(Dagens Arbete nr 2/2011)
I den här vridna, trånga källartrappan på Denmark Street 22 stod Rolling Stones och rökte tidigt 1964. De höll på att spela in sin första LP i Regent Sounds-studion snett över gatan, men där ville man inte veta av cigarretter. Så Stones hängde här i pauserna, med skinnvästar och luggar och truliga munnar.
Nu väntar vi på en tjej som ska göra sångpålägg nere i källaren på en inspelning av medelhavsdiscotyp. Det är en annan tid, med annan musik, samtidigt som gitarrerna fortfarande står i givakt och fyller väggarna i gatans alla instrumentaffärer.
The Kinks struttiga tvåminuterslåt ”Denmark Street” från 1970 har inte lyckats bli helt inaktuell: ”If you don´t know which way to go/Just open your ears and follow your nose /´Cos the street is shakin´ from the tapping of toes/You can hear that music play anytime on any day/Every rhythm, every way.”
Vi befinner oss mitt i centrala London, i en passage mellan larmande trafik och nya kontorsbyggen. Här är ruffigheten kvar, det nersotade och buckliga. Här tittar fasader fram som fått stå kvar sedan 1700-talet. Det är inte någon särskilt lång gata; Usain Bolt skulle passera den på 19,67 sekunder. Om han springer i östlig riktning från Charing Cross Road rusar han först förbi Giaconda Dining på höger sida, länge ett anspråkslöst hål i väggen, med tiden med indisk meny, som numera är finkrog med vita dukar. Kommer han från andra hållet, från St Giles High Street, har han Beatlesmanagern Brian Epsteins gamla kontor till höger.
– Det finns fler talanger nu än någonsin, säger Malcolm Dome på radiostationen Total Rock som sänder dygnet runt från tredje våningen på Denmark Street 24. Men vem känner till dem och vet var de finns?
Han regerar i ett hav av skivor och musikfiler. Längs väggarna bildar de staplade CD-plattorna en mäktig vågrörelse.
– Rock, slår han fast, är numera en livsstil. Vi spelar allt från Slipknot till Moody Blues. Det handlar om intensiteten, att helt förlora sig i den.
Denmark Street pyser över av populärkulturell historia. Namnet har inte samma lyster som Carnaby Street eller King´s Road eller Portobello Road, men utan den här gatan skulle alla de andra ha haft ett sämre soundtrack.
Före gitarrbandens massiva genombrott på 60-talet var detta Englands Tin Pan Alley; här satt musikförlag och kompositörer, hit skickades noter och textutkast, här skrevs kontrakten. Tin Pan Alley, originalet, var den amerikanska populärmusikens organiserade centrum från slutet av 1800-talet fram till rock´n´rollens genombrott och fanns placerat på West 28th Street i New York. En viktig del av musikindustrin uppstod när kompositörer, textförfattare och musikförlag gick samman för att bland annat slå vakt om upphovsrätten. Otaliga är de sånger som handlar om musiker som vill pröva lyckan på Tin Pan Alley.
I sin skildring av Denmark Street ironiserar Kinks över bristen på förståelse för den nya musik som vällde fram när London blev popens huvudstad: ”You go to a publisher and play him your song/He says I hate your music and you hair is too long/But I´ll sign you up because I´d hate to be wrong.”
– På 60- och 70-talen var det ganska billigt att bo i centrala London, berättar Martin Brown som arbetar i gitarraffären Vintage & Rare Guitars på Denmark Street 6. De rika fanns i andra stadsdelar medan hippies och musiker bodde i stora, omoderna edwardianska lägenheter här i city.
Gibson, Fender och Rickenbacker. Martin, Gibson och Hagström. De finns här allihop, de vackra, klassiska, coola, repade gitarrerna med en marknad jorden runt. En strid ström av män, nästan bara män, från övre tonåren till yngre pensionsåldern, drar genom butiken och fingrar på dyrgriparna, tar några ackord, försjunker i meditation över gitarrhalsarna.
Martin Brown pausar i en soffa med ett akustiskt instrument. På väggen hänger en kopia av Ronnie Woods svarta Greco. Och den vid sidan om måste vara Jeff Becks nedslitna, skavda Fender.
