Vilka politiker vågar ta framtiden i sin mun?

En journalist från Danmarks Radio ringer och frågar varför det nu plötsligt i Sverige skrivs artiklar och böcker om migrationens konsekvenser som för bara någon halvtimme sedan kunde dömas ut som rasistiska. Min teori är att det beror på att skribenterna har börjat förhålla sig till faktiska förhållanden i stället för sådana som vore emotionellt önskvärda.

Och varför det då? Nu spekulerar jag bara, men en viss opinionskänslighet finns nog även på stora redaktioner och insikten har sent omsider sipprat in att det kan vara en fördel om journalister inte bara lyssnar på andra journalister.

Beslutsfattare åker varken tunnelbana eller sitter på akuten, men de ackumulerade rapporterna om otrygghet och dysfunktion från en alltmer misstrogen allmänhet är inte längre möjliga att förtränga. Det finns en värld där utanför som förtjänar besök, både i skogsbrynet och vid tunnelbanans ändstation.

En kollega till mig beskrev häromåret sina turer till Rosengård i Malmö som äventyrsresor och i det begreppet fångade han mycket av det som varit fel när medierna ömsom förnekat existerande problem och ömsom romantiserat de förhållanden som orsakat eller åtminstone bidragit till problemen. De som bor ”där ute” har definierats som annorlunda och mindre vetande. En välviljans fördomsfullhet har placerat dem på demokratins frånsida.

Genom riksdagens invandringspolitiska beslut 1975 skapades ett evigt invandrarskap i det Sverige som nykomlingarna uppmuntrades att markera sitt avstånd till, och tjugo år senare kom det integrationspolitiska beslutet som frankt förklarade att alla måste bidra till integrationen samtidigt som bidrag gavs till dem som inte ville.

Att vi rört oss bort från det välplanerade reformsamhället i riktning mot ett mer oförutsägbart tillstånd beror bland annat på en förlorad förmåga att diskutera vad som är bra och dåligt för samhället, för det gemensamma. Den svenska självbilden är komplicerad: vi trodde att vi var exceptionella, men nu har vi inte längre någonting att komma med. Både genom politiska beslut och strukturell problemförnekelse har motsättningar skapats och polarisering uppmuntrats.

Om man, i sann journalistisk anda, velat belysa missförhållanden, sådana som väldigt många människor känner av in på skinnet och näthinnan, har det som brev på posten – via mejl, inte PostNord – kommit invändningar om att man är nostalgiker och tycker att allting var bättre förr.

Avsikten har då förstås varit att problembeskrivningarna ska upphöra. Nog nu. Man bör prata om andra saker, till exempel välfärden; som om den inte hörde samman med segregationen, skolans, vårdens och rättsväsendets våndor eller migrationens kostnader. Det finns ett antagande om att kritikerns påse aldrig innehåller rent mjöl. Där finns alltid en agenda som döljs. Varför inte i stället läsa texten och utgå från att skribenten menar det hon eller han för fram? Kanske kan det rentav vara så att knepigheter lyfts fram för att sådant som fungerar illa förhoppningsvis ska kunna rättas till en liten smula?

Det där låter ju dessutom som klassisk reformpolitik. Identifiera behoven och gör någonting åt saken!

Låt mig då utsätta mig för risken för att bli beskylld för tillbakablickande genom att citera Tage Erlander från hans bok ”1955-1960”. ”I nuet skapas framtiden”, skrev han. ”Ansvaret för framtiden växer, om man vet att man har möjlighet att påverka den.”

Han hade ju rätt, men vilken svensk politiker skulle i dag våga formulera sig på det sättet? Vem tar ens framtiden och demokratin i sin mun?

Vid krigsslutet 1945 saknade mer än en tredjedel av lägenheterna i Sverige vatten och avlopp. Endast 21 procent hade bad- eller duschrum. Mer än en tredjedel av flerbarnsfamiljerna bedömdes vara trångbodda. Det var bra att någon i samhällskritiskt nit påtalade detta. Det bidrog till reformerna under det som den amerikanska statsvetaren Sheri Berman har kallat ”det socialdemokratiska ögonblicket”.

Vid 1950-talets mitt formulerade sig Socialdemokraternas partistyrelse så här: ”Vad vi idag gör, eller underlåter att göra, kommer att få avgörande betydelse för vårt samhälles funktionsduglighet i framtiden.”

Varför framstår den skrivningen som så oerhört mycket mer ödesmättad om den appliceras på dagens Sverige?

Det är svårt att acceptera tanken på den generösa och solidariska välfärdsstaten som ett historiskt bloss i natten, ett kort ögonblick mellan krigets mörker och framtidens töcken. Men eftersom vi nuförtiden så sällan stöter på några kreativa och konstruktiva idéer om hur vi vill ha samhället tycks vi nöja oss med defensiva eller repressiva utsagor om hur vi inte vill ha det. I de uteblivna reformernas tid handlar det om att inte alltför påtagligt urholka sådant vi tagit för givet.

Den brittiske historikern Tony Judt beskrev välfärdsstatens paradox som att dess framgång med tiden undergrävde dess attraktionskraft. 2009, året innan han dog, sammanfattade Judt det idealiska samhällskontraktet på det här viset: ”Viljan att betala för andra människors service och bidrag vilar på förståelsen att de i sin tur kommer att göra detsamma för dig och dina barn: eftersom de är som du och ser på världen på samma sätt som du.”

Svensk politik har under många år ägnat sig åt att låtsas som om en redan förändrad verklighet vore oförändrad och som om varje form av problematisering vore ett hot mot det orubbliga hos denna verklighet. Där samhällsdebatt tidigare setts som en väg till reformer, en förändrad verklighet, har den i stället kommit att uppfattas som skadlig för det redan uppnådda.

Det kan faktiskt vara så att vissa saker fungerade bättre förr och då borde alla som reflekterar över framtiden och samhällskontraktet – vad vi gör och vad vi underlåter att göra – försöka dra lärdom. Den danske radiojournalisten har uppenbarligen noterat en omsvängning i det svenska debattklimatet. Pendlar kan alltid svänga åt fel håll, men om man vill förbättra något måste man först försöka förstå varför det inte fungerar som det borde.

Den bästa journalistiken är ofta den som rotar i det problematiska och den sämsta hittar man hos dem som ersatt nyfikenhet med konsultspråk och dogmatiska självförsvarsreflexer.