(Sydsvenskan 17/1 2011)
Utanför de fundamentalistiska troskretsarna brukar det sekulära samhället ses som den bästa garanten för religionsfrihet.
Debatten på senare tid visar emellertid att en rad personer till vänster, från Guillou till Greider, har börjat tänka annorlunda. Övertygade om att islamofobi grasserar i västvärlden tar de på sig uppgiften att försvara sådant som för inte så länge sedan beskrevs som opium för folket. De föraktar förvisso fortfarande den kristna höger i USA som vill rensa i bibliotek och läroplaner, men försvarar samtidigt den muslimska höger som förbjuder oönskad konst och håller flickor och pojkar åtskilda.
Den galna tunna som vänstern hoppat i genom att utse den islamska umman till förföljd arbetarklass har fått politiska konsekvenser. När vänstern blir religiös förändras samtalsklimatet och öppnar sig nya frontlinjer. En liten hundteckning lever upp som ideologisk vattendelare. Antiimperialismen och jämställdhetsengagemanget ersätts av nyandlighet och sympati för bakåtblickande moralsystem.
De som är fortsatt religionskritiska från vänster har blivit hemlösa och betraktas av sina forna åsiktsfränder som minst lika ondskefulla som någonsin Sverigedemokraterna.
I Sydsvenskan 5.1 berättade Per Wirtén med inlevelse om ett möte med ett grubblande, frireligiöst par och här återkom en gammal tanke om att troende personers föreställningar skulle vara djupare kända, mer äkta, än otrognas. En övertygad socialist kan helt enkelt aldrig vara lika övertygad som en missionsförbundare eller en shiamuslim.
Väldigt explicit uttryckte diskrimineringsombudsmannen Katri Linna detta i ett inlägg i Expressen 16.12, då hon skrev att religion är ”en inneboende egenskap” och följaktligen inte en uppsättning idéer man tillägnar sig. Simsalabim – och en statlig myndighet likställer åsikt med kön eller hudfärg! Detta gäller dock endast religiösa uppfattningar; moderata eller vänsterpartistiska ståndpunkter kan inte åberopas i diskrimineringsärenden.
I vänsterns intresse för det religiösa finns paradoxalt nog även något urskuldande och nedlåtande.
Det kan ta sig sådana uttryck som när religionshistorikern Mattias Gardell beskrev Hamas som en oförarglig ABF-cirkel eller när Broderskapsrörelsens Peter Weiderud motiverade varför HBT-frågorna strukits i ett försök att värva muslimska medlemmar: ”Olika kulturer har hunnit olika långt med dessa frågor… resan från det kulturella sammanhang där de flesta har sina rötter har gått för snabbt.” I brittiska The Guardian 22.12 anslöt sig Henning Mankell till den islamologiska doktrin, som säger att destruktiva handlingar utförda i en religions namn inte kan ha med religionen i fråga att göra.
För Per Wirtén är det ett uppenbart bekymmer att ”den sekulära normen får grepp över samhället”. Han citerade genusprofessorn Tiina Rosenberg som oroar sig för samma sak. Här har man gått och trott att vänstern uppskattade en sådan utveckling, men nu skildras den som ett oresonligt förtryck: ”sekularismens stora assimileringsmaskin”.
I själva verket är normen i Sverige ingalunda att knuffa ut religiösa i utanförskap, den är tvärtom att vara välvilligt förstående och förklarande. Det religiösa utrymmet har vidgats på senare år, i kommunernas och myndigheternas praktik och inte minst i medierna.
Problemet är snarare att religionernas idéer och makt granskas alldeles för lite. Det går bra att skratta åt ”Life of Brian” eller förfasa sig över katolicismens mörka vrår, men de dåliga erfarenheterna av islam på de platser där dess värdesystem och politiska projekt fått genomslag gör att även dess anspråk på att sitta inne med den enda sanningen behöver nagelfaras. Och det är här som den självcensur, som ofrånkomligen följer av de återkommande hoten mot författare, konstnärer, tidningar och kulturinstitutioner, blir så allvarlig.
Hos Wirtén och andra tilldelas religionen i stället samma offerroll som hos en tv-evangelist i Texas eller en moralpredikant i Teheran – eller varför inte Åke Green? Det är en konservativ reflex, en besvärjelse mot det moderna livet, och om detta nu också ska föreställa vänster är det inte konstigt om många av oss känner oss vilsna.