(Svenska Dagbladet 25/6 2023)
Jag hoppas jag dör innan jag blir gammal, stammade Roger Daltrey i the Whos ”My generation” 1965. Försök inte fatta vad vi s-s-säger. Varför f-f-försvinner ni inte bara allihop?
Därefter gick det snabbt; mindre än två år senare kom Scott McKenzies ”San Francisco (be sure to wear flowers in your hair)” om ”a whole generation with a new explanation”. Sedan hände någonting med optimismen; på punkarnas jackor stod det ”No future” långt innan Greta Thunberg var född.
Både blomsterfolket och de utan framtid hörde till den så kallade baby boomer-generationen, född mellan 1945 och 1964, och det blir således svårt att säga något generellt om alla de här människorna som växte upp under en ekonomisk uppgångsperiod efter andra världskriget. Att identifiera åsikter och beteenden som generationsspecifika är ändå ett sätt att bringa reda i det svåröverblickbara och att sortera bland sina minnen.
Dessutom är det ett tacksamt samtalsämne. De vuxna fattar ingenting. Lita inte på någon över 30. De äldre har alltid stått i vägen för de yngre, som köttberg eller jätteproppar. Med sin lättja och obildning gör de unga föräldragenerationen ständigt oroad över hur det ska gå för dem och med samhället.
Gunnar Ekelöf skrev på 1950-talet om hur ”generation avsvär sig generation” och om ”den osäkres arroganta förhävelse gentemot det förflutna som är en del av honom själv”. Historielöshet är på något vis ungdomens privilegium, men det är inte alltid den vet bäst som river statyer eller byter ut författarnas ord.
Den danske journalisten Christian Bennikes aktuella bok ”Engang troede vi på fremtiden” (Gyldendal) börjar i ett 1990-tal som var som ”en slö och het solsemester vid kusten”. Det var en tid då varje garagegitarrist drömde om utsålda turnéer i Asien eller planlöst resande i Guatemala och inte brydde sig om vilka betyg han fick i danska. Muren hade fallit, Mandela blev president. Nu värderas den tiden annorlunda; det var då, när kommunismen kreperat och globaliseringen segrat, som dagens kaos uppstod.
På många sätt kan det påminna om det sena 1960-talets optimism, då karriärer var till för strebrar, kolonierna avkoloniserades och bussar avgick till Indien och Afghanistan för att bistå de fattiga och vidga de egna vyerna. I dag finns många som skyller de flesta av samhällets problem, från skolan till segregationen, på 68:ornas utopism.
Bennike har försökt fånga skiftet då tidsandan vänder, tilliten minskar och svartsynen brer ut sig, med klimatoro, massmigration och krig i vår närhet. Det är idéer som driver förändringar, menar han, och tidsandan liknar följaktligen en ideologi. Själv växte han upp i optimismens tid och därför tror han att det vänder igen.
Den spänning som råder mellan viljan att ta sig in i samhället och att ta sig ur dess konventioner är en del av uppväxten. Här finns också ett utrymme som kan invaderas av dem med varor och värderingar att sälja. Revolution är sedan länge ett vanligare begrepp i reklamen än i politiken.
I takt med att skoltiden och ungdomstiden förlängts har generationerna förkortats. Driften att identifiera konsumtionsgrupper har höjt tempot i modeväxlingarna. Tonårskulturen utvecklades som en period med accelererad livsrytm, med markeringar mot det gamla och en snabbt växande marknad för attribut och attityder.
I dag är barndomen utdragen, tonårstiden aldrig riktigt avslutad och vuxenlivets ansvar uppskjutet. Egna barn och anställningar är något för dem som passerat 30 eller rentav 40.
Som den amerikanske kulturkritikern Louis Menard skrev i en essä i The New Yorker häromåret har begreppet ”generation” överförts från biologin och släkten till kulturen och samhället. För samhällsforskningen blev indelningen ett sätt att tolka och förstå sociala och kulturella förändringar, först i trettioårscykler, senare med mer tidsmässigt begränsade etiketteringar som generation X (födda 1965-1980) och generation Z (födda 1996-2010).
Menard menar att det saknas empiriska belägg för att skillnaderna är större mellan än inom generationerna. Det sker ingenting som är så dramatiskt år 1980 att det skiljer en tidig millennial (födda 1981-1996) från en sen generation X:are. När Menard summerar generationsdiskussionen liknar han den därför vid astrologi.
Livsvillkor och värderingar hänger samman med ekonomi och konjunkturer. I USA har de som föddes under depressionen och andra världskriget, mellan åren 1925 och 1945, kallats den tysta generationen. Barnen var färre än normalt, men de byggde upp det samhälle som erbjöd ökad välfärd och vidgade rättigheter för minoriteter. Framtidsoptimismen var därför betydligt större när den månghövdade boomer-generationen sprängde fram.
