(Bulletin 10/11 2021)
Om vissa personer sägs uppskattande att de har integritet.
Mera sällan förklaras innebörden; är de envisa, oresonliga, oförvitliga, moraliska, självständiga, icke-opportunistiska, omöjliga att köpa för pengar, ära och berömmelse? Rentav gjutna i ett stycke, likt statyer som borde vältas? Kanske är de sig själva nog och vägrar släppa någon jäkel över bron, vilket väl i så fall inte är något riktigt positivt karaktärsdrag.
Faktiskt kan det vara så att integritet förutsätter ett visst mått av ensamhet och, i en tid av sammansmältning av det privata och det publika, medvetet och aktivt tillbakadragande.
Att begreppet diskuteras beror på att det befinner sig i upplösningstillstånd samtidigt som det missbrukas på samhällelig systemnivå. Båda omständigheterna leder till en brist. Integritetsunderskottet gör sig ständigt påmint i det sociala, kulturella och politiska livet: folk positionerar sig för att vinna fördelar. Integriteten påstås i ett vidare sammanhang, förstådd som en allmänmänsklig rättighet, vara någonting värt att skydda även om frågan blir mer komplicerad när den bidrar till att göra rättsstaten handlingsförlamad och rättsmedvetandet upprört.
För hur många miljarder ur skattemedlen har inte betalats ut till fifflare, som dragit nytta av det svenska samhällets strukturella välvilja och den därmed sammanhängande oviljan att samköra olika register? Personer utan någon som helst moralisk integritet har kunnat gömma sig bakom skyddet för den personliga integriteten.
Ingen är så oskyddad som ett brottsoffer. Ohederligas integritet kan i ett hyggligt samhälle värnas medan hederligas integritet fräts sönder av ökade utgifter för ohederligheten.
Den som inte är helt gränslös reagerar ändå med tvekan när regeringen efter decennier av låt gå-politik börjar föreslå ”hemliga tvångsmedel i preventivt syfte”. Med grövre brottslighet kommer kraven på kraftfulla åtgärder; här finns då alltid skäl att påminna om risken för godtycke och upphetsade nattvandrare om staten fallerar. Få skulle önska att rättsstaten gick från förlamning till upplösning.
Om man år efter år ropar ”Vargen kommer!” utan att dra några slutsatser står besten plötsligt mitt på ängen. För tjugo år sedan skrev jag, i en serie artiklar om barnens uppväxtvillkor i Malmöstadsdelen Rosengård, om hur man redan då hade låtit den varg komma som man länge varnat för och om hur man inte visste vad man skulle göra med den. ”Till sist kommer det inte att finnas fantasi nog att möta barnen med annat än repression.”
Nu har vi hamnat i ett läge där de repressiva inslagen, som borde vara selektiva, påverkar alla och envar. Vi begränsas utan undantag av de ohederligas gränslöshet. En enda buse kan förändra villkoren för ett helt kvarter. Vi blir oroligare och får betala för att känna oss säkrare. Vi blir oförsiktiga med den integritet, som har varit en av välfärdssamhällets hörnstenar så länge tilliten varit ömsesidig mellan stat och individ.
Vad har vi nu blivit beredda att luckra upp med motiveringen att vi själva inte har något att dölja?
Integritet är något att sträva efter, den är både mål och medel. Med integritet framstår man som hederlig och rättvis. Man hänger ihop och går att lita på.
Den där kärnan i ens inre markerar på något vis den egna platsen i tillvaron, med den som referens försöker man orientera sig. Den utsätts ständigt för lockelser och påfrestningar, men ska inte förväxlas med privatlivet vars gränser flyter på nätet och exponeras i mobilen. Vad som är privat eller offentligt har blivit svårt att avgöra när vi lämnar ut så mycket information om oss själva till företag och okända människor runt hela jorden. Varje förfluget ord kan lagras i nätets evighetsminne.
Ändå har också den som pratar högt om sina relationer på bussen förhoppningsvis ett skrymsle inombords där integriteten lever kvar.
Kanske sitter den främst i tankarna? Integriteten bor granne med samvetet.
Den hotas i varje fall inte, vilket många tycks anse, av att staten och kommunerna ges underlag för sin framtidsplanering. Den senaste folk- och bostadsräkningen genomfördes 1990. Sedan dess har samhället förändrats, i vissa avseenden på ett drastiskt vis. Det ligger i allmänintresset att veta hur många som bor i staden och vilka de är. Någon kränkning av den personliga integriteten innebär det knappast; tvärtom bör det kunna leda till bättre samhällsservice och till att eländiga förhållanden upptäcks.
Det är ju ingen hemlighet att det de senaste decennierna har växt fram en omfattande underjord med oidentifierade invånare. Integritet är inte ordet man tänker på i det sammanhanget.
Som så många diskussioner är den om integritet fylld av motsägelser. I Sverige är förtroendet för staten fortfarande jämförelsevis högt samtidigt som vi inte vill att den ska kika in genom våra brevlådor. Övervakningskameror på offentliga platser väcker både obehag och skänker en känsla av trygghet. Den brittiske författaren J.G. Ballard skrev lätt ironiskt att han gillade alla kameror i London eftersom de visade att någon brydde sig. I vår självbevarelsedrift ligger ett behov av att någon har koll på helheten, men inte nödvändigtvis just på oss.
Kanske är det lagom mycket integritet som folk vill ha.
De individer som utmärks av stark integritet kommer att märkas än mer, och kanske framstå som aparta, i dessa tider då inte ens historien har någon integritet utan retuscheras på museer och universitet i enlighet med det för dagen rådande åsiktsmodet. Äldre böcker skrivs om och det blir svårt att ute på nätet avgöra vad som är ett original.
Plundringen av offentliga medel som varit känd i decennier, och som nu senast bekräftas och exemplifieras i Hanne Kjöllers Handbok för fifflare (Fri Tanke, 2021), har kunnat fortsätta på grund av en blandning av havererad folkbokföring, digitaliserad anonymisering (man kan vabba och få bostadsbidrag medan man halshugger folk i en annan världsdel) och naivitet hos myndigheternas handläggare. Vem har inte frågat sig hur assistansbedrägerierna kan få fortsätta år efter år? Det svenska systemet har inte bara försett fifflare med generösa möjligheter att sko sig utan även med ett slags skalskydd runt deras integritet.
Samtidigt, i en annan del av systemet, råder det motsatta förhållandet: där finns ingen personlig integritet kvar som det offentliga förmår värna. Barn kan könsstympas och giftas bort medan personer med skyddad identitet riskerar att bli röjda av oförsiktiga eller medvetet handlande anställda inom skolan, polisen och socialtjänsten.
Det är nog så att utan integritet hänger varken människan eller samhället ihop.