(Göteborgs-Posten 13/6 2000)
Den som någon gång snubblar över en artikel om Nordamerikas urinvånare kan lätt få för sig att de enda överlevande stammarna i USA är bingo- och kasinoindianerna. Indianreservatens speciella juridiska ställning har det senaste decenniet inbjudit till skattefritt spel i nybyggda nöjespalats, med plötslig nedgång i den lokala arbetslösheten och lika snabb uppgång i försäljningen av nya bilar hos Ärlige Harry borta i korsningen där asfaltvägen börjar.
I senaste numret av den amerikanska reportagetidningen Mother Jones påminns jag om att det största reservatet i USA fortfarande är navajos. Kanske är de numera bortåt tvåhundratusen där nere på sandstensplatån i Arizona och New Mexico; utspridda, utom synhåll, ett folk som förskingrats och samlats ihop igen, några av dem självhushållande fåraherdar, betydligt fler gruvarbetare i de öppna kolschakten eller, tidigare, i en förödande uranhantering vars oansvariga ansvariga aldrig ställts inför skranket.
Jag känner igen en gammal bekant. Det är tolv år sedan jag bodde i en sovsäck på den rödbrända marken högst upp på berget och Roberta Blackgoat har nu uppenbarligen bivit 83 år gammal, hopvikt och bräcklig. Hon såg ut som hundra då, eller tvåhundra, med en hud som sugit åt sig öknens kulörer och skarpa veck. Nu står hon där på bild, framför sin runda navajohydda med dörren öppen mot soluppgången, och hennes tjocka glasögon är borta och vem vet vad hon ser eller om hon ens vill.
Sedan 1974 har främlingar nästan bara medfört trista budskap. Det året beslöt kongressen i Washington, en stor stad vid vattnet allra längst bort i öster, att Roberta Blackgoat och 13.000 andra navajoindianer skulle lämna det berg som de och deras familjer levt på i generationer.
1988 bodde jag på Big Mountain, i det innersta av indianernas land. Där uppe var allt så tyst att man hörde den djupa sucken när vinden drog genom Grand Canyon i väst. Mot den svarta natthimlen lyste inga lampor. Milda vindar bar doft av damm och salvia. Dit upp kom jag genom att köra i en brant bäckfåra som hade torkat ihop.
Med Roberta Blackgoat kunde jag bara prata via tolk. Vi befann oss ändå inte särskilt långt från Las Vegas, detta var USA och Ronald Reagan skulle snart avgå. Hon talade navajo och det lät som ett kassettband som spolades baklänges. ”Vårt land lider,” sa hon lågmält, ”regeringen vill öppna fler gruvor, därför måste vi bort, de vill fläka upp jorden och lyfta ut hennes organ.”
Där hon såg sig omkring dog människor av brustna hjärtan. ”Jag kan bara säga en sak, vi har ett ansvar för vårt land.” Så skrev de då till Washington, Roberta Blackgoat och andra kvinnor som hon, sammetsklädda i starka färger, med grånat hår och ansiktsfåror djupa som kanjoner, och förklarade att de, navajos, eller diné som de heter på sitt eget språk, en gång hade placerats i denna öken av makter mäktigare än de jordiska och att om de tvingades ge sig av skulle allt liv förtvina och den sista länken till det förgångna, tiden före Columbus, brytas. Om livet har en mening kan den inte bytas ut mot kabel-tv i en nybyggd kåkstad i någon annans värld.
Jag ser Roberta Blackgoat i en tidning utgiven år 2000, ett nytt årtusende, hon står framåtlutad, som en som naglats fast i flykten. På samma uppslag återfinner jag i texten Pauline Whitesinger, någonstans mellan 70 och 80 år. Hon sa då, för tolv år sedan: ”Förflyttning är ett ord som inte existerar i navajospråket. Att förflyttas är detsamma som att försvinna och aldrig synas till igen.”
