Tro, hopp och kärnkraft

    

(Forum AID nr 2 2007)

Jag flyger från vindsnurrornas och kolkraftens Danmark till kärnkraftens Finland. Om dimman hade lättat hade jag på vägen kanske sett de svenska reaktorer, som antingen stängts eller som tuffar vidare med trovärdighetssprickor och ifrågasatt säkerhetskultur.

Kärnkraft är bra när den fungerar, annars framkallar den fortfarande, efter alla dessa år och i denna nya globala utbyggnadsfas, ett slags science fiction-artad molande ångest. Släktskapet med övervakningssamhället är uppenbart; vi vet att det finns någonting där, ibland kan vi till och med se det, och kanske är det också nödvändigt, men oftast är närvaron svårgripbar eftersom den är diskret och luktfri. Vi tvingas lita på omdömet hos dem vid kontrollpanelerna.

När finnarna nu låter bygga landets femte och Europas största kärnkraftverk, Olkiluoto 3, sker det med hjälp av en expansiv ambulerande kärnfamilj med byggnadsarbetare från ett trettiotal nationer.

De checkar in på Gigawattvägen eller Terrawattvägen i nykonstruerade barackbyar i blekgult och grågrönt trä och bor här i olika långa perioder medan de gjuter betong och reser ogenomträngliga skogar av armeringsjärn runt härden eller turbinhallen. När familjen blir som störst, tidigt nästa år, kommer den att bestå av mellan 2.500 och 3.000 unga och medelålders män från Polen, Tyskland, Frankrike och mer avlägsna platser, där en finsk byggjobbarlön kan påminna just om science fiction och slå en hel by med häpnad.

Längst ner på reaktorns golv säger de:

”Gute Arbeit.”

Inifrån stålrörens labyrintskog säger de:

”Finland gut.”

I det ymniga broschyrmaterialet om Olkiluoto 3, eller OL3 som är det familjära namnet, sägs att kärnkraftverket producerar ”välstånd för hela Finland”. Käthe Sarparanta, kommunikationschef hos TVO, Teollisuuden Voima Oy, kraftbolaget som äger Olkiluoto, berättar att det brukar dyka upp hjortar och rävar vid grindarna till anläggningen. Det vilda och det tämjda. God miljö och välstånd. Alla ska med.

Hösten 2004 besökte den lokala säkerhetsnämnden från Forsmarkkommunen Östhammar Olkiluoto, som ligger på en ö i Eurajoki kommun tio mil norr om Åbo. De svenska besökarna beskrev efteråt, inte utan viss beundran, hur TVO hade satsat på att få de lokala skolorna och deras elever med sig; det handlade om sponsring, utlåning av laboratorier, föreläsningar, naturstigar, studiebesök och feriearbeten vid kärnkraftverket. Vid den tidpunkten bestod anläggningen av två äldre reaktorer från Asea Atom, OL1 och OL2. Ett halvår senare var arbetet i gång med OL3, som med sina 1.600 megawatt kommer att fördubbla verkets kapacitet och som enligt de ursprungliga, men numera reviderade, planerna skulle stå startklar 2009.

Frågan om slutförvaring ansågs också löst. Det använda bränslet ska närmare femhundra meter ner i marken några kilometer från reaktorerna efter ett principbeslut i riksdagen med siffrorna 159 för och 3 emot. I kommunfullmäktige i Eurajoki sa 20 ledamöter ja och 7 nej. Alla socialdemokrater och samlingspartister var för medan centern och vänstern var splittrade.

Delegationen från Östhammar konstaterade:

”Skillnaden som vi tyckte var påtaglig är sättet att fatta beslut. I Finland har det gått relativt fort att bereda och besluta om både femte kärnkraftverket och slutförvaret. I Sverige har vi ju avvecklingsbeslut som tagit lång tid, och våra beredningar inför beslut om slutförvar beräknas ta betydligt längre tid.”


I morgonsolen skickar kraftledningstornen vita reflexer över fälten.

Även om vägen till Olkiluoto asfalterats om och rätats ut en smula liknar den vilken landsbygdssträcka som helst, om det nu inte vore för kraftledningarna. En utglesad skog, vanligt vardagsliv i trähus, en anspråkslös butik vid en sidoväg. På andra sidan det inhägnade området, med utsikt mot havet, ligger sommarstugor vars innehavare vid det här laget är vana vid att att få OL1:s och OL2:s rostfärgade plåtlådor i blickfånget när de drar upp rullgardinerna.

OL3 kommer inte att lämna vare sig hjortar eller sommargäster oberörda. Allt som allt uppgår byggvolymen till en miljon kubikmeter. Den runda reaktorbyggnaden blir 70 meter hög, turbinbyggnaden 60 meter lång.