Politik och teknologi bidrar också till att prägla bilden av en viss åldersgrupp; Vietnamkriget var centralt för 68:orna (de äldre bland baby boomers) och internet har för generation Z medfört ett helt nytt sätt att hantera information, underhållning och den egna platsen i tillvaron. Samtidigt är det lätt att fångas av stereotyper. Den svenska studentvänstern syntes och hördes, men var till numerären mycket mindre än pingstkyrkan och när 68:orna hade inlett sin marsch genom institutionerna fick Sverige för första gången på länge en borgerlig regering. Efter riksdagsvalet 2022 konstaterade många förvånat att förstagångsväljarna var mer konservativa och mindre klimatkrisorienterade än vad medierapporteringen fått dem att tro.
Numera är samhället genomindividualiserat till den grad att vi klarar oss som eremiter så länge det går att ringa efter hämtmat med cykelbud. Går detta ens att beskriva i generationstermer eller är det en förändring som tränger djupare, som berör oss oavsett ålder?
En som verkligen tagit generationsindelningar på allvar är Jean M Twenge, amerikansk psykolog vid universitetet i San Diego, som efter flera böcker på temat nu tar det stora greppet i ”Generations” (Atria Books). Hon redovisar grafer och attitydundersökningar som stöd för sin berättelse om fyra efterkrigsgenerationers särarter (fem om man räknar dem födda efter 2013, som här kallas polars efter polariseringen i det amerikanska samhället).
Twenge ser en långsiktig förskjutning genom det hon kallar en långsamhetsstrategi, som har blivit tydligare för varje generation. Vuxenlivet försenas. Barnen är tryggare, men mindre självständiga, de gifter sig senare och det dröjer längre tills de skaffar egna barn. De som är födda efter 1996 börjar mycket senare med alkohol, sex och lönearbete. Dagens 18-åringar är mer som tidigare generationers 14-åringar, noterar hon.
Man kan spekulera i om detta hänger samman med en uppväxt med curlande föräldrar och kränkande chattar. Det har blivit svårare att lita på både samhället och staten, men också på medmänniskor som kanske vantolkar det man säger och sprider rykten på nolltid. En ny sorts försiktighet, eller hämningar, blir en oönskad konsekvens av den individualism som lämnar individen utan brandväggar.
Barnafödandet är nu lågt i stora delar av världen. Två tredjedelar av jordens befolkning bor i länder med lägre födelsetal än den så kallade ”ersättningsnivån” på 2,1 barn per kvinna. Flest barn föds i konfliktfyllda länder i ett bälte över Afrika från Mali till Somalia.
Generation Z räknar med att föda ännu färre barn än tidigare generationer. Enligt Twenges amerikanska data sa var 26:e ung kvinna för tio år sedan att hon inte ville ha barn. Nu är siffran var tolfte.
När det gäller politiska sympatier följer de unga sina föräldrar i påfallande hög grad. Med högre utbildning tenderar de att rösta på Demokraterna, bor de på landsbygden väljer de Republikanerna. Den geografiska uppdelningen är mycket starkare än den åldersmässiga.
I slutet av sin bok gör Jean M Twenge ett antal framtidsspaningar. Här blandas det konventionella, som att anställda inte kommer att vilja sitta på kontor hela dagarna, med den mer alarmerande förutsägelsen att lättkränkta nyanställda, vana vid att träffas online, upplever fysiska möten som så stressande att de behöver ”trygga rum” på jobbet.
Van vid att odla sin individualism är generation Z oförberedd på situationer som fordrar professionalitet. De kaxigare millennials förväntade sig beröm medan Z:arna behöver uppskattning. Enligt Twenges statistik känner två tredjedelar av 13-25-åringarna stark stress när de tänker på vad de ska arbeta med i framtiden.
Mår dagens unga så dåligt som mediernas rapportering antyder? Har de blivit skörare, mer oskyddade mentalt, mer beroende av medicinering för att klara av tillvaron? Varför är de så missnöjda med sig själva att de sprutar in giftämnen i ansiktet och kroppen?
Barn förväntas växa upp snabbt, med nätet som informator och vuxnas hemligheter tillgängliga, och reagerar med att förbli barn längre. För några generationer sedan växte man närmast organiskt in i ett sammanhang; nu talar mycket för att man själv måste försöka hitta ett sådant.
Föräldrar oroar sig alltid, det är så mycket de inte förstår. ”Varför f-f-försvinner ni inte bara allihop?”
Kanske är de i dag spridda bekymren över att de yngsta varken kan skriva för hand eller orkar läsa texter längre än två rader av en kvalitativt annan art. Teknologin har skapat en ny generationsklyfta och gjort föräldrarna till främlingar i sina barns land på ett sätt som inte ens the Who kunde föreställa sig.