Malmö behöver mer än kärleksförklaringar

(Kvällsposten 22/6 2018)

Malmö är gefundenes fressen för Sverigedemokraterna.

Här finns allt som enligt de kommunala kommunikatörernas manual inte borde finnas: skolkris, bostadskris, vårdkris, arbetslöshet, bidragsberoende, otrygghet och en kriminalitet, som trots sin påtagliga och konkreta brutalitet helst beskrivs som ett influget orosmoln möjligt att skingra med lugnande ord om sammanhållning och kärlek till staden.

Det hade kunnat vara annorlunda. Man hade kunnat prata om hur det ser ut och vad som kan göras åt saken. Man hade kunnat vara så rädd om staden och dess invånare att man inte valt att vända bort blicken när det började brännas.

Alla vet att det finns en annan sida av Malmö, the sunny side of the street, där de som förnekar problemen helst vill vistas. Det är den de talar om och gör reklamfilmer om. Men inför våra ibland häpna, men allt oftare sorgsna, ögon har segregationen fått rota sig och vidgas och fördjupas medan kommunens pressmeddelanden återkommande talar om glada barn, förbättrade skolbetyg och en blomstrande ekonomi, som påstås gå med vinst trots att den behöver fem miljarder i utjämningsbidrag från andra delar av landet.

I Stockholm är det tydligt att beslutsfattarna varken åker tunnelbana eller sitter på akuten. Deras omvärldsorientering inkluderar inte förorterna de sällan ser. Men i lilla Malmö? Hur är det möjligt att man här decennium efter decennium kan klamra sig fast vid en mångfaldsliturgi, som så uppenbart har dålig koppling till den sociala verkligheten? Det är inte okunskap och fördomar som gör människor missmodiga; det är insikten om att så lite görs för att förändra de missförhållanden som de känner till.

I 2004 års ”Skolplan för Malmö” stod det: ”Framtidens Malmö formas i den pedagogiska verksamheten. Skolan är den främsta arenan för möten och gränsöverskridanden, ett rum för elevernas personliga växande och den plats där delaktighet grundlägger det demokratiska tänkandet.”

Ungefär samtidigt, från en annan del av tillvaron, skrev rektorerna i Rosengård en gemensam rapport om ”mycket dålig arbetsmiljö” och ”ett mycket tufft klimat med fönsterkrossning, sönderslagning av toaletter och allmän stökighet” som ”också lett till ett ovanligt stort antal polisanmälningar”. De oroade sig för att ”problematiken kring barnen har blivit tyngre för varje år” och att ”våldet har trappats upp och går i dag längre ner i åldrarna”. Rektorerna konstaterade att ”många elever har så svåra problem att man egentligen inte tycker sig kunna hantera dem i en vanlig undervisningssituation”.

På område efter område kan man gå både bakåt och framåt i tiden och upptäcka samma diskrepans mellan hur det borde vara och hur det faktiskt är. Malmös sociala problem har dokumenterats i ungefär samma termer sedan 1970-talet, men har ju fått en extra dimension genom migrationen och de bördor den lägger på välfärdsstaten.

Att folk skjuts ihjäl på gatan är inte heller någon nyhet. Reaktionen har inte sällan blivit socioekonomiska undanflykter eller manifestationer kring stadens goda rykte, inte sällan orkestrerade av kommunen och de lokala medierna i armkrok. Moa Berglöf anknyter i sin krönika i Sydsvenskan den 20 juni, efter trippelmorden på Drottninggatan, till denna moderna malmöitiska tradition när hon skriver att ”det är rörigt här ibland, men också detta löser vi”.

De flesta klarar nog av att det är lite rörigt i tillvaron, men den gradvisa anpassningen till det bistra umgängesklimat i skolan och på gatan, som är den tunga kriminalitetens vardagliga skugga, gröper ur alla föreställningar om samhället som någonting som vi har gemensamt och som vi ska förvalta och utveckla. Vi håller på att vänja oss vid att inte kunna lita på våra medmänniskor och att kontroller ska ersätta förtroenden.

Ingen vettig människa kan tro att Sverigedemokraterna skulle kunna lösa Malmös problem. De partier som däremot skulle kunna ha några klutar att sätta till borde välja att satsa där det får störst betydelse: i skolan. Här behövs en totalrenovering av miljön, kunskaperna, läraryrket och omhändertagandet av våra barn. Det är ju i skolan vi avläser hur morgondagens samhälle kommer att se ut.