Framtiden har en kalasjnikov i baksätet

Galaxy på Drottninggatan i centrala Malmö är ett internetcafé som är mer bekant för ljusskygga affärer än för sina datorer.

Att det bara ligger ett stenkast från stadens stora polishus och Rättscentrum bekräftar på ett olustigt sätt hur öppet närvarande – ja, nästan integrerad – brottsligheten har blivit i stadens vardagsliv. De kriminella gängen i Malmö utgör en egen maktsfär med expansiv ekonomi och de agerar ohämmat och med starkt förakt för omgivningen; en maffia som trots att den har polisens ögon på sig tar till våld när affärerna hotas.

Den 18 juni mördades tre personer med automateld utanför Galaxy och tre andra skadades, varav en mycket allvarligt. Två av de dödade var bröder, Nabil och Chadi Abdallah. Trippelmorden följdes dagen efter av ett nytt mord i stadsdelen Lindängen och fyra dagar senare av ett mordförsök på en tonåring klädd i skyddsväst. Malmös polismästare Stefan Sintéus förklarade vid en presskonferens den 19 juni att samtliga inblandade är kända som involverade i grov organiserad brottslighet.

Det brukar polisen säga: ”De kriminella är välkända.” Det talas om en lista med kanske tvåhundra bekanta brottslingar som ska bevakas, nästan som om brotten begicks under polisiärt överinseende. Ändå är merparten av de senaste årens mord i staden ouppklarade. Det skapar naturligtvis också frustration bland vanliga Malmöbor: om man vet vilka de här personerna är, varför sitter de då inte inlåsta?

 

Ryktet om Malmö är större än stadens kostym.

Med Malmö kan man skrämma små barn eller locka ungdomar från Stockholm med att det nästan är som att bo i Berlin. En stad för både maffiosos och hipsters. Trots att man kan cykla från Västra hamnen till Rosengård på en kvart är detta en tudelad stad. I väster finns The sunny side of the street och i öster bor man på The wrong side of the railroad tracks.

Kriminaliteten är ett gissel, som sprider otrygghet hos allmänheten även om de som blir skjutna oftast är de som själva bär vapen. I grund och botten är det segregationen, som plågar Malmö och skapar oro för morgondagen eftersom den biter sig fast. De ansvariga kommunpolitikerna har trots det i åratal försökt undvika att prata om skolkris, bostadskris, vårdkris, arbetslöshet, bidragsberoende, antisemitism och brottslighet. De har pekat på bron till Köpenhamn och pratat om sin stad som en framtidsstad, men i denna framtid bor också de som kör runt i dyra bilar med en kalasjnikov i baksätet och de som går ut skolan med så dåliga kunskaper att de aldrig kommer att få något jobb.

Malmö har blivit slagträ i den migrationspolitiska debatten: mångkulturellt himmelrike eller polariserat helvete? Från Stockholms horisont ter sig Malmö lika främmande som Köpenhamn: man intresserar sig bara när det skjuts på gatorna eller när någon från Dansk folkeparti säger något dumt. De journalister från Tyskland och Danmark som kommit till Malmö för att göra reportage har inte fått intervjua Katrin Stjernfeldt Jammeh, kommunstyrelsens socialdemokratiska ordförande, med motiveringen att utländska medier skriver så mycket negativt om staden; en hållning värdig Donald Trump.

Hon har, i likhet med många av sina politikerkollegor, varit mer upptagen av Bilden av Malmö än villig att förhålla sig till Verklighetens Malmö. De kommunanställda informatörerna är många fler än de journalister som bevakar kommunen.

De sociala problemen och den samtidiga förnekelsen av deras existens har också gjort Malmö till gefundenes fressen för Sverigedemokraterna. Att de har kunnat växa sig så stora beror inte minst på att det uppenbara har bagatelliserats.

När sex personer skjuts ner på en gata mitt i staden är det ännu en smäll som hörs i den svenska samhällsdebatten. Det blir ett slags reality check. Varför har det tillåtits gå så långt? Det är inte längre möjligt att påstå att det är okunskap och fördomar som gör människor missmodiga och missnöjda; det är i stället insikten om att så lite har gjorts för att förändra de missförhållanden som de faktiskt känner till.

 

Sedan 2016 har nitton män, oftast unga, i ett fall en 16-årig pojke, skjutits ihjäl i Malmö.

Våldet kommer inte ur tomma intet. Det handlar om marknadsandelar i en kriminell underjord, om knark och vapen och indrivning av faktiska eller påhittade skulder, men också om en inflyttad kriminalitet med rötter först på Balkan och senare i Mellanöstern och om en avhumanisering med tilltagande känslokyla och upplösta lojaliteter, som gör att ingen i den här undre världen kan lita på någon annan.

