Dit kom jag inte heller

(Göteborgs-Posten 19/6 2000)

Vid två tillfällen har jag misslyckats med att ta mig till Blasketöarna, EU:s västligaste utpost. Sjöfåglar härskar där ute. Förr, när det bodde 153 människor på Great Blasket, rodde folk korna in till tjuren i Dunquin på fastlandet, vildögda djur i en roddbåt på ett hav som sänkte delar av den spanska armadan.

Längtan till isolerade bylämningar i öknen eller i havet ska inte förväxlas med jakten på sponsorer till klättringar längs bergssidor eller skidfärder över isvidder. En resa till Blasketöarna skulle inte bevisa någonting. Den skulle inte ge några svar.

I mitten av 70-talet kom jag cyklande längs irländska småvägar och fick höra talas om färjan från Dunquin till Great Blasket, den som aldrig gick eftersom vädret alltid var på tvären och Atlanten sög ner farkosterna rakt genom det svarta skummet. Det stod en vitmålad Jesusstaty i kröken där Europa tar slut och i regndiset syntes öarnas silhuetter som strandade, ännu inte sönderbrutna skepp. Färjkarlarna satt på Krugers Bar medan dagarna gick. Det var på den tiden Irland låg i en annan värld och pubägaren drog ner rullgardinen efter stängningsdags så att folk kunde sitta kvar och sjunga republikanska sånger och skråla ”If you hate the British army, clap your hands!”.

I mitten av 90-talet kom jag tillbaka, i bil, förbi samma Jesus, det var i mars när havet röt som oginast och Dunquin såg ut som det måste ha gjort på 50-talet när Great Blasket slutgiltigt utrymdes. Färjkarlarna satt på Krugers och dagarna passerade och inga fartyg lämnade sina hamnar. Och om engelsmännen var det tyst; EU-pengar hade börjat sätta sig i infrastrukturen och de gamla herremännen existerade inte längre ens som samtalsämne.

Kanske hoppades de första bosättarna kunna ta sig till Gud eller till Amerika. I generationer försörjde de sig på en motsträvig bergstopp ute i havet. Med Peig Sayers och Tomás O’Crohans självbiografiska böcker förstärktes myten om att Blasketöarna befolkades av barder och poeter, som byggde sina instrument av vrakgods och lät evig visdom blanda sig med pennornas bläck. På bild i ”The islandman” från 1929 ser O’Crohan ut som ön han levde på: en skarpskuren stränghet som finner sina glädjeämnen där andra skyggar undan. ”The like of us will never be again”, skrev han.

Londonjournalisten Cole Moreton visar i ”Hungry for home” hur magert och eländigt livet var på Great Blasket när de sista invånarna evakuerades 1953. Men också han fascineras av de barskrapade existentiella frågorna och dras in i landskapets märkliga blandning av dunkel och genomlysning. Han följer släkten Kearneys resa från en föreställning om tillvaron till en annan och det blir uppenbart hur katolsk förtröstan och amerikanska drömmar under alla år av umbäranden penetrerat den irländska livssynen. I Moretons spännande bok lyser också skönheten hos den självvalda isolering, som definierade Blasket som centrum och Irland som periferi.

Jag kom aldrig till Great Blasket, men i Dunquin träffade jag Eilin och Onia, vars föräldrar föddes och växte upp där ute. Alla Eilins nio mostrar har emigrerat till USA, kanske bor de i Hungry Hill i Massachusetts som fortfarande har en Blasketkoloni. De båda vännerna sjöng för mig på irländska, en melodi med himlens lätthet och havets tvära kast. En sång om rörelse i tiden, om det hem man bär med sig när det är dags att bryta upp.

Så lät det i alla fall, precis så vackert var det, som toner spelade på en fiol av vrakspillror.