En havsörn som har bott här länge markerar regelbundet sitt missnöje med nybygget genom att cirkla runt på pålandsvindarna. Reaktorskelettet ser ut att växa organiskt ur berggrunden, omgivet av partiellt resta betongelement. Den stålbalja som ska bli en av blockets inneslutningar har parkerats en bit därifrån likt ett fraktfartyg som tagits ur drift. Inne i snårskogen av vertikala och horisontella rör skymtar arbetarnas böjda kroppar i gulgröna västar och oranga overaller. Svetslågor. Grova kängor på rickiga byggtrappor.

Någon gång för länge sedan hävdade en gammal moderatledare att kärnkraften var så säker att han kunde tänka sig att bada i reaktortanken. Frågan är om en person med så sorglös inställning skulle bli insläppt i OL3; här byggs skyddsväggar i flera lager, fyra separerade säkerhetssystem installeras och det yttersta skalet är avsett att stå emot såväl jordbävningar som fulltankade passagerarplan.

Det är första gången en reaktor av den här typen byggs – EPR, European Pressurized Water Reactor, en lättvattenanläggning med extremt högt tryck. Kritiska röster menar att byggkonsortiet, där franska Areva ansvarar för reaktordelen och tyska Siemens för turbinen, använder Finland som testbana för en oprövad modell. När den franske premiärministern kom till Helsingfors sommaren 2006 möttes han av Greenpeacedemonstranter med ett tio meter högt, uppblåsbart kraftverk med texten ”EPR – Non merci”. Det fanns då kvalitetsanmärkningar på tryckkärlet från Japan och gjutningen av reaktorns bottenplatta hade stoppats några månader tidigare på grund av att betongen var för porös.

OL3 är ett rent marknadsprojekt, utan statlig inblandning, och bakom ägarbolaget TVO står sex företag, av vilka Fortum är välbekant för svenska elkonsumenter och det största, Pohjolan Voima Oy, kontrolleras av pappersindustrin. Kostnaden för anläggningen har beräknats till tre miljarder euro. Det lär inte räcka nu när förseningar av skilda slag gör att driften kan komma i gång tidigast vid årsskiftet 2010-11.

TVO:s platschef Hannu-Heikki Manninen tar mig med in i reaktorbyggnaden, vi balanserar på vippande bräder och spinkiga lejdare och kliver brant ner i djupet där de polska byggjobbarna testar armeringen. Det är Manninens första kärnkraftsprojekt. Och det är första gången jag står med fötterna i härden. Ovanför oss välver sig det tillfälliga taket som ett cirkustält. Det är här nere som den nukleära reaktionen kommer att starta och om det värsta skulle inträffa, om härden smälter, ska uranet försvinna ner i ett underjordiskt utrymme för avkylning.

Och sedan?

Det är frågan som ingen av naturliga skäl vill befatta sig med i uppbyggnadsskedet.

Merparten av det uran som hamnar i europeiska kärnkraftverk bryts i Australien och Kanada. För mig kommer brytningen alltid att förknippas med minnen från navajoindianernas reservat i sydvästra USA; en hänsynslös barskrapning av sandstensöknens ytskikt, som skickade strålning rakt in i hundratals oskyddade arbetares genbanker. Hus och skolor byggdes med radioaktiva lämningar från gruvorna. Jag såg dödskalleskyltarna vid de övergivna och osanerade uranfälten, jag hörde de lungsjuka hostningarna och pratade med advokaterna som försökte föra indianernas talan mot motsträviga federala myndigheter. Först blåste molnen från atombombssprängningarna i Nevada åt det här hållet, sedan kom den civila atomkraftens smygande förgiftning.

För Hannu-Heikki Manninen är kärnkraften mycket mer materiell: ett sinnrikt system av skisser som omsätts i kylvattentunnlar och skyddsväggar och betonglock. Runtom i världen har 700 konstruktörer suttit och ritat på OL3. Han pekar ut vilka stålrör som ska gjutas in, vet exakt hur tjocka murarna ska bli, vid vilken tidpunkt muttrarna ska vara fastskruvade. Han ser den färdiga huskroppen för sitt inre. Kärnkraftverk vinner inga designpriser, allt är funktion. Räknar du fel i datorn finns ingen nåd.


Kärnkraften splittrar opinionen. Även om den är modern och inte smutsar ner luften som kolkraften har TVO byggt ett sofistikerat besökscenter med panoramafönster för att övertyga än mer om alla fördelar.

Här kan man nästa tala om en trend: stora byggprojekt tycks nuförtiden kräva informationsutställningar och omfattande guidningsprogram för att möta de eventuella invändningarna. Så var det med Öresundsbron och med Turning Torso, och så är det med Olkiluoto. Powerpoint och kaffe kompletteras med interaktivitet och terrasserade paviljonger i glas och oljat trä. Studiebesökande fackföreningar, pensionärsgrupper och förskolor drar genom lokalerna. Det finns en broschyr för varje fråga.

”Vi var rädda att Finland skulle ta efter Sverige – vilket vi ofta gör – och fasa ut kärnkraften,” säger Käthe Sarparanta, kommunikationschefen. ”Men med OL3 kommer kärnkraftens andel av den finska elproduktionen att öka från 24 till 35 procent. Industrin behöver ett pålitligt energipris så att den stannar här och inte investerar sina pengar utomlands. Dessutom känns det bra att både Finland och Sverige har löst slutförvaringen.”