Själv har Brown träffat så många kända musiker, jagade av fans och medier, att han kan kommentera sin egen musikkarriär med viss krasshet i rösten:
– Jag tar hellre pengarna än berömmelsen.
Klädd i begagnad militärjacka med vag Sgt. Pepper-känsla tar Joshua Trigg oss med in på butikens minimala bakgård. Han pekar någon våning upp: där satt killarna i Hypnosis som blev berömda för sina Pink Floyd-omslag. Det lilla gårdshuset, numera städat och delvis präglat av pappa Chris Triggs – gitarraffärens ägare – intresse för amerikanska Västern, var under en period Sex Pistols hem och replokal. Managern Malcolm MacLaren tryckte in dem här bakom soptunnorna och så fick det bli som det blev. No future. A fascist regime. Här utspelade sig dokumentären som aldrig blev gjord. Bland det bevarade klottret på väggarna finns en inte särskilt smickrande teckning av Sid Vicious flickvän Nancy Spungen.
När vi senare återser Joshua Trigg är han tillsammans med sina båda kompisar från gruppen the Jackals. Dagens sista solljus slår ner i backen vid Denmark Place, gränden som är gatans småkusin och musikstället 12 Bar Clubs baksida. Här repar Jackals och en massa andra band i elva trånga lokaler hos Enterprise Studios, en verksamhet som studsar runt på basgångar och trumvirvlar och med ganska låga hyror.
Vi sticker in näsan hos gruppen the Grit; en blötsvettig genomkörare inför en förestående kortturné till Norge och Sverige, med energi i stället för syre i det fönsterlösa rummet. Ståbasen piskar låtarna längs väggarna.
Inne på 12 Bar Club står de uppträdande banden näsa mot näsa med publiken. Allt är målat i knallrött och becksvart. Hey ho let´s go, står det på ägarens Ramones-tröja. Ruby Evans som jobbar i baren pratar med John Lennon-dialekt.
– Liverpool är slitet, säger hon. Jag har bott där så länge, måste komma vidare.
Klart att hon nu är med i ett band. Klart att det är här på Denmark Street hon håller till.
De har ju alla varit här och spelat in eller skrivit låtar eller fikat eller provat gitarrer: Hendrix, Yardbirds, Bowie, McCartney, Simon & Garfunkel, Jamiroquai, George Michael…
– Det är bra vibbar här, en massa musikhistoria, säger producenten Bruno Kassar nere i Tin Pan Alley Studios källare.
Men enligt hans kollega Steve Kent gör dagens hemteknik och hemmainspelningar det svårt att få en välutrustad studio att gå runt. Man har börjat spelat in musikaler från West End och barn kan numera komma hit och göra sina egna skivor.
– Allting har försämrats, menar Kent. Alla har vant sig vid mp3 och hör inte längre skillnad på bra och dåligt ljud.
Många kända musikgator har med tiden förvandlats till plastig kitsch eller stelnat i ett vykortsleende. På Denmark Street är självmedvetenheten av ett annat slag; man jobbar på med sitt, strängar om gitarrer, hänger över mixerbord, dj:ar i radio, repeterar tills låten sitter. Med undantag för de fina dukarna hos Giaconda är allt nedsuttet som i en gammal Londoninteriör från någon av Ray Davies Kinkslåtar. Snett ovanför Vintage & Rare Guitars sitter en framgångsrik arkitekt på sitt kontor, men hans snedkörda Mustang nere på gatan ser mer ut som någonting som hemlösa tagit över.
– Här finns en gemenskap, men samtidigt arbetar var och en för sig, säger Malcolm Dome på radiostationen. Själv har jag en bakgrund som biokemist. I slutet av 70-talet började jag skriva om musik. Jag väntar fortfarande på ett riktigt, anständigt jobb. Det gäller väl alla?
Hur länge historien – och drömmarna – lever vidare kan man förstås aldrig veta. Den unga servitrisen på Tin Pan Alley Bar förstår inte att vi skojar när vi undrar vilka killarna i popgruppen på väggen är. Hon har aldrig lagt märke till fotot och känner inte igen dem. Rolling Stones, säger vi, gillar du dem? Har jag aldrig hört talas om, säger hon.