(Svenska Dagbladet 10/5 2019)
De religiösa traditionalisterna hos hopifolket i den amerikanska delstaten Arizona anser sig leva vid universums mittpunkt.
Där placerades de i historiens gryning, menar de, vilket inte riktigt är med sanningen överensstämmande eftersom de förmodligen vandrade in i sitt nuvarande område söderifrån och etablerade sina första bosättningar för ungefär tusen år sedan på den högplatå de delar med sina navajogrannar. Hopis självbild kan också framstå som en smula etnocentrisk, men med den följer samtidigt ett uttalat och tungt ansvar för planetens överlevnad.
Olika indianfolk har länge försökt lära oss att allting är cirkulärt och hänger ihop som en orm som biter sig i svansen. Någon linjär historia existerar varken för dem eller för ålen från Sargassohavet som hamnar i svenska vatten innan den återvänder till platsen den kom från.
Däremot landar skildringar av nordamerikanska indianer ofta på ett endimensionellt plan med motpoler som utslagning och romantisering; socialrealism eller miljömystik. Tommy Oranges aktuella roman ”There there”, på svenska översatt till ”Pow wow”, tar upp den moderna slitningen mellan stadslivet och traditionens avtryck i det inre, skillnaden mellan att vara indian och att uppträda som en sådan. Det är en existentiell rotlöshet som andra skribenter med indiansk bakgrund ofta återkommit till, som författaren Louise Erdrich och poeten och musikern Joy Harjo. Vi befinner oss här ganska långt från hopifolkets klippöken, men sökandet efter tillhörighet och mening består.
När Orange skriver om hur indianerna drogs till städerna, för att komma undan de påvra reservaten, påminns man både om de svartas exodus från Södern till industrierna i norr och om den vidare amerikanska berättelsen om invandringen från Europa och koloniseringen av den vidsträckta kontinenten. Väldigt många av verklighetens, och Oranges, urbaniserade exilindianer hamnade dock på baksidan, tyngda av saknad och vilsenhet, som anonyma siffror i den sociala statistikens sorgliga kolumner.
I det nya livet är man, skriver han, mer bekant med ljudet av motorvägen än av floderna.
Min egen okunnighet var till en början stor när jag ett år efter den symbolmättade belägringen 1973 av den pyttelilla byn Wounded Knee kom till reservatet Pine Ridge i South Dakota och blev vittne till hur historiska konflikter kring mark, tradition och självstyre samlades som under ett brännglas. American Indian Movement klev fram med krav på att USA skulle lämna tillbaka stulen mark. Den federala Indianbyrån, med ansvar för bostäder och socialbidrag, placerades jämsides med lokala siouxpotentater på de korruptionsanklagades bänk. Skotten ekade över prärien, fordon prejades, människor sköts i ryggen, trupper sattes in, släkter klövs åsiktsmässigt mitt itu.
Det var vid Wounded Knee som det amerikanska kavalleriet 1890 dödade nästan trehundra lakotaindianer i en massaker, som har kommit att beskrivas som indiankrigens slutpunkt och som senare lyftes fram som parallell till Song My i Vietnam.
Först 1924 kunde ättlingarna till kontinentens tidigaste invånare bli amerikanska medborgare. I reservaten levde de i praktiken under en form av federalt förmyndarskap. Den avsatta marken ansågs obrukbar och låg utspridd som små plättar utom synhåll för det expansiva Amerika.
Något bör nog sägas om själva ordet indian. I akademiska och mediala kretsar har man velat sudda bort det och i stället prata om urinvånare eller ursprungsamerikaner, men det är svårt att se något nedsättande i ett begrepp som används av de flesta jag genom åren träffat i reservaten, från makah i väster till mohawk i öster. I David Treuers nya bok ”The heartbeat of Wounded Knee” får de också heta indianer – och framför allt får de leva i nutid.
Treuer, antropolog, författare till flera romaner och själv ojibwe från ett reservat i Minnesota, kommer med välgörande fräscha bulletiner från ett indianskt landskap statt i förändring. Ändå är hans berättelse också som en cirkel i sig; en historia om att bryta sig loss från något som det ändå är omöjligt att helt lämna.
Han vänder sig mot uppfattningen om den nordamerikanske indianen som enbart ett offer; nobel visserligen, men bruten och osynliggjord. Dee Browns inflytelserika 1800-talshistoria ”Begrav mitt hjärta vid Wounded Knee”, från 1970, passar alltför väl in i den mallen, hävdar Treuer, som därför tar på sig uppgiften att i stället visa på överlevnadens mångfald och modernitet. När han rapporterar från en lobbyistkonferens i lilla Tulalip norr om Seattle om medicinsk marijuana som framtida indiansk massmarknadsprodukt känner man hur man inte bara befinner sig i en vägkorsning utan dessutom är utsatt för korsdrag.
