(Svenska Dagbladet 20/1 2019)
Mot slutet av Jack Kerouacs ”On the road” kör berättaren och hans två vänner in i den bistra gränsstaden Laredo vid Rio Grande. På håll kan de erfara närvaron av vidderna i söder med doften av miljarder tortillas rykande i natten. ”Precis på andra sidan gatan började Mexiko. Vi tittade förundrat. Till vår förvåning såg det ut precis som Mexiko.” De parkerade bilen, räknade sina pesos och passerade en rad gamla farbröder som satt på sina stolar ute i det varma mörkret och ”såg ut som orientaliska knarkare och orakel”.
Första gången jag reste utmed gränsen mellan USA och Mexiko strejkade lantarbetarna i Kalifornien. Det var 1970-tal och precis som senare var frukt- och grönsaksodlarna beroende av arbetskraften söderifrån. I Arizona och New Mexico kunde man promenera fram och tillbaka över den osynliga gränslinjen där fotspåren kallnade i kvällningen och sopades igen med nattbrisen. Ibland kunde vägen sluta vid en gränsstation, som bestod av en enslig stuga byggd i trä, ett sönderblekt stjärnbanér och i skuggan från det lilla huset en dåsig vakthund som inte orkade lyfta på huvudet.
Man såg det inte omedelbart där man stod i den ruvande evighet som öknen erbjöd, men detta var ett land där människor och varor rörde sig fritt och där det var underförstått att hinder i form av stängsel eller nitisk patrullering vore dåliga för affärerna. Människor i söder arbetade åt markägare, motelldirektörer och ranchbossar i norr; ibland pendlade de över dagen, ibland bodde de hela säsonger i skjul och skickade hem dollar till familjer som de alltmer sällan träffade.
För en hel del amerikaner, och för oss som pratade med dem om Mexiko, var landet i söder, bortom öknen och de blå bergen, både semesterparadis och ett svart hål som kunde sluka den som betedde sig oförsiktigt.
Här levde den rika och den fattigare världen sida vid sida längs en mer än 300 mil lång gräns. Från hyddorna på höjderna i mexikanska Nogales kunde man se en trädgård med swimmingpool i amerikanska Nogales. Gränsstäderna utgjorde en märklig form av symbios, och mitt i dem stod stängsel som man kunde klättra över eller gå runt om man vandrade någon kilometer utanför staden.
Politikerna i Washington sa redan då – på 1970-talet, 80-talet, 90-talet – att gränsen var stängd, men det var inte mer sant än när dagens svenska politiker påstår att invandringen till Sverige ligger på EU:s icke-existerande miniminivå. Både de som arbetade och de som anställde dem behövde en öppen gräns. Hela sydvästra USA och norra Mexiko var en gemensam ekonomisk zon.
Den politiska retoriken i huvudstaden hade som främsta syfte att lugna den opinion som aldrig reste till Laredo eller Juárez.
Det här påminde om situationen i dag, då president Donald Trump hävdar att det behövs en mur eftersom läget är akut: den illegala invandringen måste stoppas. Mycket tyder på att han har mer stöd för sin uppfattning bland väljare i rostbältet i norr än bland folk i New Mexico. Genom åren har det också i sydvästra USA funnits denna oheliga allians mellan gränsliberaler, rättighetsidealister och regionala företagare, som motsatt sig både verkliga och symboliska murar mellan länderna.
Enligt en aktuell genomgång i New York Times finns det någon form av barriär – stängsel, palissad, mur, elektronisk övervakning – utmed en tredjedel av gränsen; drygt 100 av de cirka 320 milen. Mycket är slitet och i behov av underhåll. Trump vill ersätta allt med en 165 mil lång mur av betong och stål. De befintliga hindren har tillkommit under både republikanska och demokratiska presidenter.
De som myndigheterna grep vid den mexikanska gränsen utan giltiga dokument var 2018 färre än det årliga genomsnittet under Obamas åtta år i Vita huset, och bara en fjärdedel så många som år 2000 då Bill Clinton var president. Den största gruppen som uppehåller sig illegalt i USA är inte de som smyger över gränsen söderifrån utan de som stannar kvar i landet när tidsgränsen i deras visa har passerats.
I juni 2014 varnade president Barack Obama för en ”verklig humanitär kris vid gränsen” orsakad av trycket från migranter från centralamerikanska länder. President Trump har med sin vokabulär kommit att framstå som en oresonlig och mindre humanitärt sinnad ledare, men faktum är att avvisningarna av invandrare utan tillstånd att vara i USA var dubbelt så många under Obama både 2010 och 2011 som under Trump 2017. Bland aktivister tilldelades Obama då t o m epitetet ”deporter in chief”.
Hos Jack Kerouac kunde Mexiko framställas som en fantasi, närmast en hägring, men när jag reste dit var det med ett mer sociologiskt eller journalistiskt perspektiv och jag lade märke både till dem, som svingade sig över staketet utan att de amerikanska tulltjänstemännen tycktes bry sig om saken, och till det uppenbara beroendeförhållandet länderna emellan.