På besökscentret kan man låtsasåka hiss ner i berggrunden och kliva ut bland skinande evighetsbehållare i koppar. Över den luftiga lokalen vilar en air av utvecklingsoptimism, som kan påminna om 1950-talets rosafluffiga framsida. Lite science fiction, en känsla av gränslöshet. Att den instrumentala bakgrundsmusiken vid en av de sobra bildskärmarna låter mer ödesdigert hotfull än rofylld är väl egentligen det enda missgreppet. Samtliga kurvor pekar brant uppåt: jordens befolkning, elanvändningen, energikonsumtionen. The sky is the limit.

”År 2020 kommer vi enligt näringsdepartementets prognos att sakna 700 megawatt,” säger Sarparanta.

Blir det ett argument för fler kärnkraftsreaktorer?

”Säkerligen. Ännu har det inte framförts några önskemål, men diskussion pågår i tidningarna.”


Från franska Areva kom Rémi Senac i höstas till Olkiluoto för att bli platschef för byggkonsortiet. Han är en man som växt upp med atomer och i 30 års tid varit involverad i kärnkraftsbyggen i Sydafrika, i Sydkorea, i Kina. Förseningarna i Finland betraktar han som normala vid ett sådant här pilotprojekt. Att den finska Strålsäkerhetscentralen i fjol uttryckte missnöje med att vissa underleverantörer saknade erfarenhet av kärnkraftverk och att säkerhetstänkandet hade underskattats var väl inte så lyckat, men han försäkrar att allt nu fungerar som det ska.

”Här i Finland stöter vi på andra svårigheter än i andra länder. Kanske har vi missförstått säkerhetsmyndigheternas och köparens inblandning. Vi är inte vana från tidigare projekt vid att de går in så i detalj i alla handlingar. Nukleär säkerhet är förstås en viktig fråga för myndigheterna i alla länder, numera till och med i östländerna, men vi har varit vana vid att kontrollerna av vårt arbete gjorts lite då och då. Här har vi haft en närmast hundraprocentig kontroll.”

Senac säger att kärnkraftens nackdel är att den är kostsam i investeringsfasen, men energin i sig är billig.

”Det är en väldigt grön teknologi. I Frankrike kommer 80 procent av elektriciteten från kärnkraften och folk är inte särskilt oroliga. Jag minns när jag började i branschen och folk tänkte på Hiroshima när de hörde ordet atomkraft. Nu är det helt annorlunda.”

Men sedan fick vi Three Mile Island och Tjernobyl, som påverkade den allmänna opinionen.

”Visst, vi har lärt oss mycket av Three Mile Island, särskilt när det gäller personalens instruktioner som har blivit tydligare. Jag var i Tjernobyl häromåret. Det är fruktansvärt. Och Ukraina är så fattigt.”

Är alla problem med kärnkraften lösta?

”Om säkerheten sköts och operatörerna följer föreskrifterna är det säkert.”

Är uranbrytningen också utan problem?

”Jag är inte säker på att den är sämre för miljön än annan gruvbrytning.”

Är slutförvaringsfrågan löst?

”Det beror på vad vi menar med löst.”

Hundra procent säkert i all evighet?

”Vi har teknik för att förvara avfallet i hundratals år. Sedan hoppas vi att tekniken kommer att utvecklas och reducera avfallets livslängd. Om 50 eller 100 år kan vi då ta upp avfallet och behandla det på nytt. Mängden radioaktivt avfall är mycket begränsad, men naturligtvis är det ett problem.”

Finns det något alternativ till kärnkraften?

”Inte om vi vill behålla eller förbättra vår levnadsnivå.”

Det finska jättebygget är nu inne i en accelererande fas; arbetsstyrkan växer vecka för vecka, snart fylls de nysnickrade barackerna med fler polska och tyska röster och barbecuevagnen vid brevlådorna kan börja hetta upp sina hot wings.

Valdo Monteiro från Holland är här på sitt första utlandsjobb, inhyrd av ett franskt företag.

”Jag jobbade på laboratorium förut, men ville prova på något annat. Byggjobbet är bra betalt, men det är inget för den som har familj. En del av killarna här arbetar över hela världen, de ligger ständigt ute.”

Runt Monteiro hukar svetsarna i reaktorns allra innersta, ett slags rotlöst overallteam som reser mellan Öresundsbroar och schweiziska alptunnlar. En kärnfamilj som växer och samlas och sedan åter splittras i atomer. Här i Finland ser de inte mycket annat än armeringsjärn och stelnande betong innan de drar vidare till nästa bygge.

När jag kommer upp ur härdens gjutform och ut på utsidans spinkiga ståltrappa svingar den väldigaste av lyftkranarna en grävskopa mot den molnfria himlen. Den flyger lätt som en havsörn. Kranen har en arm på tvåhundra meter och kan lyfta 1.600 ton.

Alla kurvor pekar uppåt.