Vid Öresund ligger entrén till Sverige, ett land som det under lång tid varit lätt att transportera det mesta till, även ondskefulla människor och illegala varor. I Malmö har man kunnat köpa smuggelcigaretter i hörnbutiken eller dricka billig öl på restauranger som inte betalat skatt. Frisörer gör reklam för klippning för 50 kronor, ett orimligt pris. Det kan tyckas oskyldigt, men svartekonomin har alltid varit kopplad till den grövre kriminaliteten där man säljer narkotika och slår sönder lokaler om inte ägarna betalar för att slippa vandalismen.

2017 kapade en grupp kriminella en butik vid Rundelsgatan i centrum, vid infarten till ett parkeringshus. Ägarna hade hotats och pressats på pengar och de som arbetade i butiken jagades nu på flykten. Det nya gänget tog över verksamheten, men lyckades inte bryta upp kassan utan fick börja ta betalt av kunderna med swish. Utåt sett var allt oförändrat; butiken öppen, kommersen utan avbrott.

Snart blev gängmedlemmarna gripna av polisen, men släpptes igen sedan förundersökningen lagts ner. Gänget försvann. Några veckor senare blev en av butikskaparna ihjälskjuten. Det dröjde ytterligare någon månad, till februari 2018, och då detonerade en sprängladdning på trottoaren utanför butiken.

Fram till 1970-talet dominerades invandringen till Sverige av dem som kom för att arbeta. Sysselsättningsgraden var till och med högre bland utlandsfödda kvinnor än bland svenskfödda. De kriminella nätverk som också existerade kom främst från det dåvarande Jugoslavien. I Malmö talade man öppet om juggemaffian och dess inflytande kring Möllevångstorget var omvittnat. Den kommunala socialförvaltningen gav 1975 ut studien ”Svarta affärer”, som synade prostitution, illegalt spel och annan kriminalitet i Malmös uteliv och betonade hur skurkarna på gatan och svindlarna på de fina kontoren var ömsesidigt beroende av varandra. ”Illusionen att hänsynslösa rufflare i miljonklassen håller sig för goda för att umgås med vanliga gangsters har vi fått krossad. Inga värden tycks tillräckligt heliga i jakten på snabba och stora pengar.”

 

Antalet mord fluktuerar över tid, men de utförs med sådan regelbundenhet att de kan påminna om en återkommande tv-serie från samhällets rostiga underrede. De kriminella falangerna bekämpar varandra i en våldsspiral som vrids nedåt. De flesta morden är regelrätta avrättningar. Det är knappast någon slump när sex personer med långa brottsregister skjuts ner från en passerande bil på Drottninggatan.

I min bok om Malmö, ”Framtidsstaden”, beskriver den ansvarige för säkerheten i tingsrätten, Mikael Johansson, hur mycket brutalare våldet blivit sedan han började arbeta som patrullerande polis för trettio år sedan. Först slogs och sparkade man, sedan kom knivarna och nu skjuter man mot huvudet. Då var det tonårsgäng som samlades på Gustav Adolfs torg och orsakade en hotfull stämning. Mot slutet av 1990-talet bestod gängen som hängde i city nästan uteslutande av killar med invandrarbakgrund.

”Många som stod där vid midnatt var väldigt unga, ända ned i tioårsåldern.”

Numera är gangsterismen både strukturerad och improviserad; den vill vara ifred med sitt, och slippa myndigheternas intresse, men den visar också upp sina bilar och andra maktsymboler. Den löser sina inre konflikter med vapen eller affärsuppgörelser, vid sidan om rättssystemet. Både förövare och offer tiger, ingen vittnar. Maffiakulturen är arrogant medveten om den rädsla den sprider. Den vill framför allt tala om vem det är som bestämmer.

En annan polis beskriver i samma bok hur den grova brottsligheten blivit ett parallellt samhälle oåtkomligt för vanlig moral och anständighet:

”De kommer in i fängelset som coolingar och kommer ut som monster. Där inne får de unga nya kontakter och kommer upp sig i hierarkin. För många är det en heder att ha suttit inne länge. Du möts med respekt och familjen tas omhand under tiden; det finns fonder som betalar pensioner till fru och barn.”

Men någonting har hänt de senaste åren i denna undre värld. De fasta grupperingarna har blivit lösare och lojaliteterna mer flytande. Gårdagens vän kan snabbt bli morgondagens fiende. Man måste hela tiden se sig om. Flera av dem som överlevt mordförsök har burit skyddsväst under kläderna.

Ute på gatan, i områden som Seved, Lindängen, Kroksbäck eller Rosengård, springer småbröder ärenden, städar på spelklubbar och tycker att det är coolt med pistol. Mikael Johansson talar om en tredje generation uppväxt i kriminella släkter.

