(Fokus 14/5 2024)
Rättighetsproblematiken är inte alldeles enkel att reda ut. Om det är en rättighet att ha ett arbete, hur ska detta då se ut? Hur är det med barn som rättighet? Om det är en rättighet att bli försörjd, vem ska stå för fiolerna?
Människovärdet brukar beskrivas som konstant och odelbart medan rättigheterna färgas av tiden och omständigheterna.
Det ligger nära till hands att hävda att rättigheter ger en rätt, och även rätt till sådant man för tillfället inte förfogar över. Ett utvidgat rättighetsområde ses då som liktydigt med ökad frihet. Förhoppningsvis stärks också demokratin. Att kräva sin rätt är en både individuell och kollektiv appell utan bortre gräns.
Endast onda människor och onda system vill begränsa rättigheter. Å andra sidan blir det svårt för aldrig så goda personer att argumentera för obegränsade rättigheter eftersom dessa riskerar att gå ut över någon annan.
Många stater struntar i medborgarnas rättigheter och bryr sig mer om vad Gud ska tycka. I länder av svensk typ formulerades FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna någonstans på vägen om till en lista med krav på välfärdsstaten. Rättigheten blir då andras skyldighet eftersom någon måste betala. De som inte omgående får det de önskar kan utse sig själva till offer för ett orättvist samhälle, och i Sverige får de dessutom eldunderstöd av DO och en rad andramyndigheter med antidiskrimineringsbidragen osäkrade i sina budgetar.
Med rättighetsinflationen följer en klagomålskultur som medierna gärna understödjer i sin strävan att ta de svagas parti. Den som presenterar sig som särskilt utsatt anses per definition ha rätt. Varje dag i nyheterna hörs förorättade människor, med anspråk i liten skala eller uppblåsta i megaformat.
Eftersom socialtjänsten är förhindrad att diskutera alla detaljer kan den som klagar på dess handläggning få tv-tittarna med sig även om fallet inte alls är solklart. Att Hamas skulle vinna propagandakriget var också givet redan innan Israel gick in i Gaza efter terrorattacken den 7 oktober. De visste hur den mediala slipstenen skulle dras.
Ändå är människorna i Gaza förstås i första hand offer för Hamas vanstyre och i andra hand för arabstaternas cyniska likgiltighet inför palestinierna. Västerländska biståndsmiljarder har förskingrats av dem som framgångsrikt odlat bilden av sig själva som kränkta av samma västvärld.Hamas vill utrota judarna, men slipper ändå anklagelser om folkmord. För islamister är hela tillvaron en kränkning, därför hatar de den intensivt och offerskapet skänker dem rätten att bete sig som de gör.
Mycket tyder alltså på att det finns mer att tjäna på att framstå som svag än som motsatsen. Uppfattas man som offer behöver man inte stå till svars, den skuld som finns placeras någon annanstans.
Vi har på senare år, med den amerikanska filosofen Susan Neimans ord, hamnat i ”en skog av trauman”, där varje liten vardaglig motgång blir potentiellt traumatiserande och försvar av yttrandefriheten och upplysningens idéer tolkas som försvar för kolonialismen.
Den här offerkulturen har en märkligt terapeutisk funktion och är en viktig beståndsdel i identitetspolitiken; eftersom det bara finns två sorters människor, goda och onda, måste varje uttryck för sympati för motsatta sidan förvandla den egna till förtrampad och diskriminerad. I detta nollsummespel är det som är bra för den ena dåligt för den andra.
Martyrskap fungerar också i vardagslivet, som medel för att vinna privata fördelar, gå före i kön, skaffa sig oförtjänt uppskattning och få sin egoism eller dogmatism omvandlad till rättighet.
I en nation av missnöjda riskerar till slut stora delar av samhället att bli en del av offerkulturen. Den framstår emellanåt som så omfattande att de enda som inte får plats i den är de verkligt utsatta, som brottsoffren.
Sverige har på många sätt blivit offer för sin egen välvilja och tolerans när omvärldens motsättningar flugits hit för att tas omhand i ett land där alla undervisas om vad de har rätt till, men mera sällan om vad som förväntas av dem.
Rättigheter är bra, de är demokratiska framsteg och jag vill själv ha dem, men de tycks ibland göra människor ömhudade och benägna att tro att de är förfördelade. Det som borde skänka styrka blir ett trauma. Alla kan hitta skäl att framställa sig som offer, också i vårt land där de flesta har det så bra att de inte vet vad det innebär att vara drabbad.