……
”Vi vågade knappast andas”
– Mitt namn är Gladys Bissonette. Jag föddes två mil öster om Pine Ridge i South Dakota. Jag har tillbringat hela mitt liv i det här reservatet. Min mor dog 1924, jag tror jag var fyra år då. Jag bodde med min far en hel vinter och han brukade sätta mig på sin häst och ta mig med till sitt arbete. Han arbetade för en vit farmare, som bodde två kilometer hemifrån. Jag var hos den vita frun hela dagarna och på kvällen, när det blivit mörkt, tog min far med mig hem igen. Han arbetade för mycket liten lön. Arbetet var bara ett levebröd. Ibland var det inte ens ett ordentligt liv. Vår mat kostade mycket pengar. Så det blev så att en av mina systrar fick ta hand om mig.
– Gick du i skolan?
– Jag blev fast i den katolska skolan väster om Pine Ridge. Jag gick där i nio år. Min farfar berättade godnattsagor om vad han visste skulle hända det indianska folket. När jag nu tänker på de sagorna förstår jag att han hade rätt. Nunnorna straffade hela tiden fullblodsindianerna. De skrämde oss så att vi skulle bli gudfruktiga. Men vi tyckte inte att Gud älskade någon av oss indianer. Nunnorna sa att vår pipreligion var Djävulens verk. Min far hjärntvättades till att tro att den katolska skolan var den enda som skulle kunna ta hand om mig efter mors död. Han var en stor, tuff boskapsskötare och hade helt enkelt inte tid att uppfostra en liten flicka. Den katolska prästen lärde oss att vi skulle vara tacksamma för allt. Vi skulle vara så tacksamma att vi nästan blev rädda för att leva. Ja, ibland rädda för att andas. Men jag trodde aldrig riktigt på dem. Och 1964, när jag blivit gammal, berättade en släkting om den traditionella indianska pipreligionen. Det var först då jag fördes tillbaka hem på riktigt.
– Men under större delen av ditt liv har du varit okunnig om ditt eget folks kultur och religion?
– Ja. Olika människor i reservatet pratade om religionen och sa att det hände hemska saker med dem som deltog i ceremonierna. Men nu har många medicinmän plockat fram sina pipor igen. Och indianerna har blivit medvetna om hur kristendomen med lögner och svek har stulit från de fattiga indianerna.
– Minns du när de vita började komma i större antal till reservatet?
– Jag tror det var på 40-talet. Regeringen hade använt Indianbyrån för att utrota indianerna, men det gick inte tillräckligt snabbt. Så 1934 kom ett valsystem som kongressen hittat på, och många indianer gav upp sina indianska rättigheter. De flesta fullblodsindianerna brydde sig inte om att rösta i valen i reservatet. Då kom alla halvbloden in och tog kontrollen med regeringens stöd. Det var precis som alla andra spel som regeringen bedriver med människorna från vad de kallar de lägre klasserna. Vi är inte ensamma om det längre.
– Men Indianbyrån fanns här tidigare?
– Indianbyrån har varit här så länge regeringen har varit här. Nu säger Indianbyrån att vi fullblod ska vara tacksamma för våra socialbidrag. Vi ska bara inte våga be om mer. Indianbyrån säger: vi behöver inte ge checkarna till er; om ni inte är nöjda, kan vi alltid ge dem till någon annan.
– Vad vill regeringen då egentligen?
– Huvudfrågan gäller den indianska marken. De vill åt vår mark. Därför använder de halvblod och vita för att komma hit och skrämma oss. Regeringen ger dem gevär och alkohol och alla pengar de behöver för att kalla sig för oglala-siouxer och styra det här reservatet. Men ingen av dem som sitter i Pine Ridge och bestämmer i dag är riktig indian enligt markfördraget mellan våra förfäder och den amerikanska regeringen i Fort Laramie 1868.
– Så dagens stamregering representerar inte fullblodsindianerna?
– Nej, de är bara köpta marionetter. De skor sig på vår bekostnad. Vi har sett och följt utvecklingen länge, men vad har vi kunnat göra? I hundra år var vi dömda, vi var krigsfångar från 1868 till 1968.
– Vad hände 1968?
– Då bildades American Indian Movement. Indianbyrån har alltid sagt: tala med din stamordförande, prata med polisen, om han inte svarar, och om inte heller det går, kan du kontakta Washington och inrikesdepartementet. Men om man gör det, så är det bara slöseri med tid. De skriver ett brev och säger att de ska undersöka klagomålen. Men den undersökningen håller fortfarande på, och de vet inte längre vad det är de undersöker. Till sist kommer de att upptäcka att det är vi som undersöker dem. Genom American Indian Movement har vi fått en röst.
– Men ni har ju i alla fall fått en massa bidrag från Indianbyrån…
– Pengarna fastnar alltid på vägen. Vi kommer aldrig in i bilden. När de talar om sitt rika land och sin u-hjälp till de fattiga länderna borde Onkel Sam titta på de här reservaten först. Det finns folk överallt i USA som svälter till döds just nu. Inte bara indianer. Människorna blir bestulna. De får kanske 125 dollar i socialbidrag, men när hyran är betald återstår bara en dollar. Och maten blir allt dyrare, för Moder Natur straffar oss för vårt slöseri. Om något växer alls nästa år har vi tur. Regeringen tror att den kan köpa våra heliga Black Hills för 140 miljoner dollar. Men det finns inget hos Moder Natur som är till salu. De har misstagit sig. Detta är avslöjandets tid. Den vite mannen var alldeles för girig.
– Du var med vid belägringen av Wounded Knee 1973.
– Ja. South Dakota är den mest rasistiska delstaten i hela USA. De vita ranchägarna och Indianbyråns polis och FBI och halvbloden stod tillsammans och sköt på oss när vi var i Wounded Knee. Vi stod inte ut med den här smutsiga, korrupta stamregeringen längre. Vi var tvungna att göra något för att rädda vårt folk undan mord och förföljelse. Vi ville ha publicitet så att hela världen skulle få veta hur det indianska folket behandlas i USA, hur vi svälts ut och tvingas leva under trakasserier och förödmjukelser. Vi är ett glömt folk på vår egen mark. Vi var tvungna att låta världen få veta. Det har blivit värre här i reservatet efter Wounded Knee, våldet har ökat. Men jag har ett gammalt ordspråk: det är alltid mörkast just före gryningen. Jag tänker fortfarande överleva för att få uppleva den dag när mitt indianska folk får hjälp.
– Hoppas du på hjälp från det vita samhället?
– Nej, de vita är alldeles för giriga. Du vet hur världen ser ut i dag. Det finns folk som skriker efter mat. Men penningfolket klarar sig fortfarande fint. De köper hellre gevär och ammunition åt sina arméer än mat åt sitt svältande folk. Och de girigaste tycker att världen är överbefolkad. Svälten är ett sätt att döda de fattiga och oönskade i världen. De rika vill äga allting. Men det kommer aldrig att fungera inför den Store Anden. Jag läste i en tidning att Richard Nixon hade låtit tillverka två specialplan åt sig och sin administration för att vara beredd om någon skulle trycka på knappen och världen gå upp i lågor. Han och hans folk skulle segla i väg i planen och undkomma. Men förstod han inte att planen måste landa någon gång? Vad skulle han landa på? Nå, han fick ju tid att tänka över sin situation. Den Store Anden arbetar på sitt eget sätt. De mäktigaste här på jorden kan aldrig besegra den Store Anden.
……