(Bulletin 29/10 2021)
Många framtidsvisioner är bottenlösa eller bottenfrusna – tänk på Orwell, Huxley, Burgess, Atwood eller Cormac McCarthy – men få målar scenbilden så samtidigt sinnestung och svängigt lätt som Leonard Cohen. I’ve seen the future, sjöng han för trettio år sedan, and it’s murder.
Det sägs att barn inte ska undanhållas verkligheten, men behöver de känna till så mycket att deras barndom krymper och riskerar att försvinna? Kunskap påstås vidga sinnena, men mord, hot och bränder i barns närhet – i ansiktet på dem – begränsar i stället tillvaron och mediepsykologernas råd om att tala öppet om allting kommer lätt i konflikt med behovet av trygghet och tillit.
Den som är liten har ingen anledning att känna sig säker när oron lyser i omgivningens ögon.
I The future förutsåg Leonard Cohen ett samhälle där allt skulle komma att slira i väg åt olika håll och där man inte längre kunde värdera och ta ställning. Som ett obevekligt faktum beskrev han hur stormen där ute tog sig över tröskeln och kastade ordningen överstyr: The blizzard, the blizzard of the world/Has crossed the threshold/And it’s overturned/The order of the soul.
Där är vi nu; knappast överraskade, eftersom många av oss talat och skrivit om detta under långa tider, men likväl tilltryckta, tillplattade, försatta i lågintensiv förstämning.
Det är som i en ännu tidigare Cohen-sång, Everybody knows. Alla vet att skutan läcker och att kaptenen ljugit, alla känner sig nedstämda som om deras far eller hund just dött. Den där malande, molande oron läcker in genom fönstren trots att man trodde att de var stängda.
Samtidigt som vi rekommenderas att diskutera gangstermord med våra barn och barnbarn tycker myndigheterna sällan om den sortens öppenhet. Det har tagit en evighet för Brå att komma i kapp den kriminella verkligheten. Statsministern såg den inte komma. Förmodligen hinner det gå ytterligare tio år innan de fulla konsekvenserna av skolsegregationen får fäste i riksdagen.
Nu sitter jag och läser så kallade SSPF-rapporter från Göteborg – initialerna står för skola, socialtjänst, polis och fritid – med redogörelser från förvaltningar i olika stadsdelar för de gångna veckornas händelser under rubriken ”Social oro”. Under sommaren och hösten har rapporterna tryfferats med lugnande sammanfattningar – från ”Inget att rapportera” till ”Inget sticker ut” – trots att framför allt polisen och socialen sida upp och sida ner beskriver iögonenfallande förhållanden som inga barn i trakten heller kan vara okunniga om.
Ett litet axplock: inredning förstörd på fritidsgård, mellanstadiebarn rekryteras av män som ger dem pengar, markant ökning av narkotikaförsäljning, bilar som brinner, förskolorna har problem med skadegörelse och narkotika, drogförsäljning på skolgård, 117 ordningsrelaterade händelser rapporterade (”Normal bild”, enligt Västtrafik), återkommande skadegörelse, oro hos kunder och boende, fler i den yngre målgruppen på Komettorget med stor risk för rekrytering in i gängmiljöer, destruktivt och normbrytande beteende, hot mot kunder, misshandel och oroligheter, hotat anställda med kniv, gängkriminella samlas kring Frölunda torg, handgemäng och hot mellan ungdomsgrupper, problem på förskolor, vårdslös mopedåkning skapar farliga situationer, en hel del droghandel på Järntorget.
Man blir här påmind om Anna Hedin Ekströms uppmärksammade rapport från i somras, Finns det en tystnadskultur i Göteborgs stad?, med redogörelser för kriminellas hot mot kommunens medarbetare och kommunala chefer som tystar de anställda.
Vad ska vi säga till barnen? Att det nog kommer att bli bättre och att de vuxna som bestämmer har läget under kontroll?
Ibland tror jag att allt terapeutiskt prat främst syftar till att få både äldre och yngre att förstå sådant som ingen borde acceptera. Samhället förflyttar sig ständigt på de hotfullas villkor. Barn förväntas bli inlemmade alldeles för tidigt i en infantiliserad vuxenvärld. Därför blir de också utnyttjade, i allt från tv-reklam till låtsad apati för att få uppehållstillstånd.
Det finns ett särskilt barnens universum där föräldrarna saknar kontroll eller ingenting vet. Av vuxna blir de lämnade att när som helst möta nätpedofiler och gangstervåld. Nyheterna och spelen på skärmen erbjuder samma dystra inblickar i mänsklighetens mörker. När barnen blir äldre och högstadiestirriga får de bokstavsdiagnos och medicin. Det måste vi prata om, säger vi sedan när allt blivit för sent och stormen tagit sig in över tröskeln.
En klok psykolog har någon gång sagt att barn de första sju åren borde få en känsla för att världen är god, de kommande sju åren en känsla för att den kan förstås och de därpå följande sju åren en känsla för att den kan påverkas.
Godhet, begriplighet, påverkansmöjlighet. Det kan låta som demokratisk grundkurs och kanske är det en sådan som behövs i stället för förståelse för gangstermentalitetens inre vindlingar och bevekelsegrunder.
Det är inte tvunget att prata om allting; inte ens politiker tycks begripa varifrån samhälleligt elände kommer och det är förmodligen orätt mot de minsta att få dem att känna sig medansvariga för klimatförändringar och gatuvåld.
Varje dag ser jag treåringar springa eller sparkcykla i full fart mot gatukorsningen med föräldern släntrande femton meter bakom med upptagen mobil eller matkasse. De flesta av de här barnen överlever, ibland av en tillfällighet. Några betraktare upplever säkert att de uppfostras till frihet, andra känner hur det knyter sig i magen och ser mest existentiell övergivenhet.
I morgon springer de in i nästa Clockwork Orange-video. Vi har ordnat det så vist att busarna får all uppmärksamhet; det är dem kulturvärlden kittlas av. Nihilismen premieras när uppmärksamheten följer dem som struntar i hur det går eftersom livet saknar annan mening än förvriden heder. Det är en medievärld som smickrar egot samtidigt som den formar gruppidentiteter att gömma sin osäkerhet i.
Resultatet kan då bli en förorättad, gränslös människa, övertygad om att omgivningen inte till fullo inser vad hon har rätt till.
Sådant skulle vi vuxna kunna prata om när barnen inte hör på.