Tulalip Resort Casino reser sig med sin Disneylandfasad som en väldig totem i en miljö där man förr främst livnärde sig på fiske. Skattebefrielsen satte fyr på kasinoboomen när spel och dobbel legaliserades på reservatsmark 1988. Kontrasten blev stor om man jämförde med tidigare decennier då gruvkonsortier tömde reservaten på uran, kol och vatten och lämnade kvar förödda miljöer med cancernivåer som närmade sig epidemier och en molande känsla hos lokalbefolkningen av att än en gång ha blivit bestulen på det mesta.
I dagens indianska Amerika betyder inte BC Before Christ (före Kristus) utan Before Casino.
Små stammar tog emot utombys storspelare och kunde nästan över ett veckoslut bli osannolikt förmögna. Konsumtionen sköt i höjden liksom kriminaliteten. När reservatskasinona hade varit i gång i tjugo år drog de in mer än vad spelstäderna Las Vegas och Atlantic City tjänade tillsammans. Somliga såg detta som senkommen återbetalning av de vitas skuld medan andra beskrev penningflödet som en förgiftad pil rakt i den traditionella indiankulturens hjärta.
De nya inkomstkällorna öppnade dörren för de smarta, försigkomna och skrupelfria samtidigt som iögonfallande klassamhällen skapades på små ytor. Efter decennier av självförnekelse i de drygt femhundra indianska smånationerna – invånarantalet undervärderades i de amerikanska folkräkningarna – blev det nu attraktivt för många fler att vara stammedlem.
Medlemskap i en indianstam är inte som medborgarskapet i Sverige eller USA. Rättigheter kan avgöras av stamtavlan: är du fullblod, halvblod eller bara kvarts- eller åttondelsindian? Med kasinoekonomin uppstod ett starkt incitament för individer i den urbana förskingringen att återvända till reservatet och registrera sig på stamkontoret. Det kunde finnas kontanter att dela på, men också utbyggd sjukvård, nya skolor och förbättrade samhällsfunktioner över huvud taget.
Det omvända blev också sant. Tusentals inskrivna medlemmar har avregistrerats av kasinostammar för att de inte ansetts ha tillräckligt rent blod i ådrorna. I makahreservatet i delstaten Washington hamnade jag en gång i en intern debatt där frågan ställdes om en rödhårig person verkligen kunde vara indian på riktigt.
David Treuer noterar hur politiken i indianlandet i stora stycken har förändrats i samma riktning som hos omgivningen, från ekonomi och juridik till frågor om kultur och identitet. Redan i den radikala pånyttfödelse som ägde rum på 1960- och 70-talen fanns visserligen inslag som nyöppnade skolor med undervisning på de lokala indianspråken, men det centrala var ändå kontrollen över marken och motståndet mot Washington.
I dag, skriver Treuer, är frågan hur man på samma gång ska kunna vara indian och modern. Då måste man först och främst kliva ut ur skuggan: ”Jag har försökt fånga oss inte medan vi håller på att dö utan mitt i den radikala handling det innebär att leva.”
Här kan jag tycka att författaren överdriver det nyskapande i sitt perspektivskifte en smula. ”The heartbeat of Wounded Knee” kombinerar reportage och översikt, det privata och det politiska, på ett mycket läsvärt sätt, men åtskilliga har ju före honom distanserat sig från föreställningen om indianen som museiföremål. Även om Dee Browns klassiker och Edward S Curtis fotografier präglat mångas uppfattning om en svunnen epok, har det länge funnits en verklighetsanknuten – politisk såväl som konstnärlig – debatt om självstyre, språk, identitet och de återkommande hoten mot livsmiljön på indiansk mark.
”Många av oss är urbana nu”, skriver Tommy Orange i ”Pow wow”. ”Om inte för att vi bor i städer, så för att vi bor på internet.”
I David Treuers bok balanseras det gamla med det nya, och medan han noterar de framsteg som gjorts för att juridiskt stärka ursprungsbefolkningens rättigheter – här framhålls särskilt American Indian Religious Freedom Act från 1978 – kan han resa till valfritt präriereservat och uppleva missbruk och arbetslöshet som symptom på en närmast obruten depressionskultur orsakad av det förgångnas övergrepp.
Båda böckerna sällar sig till den växande berättelsen om den traditionella, kollektivistiska livsstilens knöliga och ofta motsträviga uppgående i det samhälle, där individualismen är idealet och pengar det som krävs för att nå dess frukter. USA är en vid och splittrad nation vars moderna mytologi tränger ända in i de bortre skrymslena hos byar som bestämt sig för att inte ta intryck. Reser jag till Arizona och strövar under den öppna himlen hos hopifolkets vittrande bosättningar kan allt förefalla stillastående, men deras cirklar har också blivit porösa, genombrutna. Barnen kommer inte att leva som sina mor- och farföräldrar.
Det mesta slipas ner med tiden, blir till damm som dansar, ekon av språk som inte längre talas. De nya traditionerna vävs samman av minnen som ingen riktigt minns.