(Bulletin 3/7 2021)
Varför behövs fler poliser?
När många samhällsproblem saknar självklara lösningar tenderar politiker av olika schatteringar att samlas kring utbyggd polisverksamhet. Alltför sällan ställs frågan varför samhället har tillåtits bli sådant att endast fler poliser kan rädda det.
Kan uppgivenheten inför framtiden bli större än om slutsatsen är att den måste övervakas hårdare?
Innan Sverige blev landet där vad som helst kan hända hade radien för den sociala tilliten utökats under ett antal decennier. Det fanns från 1950-talet och framåt goda skäl att lita både på medmänniskorna och samhällsutvecklingen. Kriget var slut och välfärden byggdes ut. Välstånds- och jämlikhetskurvorna vreds uppåt.
Runt 1970 kunde det nästan kännas som om Sverige var färdigbyggt, om inte förr så när miljonprogrammet var avklarat. Goda idéer kunde då gå på export och u-landsbiståndet expanderade. Riksdagens mångkulturbeslut 1975 bekräftade att landet var så framgångsrikt och vidsynt att människor kunde få flytta hit och försvenskas med sin ursprungskultur i behåll.
Där någonstans började den officiella historien skrivas om. Befolkningen spaltades upp i ett ”vi” och ett ”dom”, infödda och invandrade, och de senare började betraktas som offer för mottagarlandets kuriösa kultur och regelverk. Engagemanget för befrielserörelser borta i u-världen omvandlades till ett allmänt omhändertagande på hemmaplan av dem som just anlänt. Samtidigt rördes tvivel ner i brygden, Om Sverige tidigare hade vetat vad som var bäst för omvärlden kunde inga synpunkter längre framföras på dem som sökt sig ända hit.
För trettio år sedan började man se parallella samhällen växa fram med egna institutioner och separat rättskipning. Ett andra miljonprogram, låt oss kalla det integrationsprojektet, flyttade in i det första.
Nu står vi här med krympt tillitsradie och olika former av flyktförsök undan den mångkulturella trivselmyten. Och från beslutsfattarna hörs mest: fler poliser.
Allt detta är så outsägligt sorgligt och en källa till uppslitande konflikter mellan gamla vänner och mellan till synes oförenliga verklighetsbeskrivningar. Det handlar om en gradvis upplösning av ett samhällskontrakt som en gång föreföll stabilare än stentavlor med budord, och i försämringens tid blir pessimism och misstänksamhet starkare. Den amerikanska statsvetaren Sheri Berman har kallat välfärdsstatens optimistiska decennier för det socialdemokratiska ögonblicket, ett fönster som slogs upp för åter dras igen.
Nu har vi misstro och missmod, inte som en följd av fascism, och kanske inte ens populism, utan som en konsekvens av en lång rad fattade och uteblivna politiska beslut. Det övermod som skymtat bakom migrationspolitikens otaliga små misslyckanden har försatt medborgarna, både infödda och invandrade, i en uppgiven position där otryggheten injicerats i så stora doser att de flesta viktiga samhällsfunktioner påverkats.
Staten har lämpat över problemen på samhället. När politiken blir en socialt isolerad verksamhet, med en blandning av gränsbefriad idealism och illa maskerat väljarförakt, blir det logiskt att de som företräder partierna har sin bostad och skola långt från de stadsdelar de vill skicka polisen till.
Den politiska krisen är förstås en förtroendekris eftersom ingen har svaret på alla de frågor som behöver ställas. Hur kunde det bli så här, hur kunde ett så välorganiserat land tappa taget? Vad krävs för att en kollektiv optimism ska kunna återvända? I namn av integration har segregationen successivt förstärkts och tendenserna som syntes för trettio år sedan cementerats. Sverige är numera, som så många andra länder, ett stort antal skärvor från ett sprucket krus.
Hur skulle en avsegregation se ut?
Är gränsen mellan integration och assimilation så tydlig att det ena kan sägas vara bättre än det andra?
Det parti som för att förbättra integrationen vill styra människors bostadsval och skolval kommer inte att få särskilt många röster. Sannolikheten är stor för att folk helst väljer att bosätta sig där grannarna ser ut som de själva. Det vore fel att skylla detta på fördomar, snarare handlar det om anpassning till realiteter.
Det vi kallar gemensamt, samhället, har krympt så mycket att det skulle behöva uppfinnas på nytt.
Om vi någonsin befann oss i närheten av 1975 års multikulturalistiska dröm har möjligheten för länge sedan glidit oss ur händerna. Många har senare också insett att dess kärna i själva verket var separatistisk, segregationsdrivande. Då var det en teoretisk illusion; nu skiljer sig våra värderingar så mycket åt, också på gruppnivå, att den enda vägen framåt går via polisiär utbyggnad. En påträngande verklighet har gröpt ur visionen.
Finns det ett alternativ till fler poliser? Det uppenbara svaret borde vara: färre brottslingar, färre som bär sig illa åt.
De som är hotfulla eller bryter mot lagen gör det inte för att de står socioekonomiskt upptryckta mot väggen eller blir diskriminerade av den svenska omsorgsapparaten. De gör det för att de kan, för att det tillåts, för att det lönar sig ekonomiskt, för att det varit möjligt att i det här landet upprätta parallella samhällen med parallella beteenden, som ogillas av omgivningen utan att deras spridning hindras. För att de fått möjlighet att äta sig in i systemet och underminera det.
Ja, det är inte lätt för någon att förstå sig på ett land som Sverige. Vårt ideal är den anpassade individualisten, vårt system en härva av konsekvenslösa rekommendationer.
Räcker det då med fler poliser?
Att förebyggande insatser gett dåliga resultat behöver inte innebära att de alltid kommer att göra det. Inget är heller dyrare än att betala för konsekvenserna av sin passivitet. Unga generationer är lättare att påverka än gamla; det gäller att bestämma sig för vad de ska få sig till livs och vad de ska omges av.
Fler poliser. Är det verkligen vårt bästa förslag?