig repression, övertygad om att det kommer att bära honom hela vägen till presidentposten.