”De utgör en tickande bomb som vi inte riktigt insett riskerna med”, säger han. ”Trettonåriga rånare kan säga att det bara är att vara gullig och snacka lite med en socialarbetartant, det händer ändå ingenting innan de blir 18. Vid 21 är de förhärdade eller ihjälskjutna.”

I ett samhälle som varit så välplanerat och förutsägbart som det svenska framstår denna våldsamma affärsverksamhet som overklig. Man vet inte vad man ska ta sig till med människor som så tydligt tar avstånd från staden, samhället, staten, det gemensamma. Det våld som är oerhört konkret förvandlas till metafysisk ondska.

När nyårsraketerna lyste upp Malmös natthimmel 2012 sköts 15-årige Ardiwan Samir ihjäl i Rosengård. Några dagar senare ordnades en manifestation – ”Fruktan ska inte styra gatorna!” – på ett torg i centrum och deltagarna kunde skriva under på en motsägelsefull hälsning till regeringen, formulerad nästan som en åkallan av ännu högre makter: ”Vi älskar Malmö! Vi accepterar inte att Malmö beskrivs som en gangsterstad. (…) Den senaste tidens dödsskjutningar är bara toppen på ett isberg. Nu får det vara nog!”

I januari 2017 sköts Ahmed Obaid, 16 år, till döds med flera skott vid en busshållplats i Rosengård. En månad senare mördades en ung man på Möllevångstorget. Som så ofta, nu senast på Drottninggatan, fylls mordplatserna med blommor och kärleksförklaringar. Tragedin är uppenbar, men det är också samhällets oförmåga att hantera denna inkapslade destruktivitet.

 

Är det de kriminella gängen som bestämmer på Malmös gator?

”Nej”, säger polismästaren Stefan Sintéus, ”men de bestämmer att andra gäng inte får handla på deras territorium.”

Han beskriver en brottslighet som befinner sig både inom synhåll och under jord. Vardagliga verksamheter blir ett slags fasad framför en skuggvärld med egna regler och uppgörelser. Där bakom finns även en illegal arbetsmarknad med folk utan uppehållstillstånd och anständig betalning. Det går inte att säga hur många som lever i Malmö utan att ha rätt att befinna sig i landet. Uppskattningarna av hur många som bor i hemlighet i stadsdelen Rosengård, med officiellt drygt 25 000 invånare, sträcker sig från några tusen ända upp till 10 000.

Sintéus konstaterar att systemet bygger på hederlighet:

”Man talar om var man bor och så blir man folkbokförd där. Men nu kan du ha tjugo personer folkbokförda på samma adress och inget vet vem som faktiskt bor där.”

När det läcker i de gamla, invanda systemen uppstår också frågan om de infiltrerats av kriminella nätverk.

”Korruption är mycket sagt”, säger Stefan Sintéus, ”men vi har sett hur Södertälje har påverkats ända in i den politiska församlingen, och jag vore naiv om jag inte trodde att tjänstemän i Malmö utsätts för påtryckningar när det gäller till exempel tillstånd för krogar.”

Motsättningarna i den kriminella underjorden exponeras nu på öppen gata. Automatvapen används på trottoarer där massor av människor passerar. På Universitetssjukhuset i Malmö har larmsystemen byggts ut, vakter placerats vid klinikernas entréer och personalen utbildats i säkerhetsfrågor.

I stället för en enda Don Corleone finns flera mindre maffiabossar och några hundra beväpnade unga män som lärt sig att inte lita på någon. En av dem som skadades på Drottninggatan den 18 juni är en 21-åring, som trots sin unga ålder är knuten till en rad mordutredningar och har ett rykte i gängvärlden som gör att mordförsöket med all sannolikhet kommer att leda till hämnd.

Att försöka ge de här våldsbrotten socioekonomiska förklaringar är inte längre möjligt. De utgör förlängningen på en gängkultur som etablerades i Malmö på 1970-talet med deltagare, som medvetet valt att ställa sig vid sidan av rättsstaten. Med tiden har de inte bara blivit fler utan också mer hänsynslösa i takt med att de potentiella vinsterna blivit större. De här unga männens fattigdom ligger inte på det ekonomiska planet.

Men det är nog riktigt att säga att Malmö som stad har blivit mentalt fattigare, och socialt mer instabilt, genom de parallella samhällenas utbredning. Otryggheten sipprar ut i vanliga medborgares vardag och det gör också cynismen: låt dem ha ihjäl varandra, tänker folk.

Vi har fått en gradvis anpassning till ett bistrare umgängesklimat, som är den tunga kriminalitetens gråa skugga och som gröper ur föreställningarna om samhället som någonting som vi har gemensamt och som vi ska förvalta och utveckla. Vi håller på att vänja oss vid att kontroller ska ersätta förtroenden och att vi inte längre riktigt kan lita på våra medmänniskor.