(Svenska Dagbladet 16/11 2019)
I det första miljonprogrammet kan vi se det andra, det som pågår just nu.
För femtio år sedan producerades bostadsområden som numera ofta beskrivs som tyngda av kriminalitet, hederskultur och otrygghet. Om de då låg lite avsides i fysisk bemärkelse uppfattas de i dag inte sällan som mentalt frikopplade från resten av samhället.
Sedan millennieskiftet har nästan två miljoner människor fått uppehållstillstånd i Sverige. Invandringen har blivit en angelägenhet för hela landet, med projektpersoner och offentliganställda insatsstyrkor på plats i varenda liten kommun där ekonomin inte går ihop.
Det här omhändertagandet kan bäst beskrivas som ett nytt samhälleligt miljonprogram. Det första syftade till att bygga en miljon lägenheter mellan 1965 och 1975. Båda programmen har inneburit omfattande satsningar för att lösa ett specifikt problem, först bostadsbristen och senare integrationsbristen. En viktig skillnad är att det första hade en plan medan det andra utvidgats successivt samtidigt som man famlat sig fram.
Emellanåt kan kopplingen mellan de båda miljonprogrammen bli nästan övertydlig; som i Borlänge där det första programmets tomma lägenheter i utkantsområdet Tjärna Ängar fylldes med det andra programmets somaliska inflyttare. Där upprättades en manual för hur man skapar ett parallellsamhälle. Skolan segregerades, klanrättvisan ersatte polisen. I andra städer har liknande förlopp kunnat iakttas under en längre tid, men i Borlänge kom förändringen så snabbt att den liknade en projektidé.
Märkligt nog har det blivit en traderad sanning att Sverige drog ner ridån vid gränserna i november 2015 och invandringspolitiskt då lade sig på EU:s miniminivå. Det hävdas att landet blivit kallare och mer avvisande. I själva verket existerar varken någon sådan gemensamt beslutad nivå eller någon stram svensk linje på området. Under de senaste fyra åren har mer än en halv miljon uppehållstillstånd beviljats. I Migrationsverkets aktuella fyraårsprognos väntas 168 000 ansökningar om uppehållstillstånd enbart på grund av familjeanknytning. Arbetskraftsinvandringen erbjuder flera olika sätt att ta sig till Sverige. Den kyla man kan erfara går snarare att koppla till ökad otrygghet och bristande tilltro till samhällssystemets centrala funktioner.
Det svenska systemet har starkare än de flesta satsat på strukturell välvilja. I den inhemska biståndsnäring som byggts ut sker det mesta på löpande räkning och stora summor döljs i andra, inte öppet migrationsrelaterade utgiftsposter, vilket gör det närmast omöjligt att summera de faktiska kostnaderna.
Goda avsikter har således uttryckts i stor mängd medan konsekvenserna aldrig riktigt förutsetts. I omsorgsfilosofin ingår en alldeles speciell kombination av hybris och självutplåning: en miljon människor ska bli svenskar utan att försvenskas till den grad att de förlorar sin identitet. De förses med försörjning, bostad, utbildning, vård, pension och tolk. De förväntas gå på kurs om svenska värderingar, men ha rätt till undervisning på luganda, oromo, singalesiska, swahili, tagalog, telugu, tigrinja och uzbekiska – några av de långt fler språk där kommunerna just nu söker modersmålslärare.
2000-talets miljonprogram är som ett kopplingsschema utan vare sig kopplingar eller schema. Det är ett sammelsurium av projekt och panikåtgärder, och ett dominerande intryck blir att de väldigt, väldigt många som arbetar med frågorna nästan alltid befinner sig flera steg efter. Det är hela tiden något problematiskt som ska åtgärdas. Det är ständigt något som håller på att gå över styr.
Dagens barn växer upp i ett annat sammanhang än det som deras föräldrar varit bekanta med. Institutioner inställda på förutsägbarhet och långsiktighet förstår nog ännu inte riktigt vilka omvandlingar de är med om. Detta omfångsrika samhälleliga åtagande har antagit en närmast ovanjordisk form och blivit till en sekulär trosbekännelse. Vi befinner oss i dess mitt. Vi trodde att vi hade koll på läget, men gamla föreställningar måste revideras.
Skulle man då inte kunna använda alla dessa resurser och all denna välvilja lite mer målinriktat?
I glappet mellan Stockholm och Solna växer just nu Hagastaden fram med en exploateringsgrad så hög att middagsljuset inte förmår pressa sig ner i kanjonerna mellan huskropparna. Tidens tecken står skrivna på väggarna. Man bygger högt, smalt, trångt, mörkt och därmed barnovänligt. De nya bostadsområdena i våra förtätade städer kommer ofta influgna som färdiga koncept och sätter sin vinkelskarpa stämpel utan hänsyn till platsen. Grönområden lever farligt, skolgårdar krymper och dagisbarn placeras uppe på hustak.
Det handlar om stadsplanerad barnmisshandel.
I det nya Sverige växer barn upp med så skilda villkor att dessa i allt mindre utsträckning påminner om varandra. Den ökande segregationen motiverar inga fler ogenomtänkta integrationsprojekt, men skulle kunna tas till intäkt för ett samlat grepp om barnens uppväxtmiljöer; ett barnens miljonprogram.
Det förmodligen viktigaste vi kan ge våra barn är tid, och i dag är det ofta det svåraste att hinna med. Det råder inte heller någon brist på otillräckligt skyddade barn och ungdomar. Många lever nedsänkta i ensamhet, utsatthet eller annat mörker, och ännu fler har bara kommit till en värld som inte riktigt uppfattar vilka behov de har. Ibland tror vi att de klarar alldeles för mycket på egen hand. Ibland ser vi inte när de springer ut på spåret.
Om vi tror att barnens välbefinnande på något sätt hänger ihop med samhällets finns starka skäl att agera. Det mesta skulle behöva nagelfaras med utgångspunkt i barnens bästa, från trafiken till arbetslivet och föräldraansvaret. Hur bygger man en barnvänlig stad med plats för ljus och lek? Hur öppnar man parallellsamhällena? Hur ser en vacker skola ut? Vad är det som skapar trygghet och framtidstro?
Ett sådant tredje miljonprogram väntar på att diskuteras, formuleras och sjösättas. På köpet skulle många vuxnas oro kunna vändas till tillförsikt. Vi kunde börja titta framåt i stället för att fördjupa oss i hur mycket bättre allting var förr i världen.