(Sydsvenskan 16/5 2007)
Försvinner samhällets bekymmer om de göms undan eller formuleras annorlunda?
Moderaterna har hoppat av samarbetet kring Malmös kommunala handlingsplan ”Välfärd för alla” (VFA) sedan vänsterpartiet pressat socialdemokraterna att stryka delar av problembeskrivningen. Därmed brister illusionen om malmöitisk samsyn. Partierna är varken överens om hur svårigheterna ska benämnas eller hur de ska lösas.
Det är inte nödvändigtvis en lek med ord. Vad det handlar om är hur man ska se på möjligheterna att lösa lokala problem, som i grund och botten hänger samman med en ny tids globala strukturer och maktförskjutningar. Här öppnar sig också en diskussion om människosyn: är invånarna handlande subjekt eller enbart offer för systemet och omständigheterna?
Malmöpolitikerna har flera gånger skrivit till regeringen om flyktingmottagandets ekonomiska och sociala följder för stan – och om att det måste begränsas. Det var dessutom en del av budskapet i originalversionen av VFA, som initierades av Ilmar Reepalu (s) i ett brev till kommunstyrelsen 2003: ”Hoten om vidgade klassklyftor, ökat utanförskap, öppna motsättningar och kanske våldsamheter mellan olika grupper kan inte nog tas på allvar.”
Det är uppenbart att om det inte hade varit för ohållbara förhållanden bland vissa nyinflyttade grupper i Fosie, Hyllie, Södra Innerstaden och Rosengård hade det inte funnits något VFA. Men i den omarbetade text, som ska godkännas av kommunfullmäktige den 31 maj, har skrivningarna gjorts så allmänna att det blir närmast omöjligt att förstå varför larmet gått.
– Vi kan inte ha ett dokument där det står att problemen i Malmö beror på att det har flyttat hit invandrare, säger vänsterns kommunalråd Anneli Philipson.
Det är dock ett faktum att enbart de arbetsmarknadspolitiska insatserna i de här fyra stadsdelarna det senaste decenniet har kostat minst 3,3 miljarder. Via den statliga Storstadssatsningen gick 500 miljoner hit, men för att tala med Inger Nilsson, stadsdirektör och ordförande i styrgruppen för VFA, ”kan vi väl vara överens om att resultatet inte blev så att man gjorde några jubelvolter precis”.
När VFA klubbades i fullmäktige 2004 var det nya att en dyster, och därmed självkritisk, verklighetsskiss kombinerades med ambitiösa och mätbara mål på områden som sysselsättning, skola och trygghet. Senast 2008 skulle förvärvsfrekvensen ha ökat från 64 till 75 procent, andelen underkända elever i nian ha minskat från 21 till 10 procent och antalet brott per tusen invånare ha gått ner från 61 till högst 47.
I april kom den senaste lägesrapporten, som visade på en del förbättringar även om intrycket av en stad med janusansikte – ett leende, framåtblickande och ett som är inåtvänt, grubblande – består.
Polisens riktade arbete med kriminella ungdomsgäng har uppenbarligen burit frukt medan siffrorna för sysselsättning och bostadsbyggande naturligtvis till stor del hänger ihop med högkonjunkturen. Skolresultaten är mer motsägelsefulla: även om andelen elever med obehöriga betyg minskat mellan 2005 och 2006 är den fortfarande högre än 2003, ett år då rektorerna i Rosengård gemensamt skrev att ”många elever har så svåra problem att man egentligen inte tycker sig kunna hantera dem i en vanlig undervisningssituation”. Dessutom uppges 40 procent av dem som kommer in på gymnasiet ha för dåliga förkunskaper för att kunna hänga med.
Trots att detta är ett socialdemokratiskt initiativ, som ska genomföras av en i hög grad socialdemokratiserad förvaltningsapparat, säger moderaternas oppositionsråd Anja Sonesson att hon blev glad:
– Det var i princip omöjligt att säga nej till VFA. Handlingsplanen innehöll nästan bara sådana frågor som vi hade drivit i alla år, när det gällde hur man skulle kunna lösa integrationsproblematiken och förbättra skolresultaten. Det var ren borgerlig politik.
Vad det nu blir av det när borgerligheten kliver åt sidan återstår att se. I årets modell av VFA har problembakgrunden kring invånare med utländsk bakgrund strukits. Det talas inte längre om att antalet asylsökande i Malmö måste begränsas. Arbetslinjen bleknar liksom föräldrars ansvar för misskötta barn. Endast i förbigående nämns att ”segregation och utanförskap är fortfarande en dyster realitet”. I stället framhålls att Malmö har ”en gynnsam befolkningsstruktur och står väl rustat att möta framtidens efterfrågan på arbetskraft”. Ett avsnitt som betonar mänskliga rättigheter, demokrati och jämställdhet har ersatts med ”kampen mot främlingsfientlighet och rasism”.
Frågan är vad medborgare, politiker och tjänstemän har för nytta av en handlingsplan, som inte längre vill identifiera identifierbara missförhållanden.
”Det är en ödesfråga för Malmös framtid att välfärdsfrågorna och förmågan att ta tillvara den etniska mångfalden klaras på ett framgångsrikt sätt,” skrev Ilmar Reepalu för fyra år sedan. Vad det senare faktiskt betyder förblir oklart. Är det inte i själva verket så att mångfalden levt ganska väl i Malmö medan den sociala problematiken fördjupats? Det är när allt kommer omkring inte mångfald som är dilemmat; den ser de flesta av oss i stället som en styrka.
Att nyinflyttade inte omedelbart försörjer sig själva har naturliga orsaker, men mångårigt beroende av bidragssystemet är onaturligt. Det är oroande att så många barn pratar så dålig svenska. Vad kan man lära sig av dem som det har gått bra för? Vilka gemensamma drag finns hos dem som lever i en mer eller mindre separat värld?
Det återstår till slut kanske bara två vägar att gå. Antingen låter man de problematiska områdena sköta sig själva, drar in landgångarna och kallar hem förvaltningsfolket. Eller så gör man en massiv, målmedveten insats för att göra människor självförsörjande, förvandla skolorna och uppväxtvillkoren och bryta de strukturer, som håller flickor och kvinnor tillbaka och som bär upp respektkulturen.
I både nya och äldre VFA-dokument bekräftas hur en ganska väl definierad minoritet hamnat i politikens centrum och ges debattutrymme, förvaltningsomsorg och ekonomiska resurser. Hög arbetslöshet, stora bidrag och dåliga betyg beror inte på att samhället struntar i de här människorna. Missförhållandena lever och fortplantas tvärtom mitt i ett samhälleligt omhändertagande med stark uppbackning av politiker och medier.
Därför kvarstår frågan varför det skapas parallellsamhällen i ett land som gör så mycket för att det inte ska bli på det viset.