Offentliga rum bakom stängda dörrar

(Sydsvenskan 22/4 2007)

Man skulle kunna säga att allt en gång började med ett offentligt rum, innan de dök upp som såg det gränslösa utrymmets ekonomiska eller ideologiska värde.

Striden om den amerikanska radion var ett kortvarigt, men belysande 1900-talsexempel. Med en närmast indiansk argumentation hävdade public service-begreppets tillskyndare att etern var allas och omöjligt kunde ägas; den då nya tekniken kunde därför bli en demokratisk hävstång, med breddad och fördjupad yttrandefrihet. Men de som i stället fick politikernas gehör var de som ville låta det privata näringslivet köpa frekvenser. Därför låter amerikansk radio som den gör, till största delen tömd på information, och nästan alla medietrådar löper numera samman hos åtta megaföretag.

Hur intressant är då en diskussion om det offentliga rummet i dag när så många använder det mest för shopping?

Väldigt intressant, vill jag hävda – inte bara för att de köplador och gallerior vi uppfattar som offentliga ytor är privatägda utan just på grund av det tryck som det offentliga och dess innehåll befinner sig under. Motsvaras den pågående krympningen av det fysiska rummet av en sänkning av taknivån för det som kan uttryckas där?

I Stockholm planeras en större omgörning vid Sergels torg, som innebär inglasning och avstängning efter butikstid av det nu allmänt tillgängliga gångsystemet under jord. Marknämndens borgerliga majoritet vill ”aktivt arbeta för att öka försäljningsintäkterna och därmed få en mer positiv exploateringskalkyl”. I Svensk Tidskrift häromåret förespråkade Per Ericson, moderat ledarskribent, systematisk ”privatisering av det offentliga rummet” och jämförde det kommunalägda torget – ”en uppsamlingsyta för sopor och kriminella” – med det närliggande NK-varuhuset – ”välstädat och lugnt”.

Under fjolåret ökade Rodamco Europe, ägare till fjorton köpcentra i Sverige, bl a Nova Lund, både sin vinst och sina hyresintäkter med runt tio procent. Ett köpcentrum byggs som regel på allmän mark och med parkeringsytor ger detta en rejäl privatisering av arealer som kunde använts för andra ändamål. Det inmutade området kräver också ett anpassat beteende, lyder du inte konsumtionens lagar kommer ett vaktbolag och tar dig.

Det offentliga rummet är nu så mycket mer än juridikens allmänna mark; ett betydligt rymligare och politiskt laddat utrymme kopplat till både rörelse- och tankefrihet. I samhället pågår en dubbel intimisering där det privata offentliggörs samtidigt som offentligheten privatiseras. I den nya arkitekturen försiggår ett slags akvarieliv innanför generösa glaspartier. Mediernas och utelivets kolla-på-mig-kultur kontrasterar emellertid mot inhägnade kvarter och övervakningskameror. Kampen om det offentliga rummet handlar inte bara om kommersens utbredning utan också om hur folk beter sig där, om vilka ideal som får dominera. Trots all synlighet, och ibland kanske just på grund av denna, tycks otryggheten växa.

Jag blir ändå förvånad när jag får klart för mig vilken stillsamt smygande privatisering som pågår i Malmös snabbt växande villakvarter i sydväst. I detta nya Suburbia skapas en avskild barnfamiljsvärld och liksom en gång i miljonprogramsområdena tvingas man, om man inte nöjer sig med gräsmattor, leta efter de offentliga rummen. Genom att lokalgatorna i planhanteringen läggs på kvartersmark kan kommunen frånhända sig ansvaret för städning och underhåll samtidigt som husägarna i praktiken ges möjlighet att sätta upp bommar om de så skulle önska. Den ande som socialdemokraterna släppte ur flaskan genom att driva igenom stadsdelsindelningen av Malmö, och som då bara tillfälligt gav sig till känna i form av en begränsad opinion för Limhamn som egen kommun, kan här få nytt liv om tanken att man bara betalar för det man själv utnyttjar får fäste.

Var förs den principiella diskussionen om överlämningen av gemensamma tillgångar till privata samfälligheter?

Åtminstone skymtar den i den statliga byggplaneutredning, ”Får jag lov?” (SOU 2005:77), som den nya regeringen ärvt av den gamla. Snart väntas propositioner med en tydligare ansvarsfördelning och ökade möjligheter till delat huvudmannaskap mellan det kommunala och det privata. Vissa formuleringar har tolkats som öppningar för vidgad privatisering, men konturerna är fortfarande suddiga.

Vad vi kan se i en stad som Malmö är en övergripande uppdelning i introverta bostadsområden och uppiffade offentliga platser i centrum. Folklivet i Västra hamnen har kommit som en glad överraskning, som visar att allt ändå inte kan läggas tillrätta. Jag tror att det finns ett spritt, men svårbearbetat missnöje med att människor i alltfler sammanhang görs till konsumenter och i det ljuset vill jag gärna läsa stadsbyggnadskontorets idéhäfte från i fjol, ”Möten i staden”. Problemet är att söndertjatade och därför närmast förgiftade begrepp som mötesplats och gränsöverskridande idisslas till parodins bortre gräns och att sociala klyftor omvandlas till fördomar om ”den andre”.

Om det allmänna utrymmet undergrävs hänger det snarare samman med bristen på visioner formulerade i samhälleliga termer. Olika centrifugerande krafter är i dag starkare än de sammanhållande.

När vi tror på demokratin går vi ut på torget med något att säga varandra, när vi tvivlar på den bygger vi om vårt kök och funderar på om det är rätt att låta barnen gå kvar i den kommunala, offentliga skolan.