Det var ett overkligt beslut som kongressen fattade, overkligt och obevekligt. Det bäddade för sammansvärjningsteorier eftersom kolonialisterna alltid dragit streck på kartorna och föst de infödda hit och dit. Big Mountain hade hamnat i en papperskvadrat, som delades av navajos och hopifolket och som gömmer uppskattningsvis 20 miljarder ton förstklassigt kol. En advokat, John Boyden, som var både mormon, en för många navajos förhatlig troslära som hade satt massor av indianbarn i benhårda internatskolor och adopterat bort dem till snipiga testuggarfamiljer, och företrädare för såväl gruvbolaget Peabody som hopis mormonifierade stamledning, sprang flitigt i korridorerna och skrev utkastet till den lag, som 1974 drog en demarkationslinje genom navajos och hopis gemensamma land. Området skulle tömmas: de som bodde på fel sida måste ge sig av, 100 var hopiindianer, 13.000 var diné.
Så följde år av vardagliga trakasserier: stängsel revs, fårhjordar decimerades, helikoptrar flög lågt över hyddornas tak. Navajos vägrade flytta. De var många tusen och varför skulle de överge allt de vant sig vid? Stamledningarna spelade sitt futtiga spel, uppifrån berget såg man hur de krumbuktade sig för Washington och gruvornas influgna konsulter. Jag sov i en sovsäck i den röda sanden och giftiga småödlor kröp över mina ben och vidare bort mot klippans kant. Om morgonen kom någon kvinna med turkosringar och silverhår och sopade bort dem som dröjt sig kvar. Vi drack kokkaffe och kycklingbuljong och räknade de får som fanns kvar.
För tolv år sedan började deportationsstaden New Lands likna något: de flesta husen hade fått vatten indraget och runt tvättomaten hängde alkisarna och tiggarna som anade omslag i vädret. Flera tusen människor från Big Mountain hade då lämnat sina hem, de var utslitna, kanske lockade av löften om vattenklosett och arbetsförmedling. Jag följde med till de nya husen i reservatets utkant, nere på slätten, ett stenkast från gamla Route 66 men långt från Big Mountain, och bergsborna ställde sig framför fotografen med händerna knäppta och läpparna förseglade. De fick kylskåp, de fick tv. Mycket snart var de skuldsatta och efter något år fördes de bort i nya flyttbilar, hemlösa indianer, gamla människor utan annat språk än föräldrarnas.
Jag minns Kathy Helmer. Det var 1988 och tvåtusen navajos bodde kvar på berget och hon var cendréfärgad och bar östkustdräkt och kom hit för att tala förstånd med dem som inte begrep. ”Flyttlagen kommer inte att upphävas, det vet jag. Navajos förstår inte den politiska processen i Washington,” sa hon till mig. Egentligen tror jag att hon tänkte att vad gör det om några gamla fårskötare stannar kvar i sina hyddor tills de dör. Men hon var den federala Indianbyråns utsända och i hennes uppdrag ingick att vara både mänsklig och icke-förhandlingsbar: Big Mountain skulle tömmas.
Den första februari i år gick den senaste tidsfristen ut. I Mother Jones uppmanar Roberta Blackgoat dem som vill få bort henne – bl a hopis stamråd, amerikanska justitie- och inrikesdepartementen och Arizonasenatorn och presidentaspiranten John McCain – att ”stämma Skaparen”. Det är ju hans ord mot de andras, kommersens och den privata äganderättens hantlangare. Flyttvägrarna säger att de placerats på berget för att vårda det; mark kan inte ägas, inte heller av dem. I tretton hem bor flyttmotståndare kvar, till dem är några hundra släktingar knutna. Regeringens kostnader för tvångsförflyttningen är snart uppe i tre miljarder. Under de gångna 26 åren har det skramlats med vapen och viftats med rasistiska plakat, men få tror att uniformerad kraft kommer att sättas in mot de sista diné på Big Mountain.
De kommer att väntas ut; människor ur det förgångna, utan klocka i en värld där tiden rusar. Kanske är det den sista tvångsförvisningen av indianer i USA vi bevittnar och den liksom bara tonas ut, som någons sista andetag på ett band där ljudet rör sig baklänges.