”I ’Fem kök och en saxofon’ har journalisten Lars Åberg samlat bilder, anekdoter och nyskrivna texter, mestadels från den lokala kulturelit som gästade Staffan Askers restauranger… Det är sympatiskt, nästan lite rörande, i sin ogenerade nostalgi och omfamnande av en tid som flytt. Trots att många anekdoter upprepas är det kul läsning…
Staffan Asker framställs i boken som en stämningsskapande, socialistisk anarkistkrögare som anordnade vilda kabaréer på äktfranska bistron La Petite France, sedan som ensam krögare, kock och diskare i Basil Fawltys anda på restaurang Möllan… 1991 gick yuppie-renoverade restaurang Brogatan i konkurs. Staffan Asker tog över den fantastiska lokalen, flyttade från Bergsgatan med stamgästerna och de egensinniga idéerna om hur man drev en krog. Han hade en solidarisk personalpolitik. Alla fick lika mycket betalt, dricksen delades lika, och alla hade två månaders betald semester. Om du sökte jobb fick du en A4 med rubriken ’Att begrunda för Dig som söker arbete på Brogatan’…
’Vilken är världens bästa restaurang?’ Frågan kommer ofta och är svår, för att inte säga omöjlig att besvara. Det bästa svaret är nog en restaurang dit man kan gå varje dag. En plats som du gör till din, där du förtjänar din status, blir igenkänd och tillåts vara dig själv.
Vi stamgäster söker detta vardagsrum utanför vårt eget hem. Vi skapar dem tillsammans med andra stamgäster och skapar informella sällskap på vissa krogar. Krögaren är regissören och katalysatorn. Staffan Asker var en mästare på att skapa dessa rum och nu önskar jag att jag hade vågat gå in på Möllan under det sena 80-talet.”
(Per-Anders Jörgensen, Sydsvenskan)
”Lars Åberg är verkligen ingen dussinjournalist… jag skulle vilja börja med att påstå att han har en egenskap som många av vår samtids unga journalister helt saknar. Han är bra på att lyssna. När han samtalar med en människa så framstår denna som en egen och unik röst i Åbergs text. Och så har han förstås både stil och kunskap, två andra egenskaper som i alla fall samtida dagstidningsjournalister tycks vara helt renons på…
Inte minst är detta en riktig Malmöbok. Och med det menar jag en bok som lyckas få syn på, hålla fast vid och sedan sätta ord på det som är Malmö; en mentalitet, en historia, en identitet. Människor har ju både historia och egenskaper. Hos Lars Åberg talar de så tydligt att detta bli mer än uppenbart.
Jag har inte skrattat så mycket det senaste året, som jag gjorde när jag läste den här boken… Lars Åberg förlöser något inom mig vid precis rätt tidpunkt: mitt malmöitiska jag, det som är en människa formad av en stad…
För den som inte vet: Staffan Asker drev krogarna Chez Olga, La Petite France, Möllan, Brogatan och La Couronne i Malmö. Tro inte att de var vanliga restauranger. Det var de inte. Människorna i boken berättar om allt det som var ovanligt: att man själv räknade ihop vad man ätit för och därefter lade pengarna på disken, att man dukade ut efter sig, att man kanske fick ta en utskällning av Möllans enmanskrögare för att man stod och hängde vid disken… och tusen andra historier. Men mest av allt är detta en bok om vad kultur är.
Kultur betyder som bekant odling. Staffan Asker måste som krögare ha varit en odlare av atmosfär, harmoni, strid, musik, poesi, vänskaper, problem, välkomsthälsningar, allt sådant som gör människors liv värda att leva. Och som nu, vid läsning och omläsning får mig att längta tillbaka till Malmö. Om jag inte visste bättre.”
(Thomas Nydahl, författare, nydahlsoccident.blogspot.se)
”Författaren och kulturskribenten Lars Åberg har till denna bok använt sig av den kände Malmökrögaren Staffan Askers krogkarriär för att skildra Malmös kulturella utveckling från 1970-talet och framåt… En intressant skildring av en krögare och hans krogar som verkligen gjorde skillnad i Malmös krogvärld.”
(Rolli Fölsch, Bibliotekstjänst)