(Göteborgs-Posten 26/1 2011)
De som hyrt in sig i Köpenhamns huvudbibliotek Den Sorte Diamant är Danmarks största fascistparti. Det hävdar i alla fall en av de många talarna på gatan utanför, från ett brett politiskt spektrum, vid fackelmanifestationen mot islamistiska Hizb ut-Tahrir.
Kanske är det då dumt att ge dem uppmärksamhet?
Ännu dummare vore att inte benämna saker vid deras rätta namn och att vägra inse att religiösa allmaktsfantasier kan omvandlas till hotfull politik.
Filmaren Theis Molin fick nog när en könsuppdelad – männen först, kvinnorna i släptåg – demonstration drog nerför Nørrebrogade intill hans lägenhet och slungade ut sitt förakt för de otrogna och omoraliska. Jag hälsar på hemma hos honom några timmar före protesten mot Hizb ut-Tahrir, medan han textar plakat mot rasism och sexism.
– Olika minoriteter hotas, säger han. Många muslimer känner sig kontrollerade och vågar inte visa vad de tycker. Jag har också varit rädd, men någon gång måste man säga ifrån. Bägaren är full. Det finns människor här i landet som drabbas. Ger vi inte dem vårt stöd ger vi upp demokratin.
Så Molin startade en grupp på Facebook: kom ut och protestera!
– Varför flyttar ni inte om ni hatar oss så mycket? Det är en underlig kombination av nazism och kommunism och Darth Vader, en illusion om att ta över världen. Ungdomar tror på sådan bullshit, att de skulle vara förmer än andra.
Proselyter värvas i stadsdelar med många invandrare och på Nørrebro har det hållits uppmärksammade väckelsemöten. En av partiets talesmän i Danmark, Fadi Abdelatif, har blivit dömd för att ha spritt uppmaningar om att döda judar varhelst man finner dem.
Hizb ut-Tahrir betyder Befrielsepartiet, vilket ingen ska låta sig luras av, och är en rörelse som främst skaffat sig utrymme i Västeuropa medan den är förbjuden i flera arabiska länder. Den vill föra samman världens muslimer i ett globalt kalifat, framställt som en skimrande utopi lik den andra kallat himmelriket eller proletariatets diktatur. Verksamhetens kärna är sedan 1990-talet planterad i Storbritannien. För fem år sedan i London lyssnade jag till Abdul Wahid, ordförande i den brittiska exekutivkommittén, som förklarade att det är omöjligt att tänka sig ett samhälle byggt på gemensamma värderingar:
– Medierna kräver att vi ska anpassa oss och ansluta oss till den liberalism som diskriminerar oss. Nej, det blir allt svårare att vara muslim i den sekulära staten.
Samtidigt är det naturligtvis just konformism och underkastelse som dominerar i partiets vision. I Köpenhamn har Hizb ut-Tahrir uppenbarligen bestämt sig för att utmana det samhälle, som gett dess sympatisörer försörjning och yttrandefrihet och som på grund av sin gudlöshet måste förgöras. De tycks inte ha några svårigheter att samla över tusen anhängare, som i Bellacentret i oktober, den konferenslokal där FN hade sitt klimatmöte. Inbjudan till Den Sorte Diamant illustreras av kistor svepta i danska, svenska och norska flaggor. Temat är kriget i Afghanistan och eftersom ministrar och andra har uppfattat utformningen som en uppmaning till mord på skandinaviska soldater har pressen varit stor på bibliotekschefen.
Jag hamnar i den ena av två könssegregerade köer och prickas av på listan över föranmälda. Det går knappast att neka uthyrning till en laglig organisation, men ska Köpenhamns huvudbibliotek verkligen acceptera att kvinnor och män måste gå in genom olika dörrar? Blir det vita och svarta nästa gång? Muslimer och kuffer?
En man reciterar ur Koranen om att judar och kristna aldrig får göras till allierade. Allah, pratsjunger han, är ödmjuk mot de troende och hård mot de otrogna. Männen fyller de främre raderna, kvinnorna de bakre. Vi får se film och höra kritik av USA-imperialismen, formulerad som en exakt kopia av den gamla Vietnamvänsterns. Alternativet är dock ett annat: fascism. Det må likna Livets ord, med en äppelkäck tro på ett korrekt uttolkat gudsrike, men landar i ett livlöst dystersystem.
Såväl talarna som vakterna, samtliga män, påminner mig om de hårt dresserade tidningsförsäljare från Nation of Islam som jag stött på i USA och vars initiala förbindlighet raskt försvunnit när jag inte velat betala för deras rasseparatistiska skrifter.
– Jag är egentligen inte så rädd för Hizb ut-Tharir utan mer för att de ska hetsa unga grabbar till att hitta på elände, säger Theis Molin.
– Organisationen är farlig, både fysiskt och psykiskt, främst för dem som är invandrare, menar Lars Aslan Rasmussen, socialdemokratisk kommunpolitiker som engagerat sig i manifestationen framför biblioteket.
Åtta borgerliga ministrar syns bland deltagarna, dessutom företrädare för Dansk folkeparti och Enhedslisten, för höger och vänster. Här märks morrande, nationalistiska ex-soldater och sekulära kvinnor från Iran. Ledaren för Socialistisk folkeparti, Villy Søvndal, har bloggat om att Hizb ut-Tahrir kan ”dra åt helvete”: ”Om ni önskar er ett kalifat eller sharia…kommer här en klar uppmaning: stick i väg – och det kan inte gå fort nog.”
Hade det varit möjligt i Sverige att samla moderater och vänsterpartister i en gemensam protest mot islamsk fascism?
I den machismo som genomsyrar liturgin läser jag också in ett linjärt stamtänkande; det är ett slags hårt hållen gängkultur som bidar sin tid och som i vardagen lever nedanför det danska samhällets radar. Först och närmast drabbas tjejer, kvinnor, grannar.
Normalt skulle ett tankesystem, som sorterar handlingar i halal och haram och betonar skillnaden mellan oss och andra, dömas ut som fördomsfullt och intolerant. Nu är det i stället som om vi inte vet hur vi ska vända oss och hur vi ska placera den ena foten i förhållande till den andra. På väldigt kort tid, sedan fatwan mot Salman Rushdie, har ett språkbruk smugit sig in som accepterar den stamkulturella uppdelningen i muslimer och icke-muslimer.
När integrationsminister Erik Ullenhag kallar till sig företrädare för ”det muslimska Sverige” godtar han, och regeringen, i praktiken Hizb ut-Tahrirs premiss om en muslimsk identitet avskild från den svenska, danska, kosmopolitiska, medborgerliga eller allmänmänskliga.
Så blir en reaktionär sekt, som hyrt in sig i en dansk symbol för upplysning och kunskap, också relevant i en svensk diskussion. Vi-och-dom är numera etablerad som tankefigur i politisk retorik och praktik, i myndighetsutövning och projektbidrag och personalutbildningar mot främlingsfientlighet.
Vi har lärt oss att tänka efter ett nytt schema.