1996 landade jag i El Paso i Texas och följde med gränspolisen när den med hjälp av infraröda kameror letade efter andfådda daglönare bland mesquitesnåren, för att senare intervjua lågavlönade kvinnor i de USA-ägda luftkonditionerade elektronikfabrikerna i tvillingstaden Juárez. Känslan var speciell; man gick över en bro, över den smala och grunda flod som i norr kallas Rio Grande och i söder Rio Bravo, och hamnade i något främmande som det var svårt att veta någonting om. Här blev man gringo och småbarnen skakade sina påsar med pecannötter framför utbölingarna med plånbok i midjeväskan. Man omslöts av larmet, hettan, dammet, hörde om människosmugglarna och knarktunnlarna, iakttog barfotamännen som vadade över floden i gryningen. I Mexiko skorrade alla högtalare, fyllda av brustna trumpeter och påstridiga röster.
Det var också då jag kom i kontakt med journalisten Charles Bowden (1945-2014), som med sina texter på ett obevekligt vis fläkte upp underjorden i detta landskap som några mil norr om gränsen, i tohono o’odham-indianernas reservat, mynnade i en vägkorsningsby med det ökenexistentiella namnet Why.
2010 gav Bowden ut boken ”Murder City”, a k a Juárez, som direkt slog an tonen:
”Ser du dem där ute på gatan som låtsas att du inte finns till och att den här stora bilen med tonade rutor inte existerar, som låtsas att inget av det här händer dig?
De är som du var till för bara några minuter sedan.”
Man förstod direkt: en man som ska avrättas, bakbunden, med tejp över munnen, kanske narkotikaskuldsatt, kanske journalist, kanske bara på fel plats vid fel tidpunkt. Vanligt folks enda utväg, skriver Bowden, är att ge sig av, dunsta, blunda, låta bli att tänka på morden. Låtsas att inget av det här händer dig.
Samma år uppgav den brittiske journalisten Ed Vulliamy i sin reportagebok ”Amexica” att 30 000 mexikaner på bara fem år hade dödats i denna postpolitiska drogkonflikt, där staten smulats sönder och varken vänster eller höger tycktes kunna erbjuda något motståndsrecept. Knarkkrigets enda drivkraft är enligt Vulliamy hypermaterialismen. Det är ett storskaligt mördande utan ideologi, också riktat mot medier och lokalpolitiker, i avsikt att nå status och glamorös respekt; ett krig om prylar och därför i grunden om ingenting.
Det här är ett territorium där den Tucson-baserade gruppen Calexicos musik blåser i vinden, impregnerad med både förväntan och besvikelse, och få har bättre än Charles Bowden förmått att dra med sig läsaren ner i svärtan och misären. Hos honom är tryggheten alltid illusorisk. Vi tar aldrig till oss, menar Bowden, att de krafter som släppts lösa bär namn som fattigdom, kokain, mord och förtvivlan och att de verktyg som staten förfogar över inte kan kontrollera dem.
Han var Cormac McCarthy omklädd till reporter, utan vackra hästar i ett land som inte är till för åldrande män.
När jag häromåret stod vid staketet mitt i Nogales, Arizona, i strömmen av fordon och människor, kunde jag inte undgå att fråga mig hur orimligt det är med skärpt kontroll av gränsen mot ett i många stycken laglöst land. En annan fråga: hur länge kan man låtsas att ekonomin inte behöver dem som smyger hit och jobbar i lönndom? En tredje: vad innebär det kosmopolitiska idealet, den gränslösa tillvaron, i ett ojämlikt och brutalt sammanhang?
Migranterna söderifrån kommer med den vanliga förhoppningen om ett bättre liv. Några skulle säga att de förkroppsligar en flerhundraårig amerikansk längtan, andra att de åskådliggör en ohanterlig orättvisa. Gränsen som rullgardin, som symbol, som mytologi: ”There´s a land so I´ve been told/Every street is paved with gold/And it´s just across the borderline.”
En kompakt mur skulle säkert avskräcka en del från att komma, och samtidigt förfula såväl landskapet som USA:s rykte, men den skulle knappast täppa till allting eftersom vägarna in är många, bergen svåröverskådliga och gränsen väldigt lång. Det vore som att sätta upp en vägspärr i Värmland och påstå att inga norrmän kunde ta sig in via Jämtland.
I sin bok från i fjol, ”The line becomes a river”, beskriver den förre gränspolisen Francisco Cantú den närmast sagoskimrande stämning som kan framkallas där de mexikanska bergen skuggar kanjonen där den beskedliga gränsfloden porlar fram. Han ser en ryttare rida söderut och hästen finna stigen som leder uppför den till synes lodräta kalkstensväggen till byn på krönet. ”Till slut, under ett kort ögonblick, glömde jag vilket land jag befann mig i”, skriver Cantú. På den plats där han försjunker har jag själv lagt kinden mot Mexiko; en sublim upplevelse.
Här finns inga kameror eller patruller. Det är så tyst att glidflygande rovfåglar väcker uppseende. Man kan omöjligt föreställa sig detta som ett politiskt konfliktområde, där presidenten utställer löften om att resa tio eller tjugo meter höga palissader för att sedan stänga ner statsapparaten när han inte får som han vill.
Men på slättlandet, i grusöknen där horisonten vibrerar av värme, syns varje symbolhandling tydligt och på långt håll samtidigt som dess faktiska innehåll förblir oklart. Clinton, Bush, Obama och Trump har alla talat om kris och äskat mer medel till gränskontrollen, och väldigt lite talar för att deras framtida efterträdare kommer att låta annorlunda.
Som ett memento dyker en trafikskylt plötsligt upp utanför den sömndruckna gränsbyn Naco: ”Här tar asfalten slut. Okända förhållanden från och med nu.”